Etikett: tankar om aborten

MYCKET NU…

Wow vilken hektisk period jag haft! Jag har verkligen haft fullt upp!

I torsdags åkte jag och Cristian till Sahlgrenska för äggplock, och det gick jättebra! Vill ni se videon där vi vloggar alltsammans kan jag länka den nedan:

Allting gick som sagt jättebra och i slutändan fick vi ut 6 äggblåsor varav SAMTLIGA blev embryon! Wow, vi blev helt mållösa när vi fick det samtalet.

Utöver allt med IVFen hade vi även teaterpremiär i helgen, vilket också gick jättebra. Vi har lyckats Coronaanpassa lokalen bra och kan ta in 50 i publiken per föreställning – och preniären blev en jättehit! Alla älskade konceptet, manuset, karaktärerna och hur bra vi hade roddat allt. Det finns fortfarande biljetter kvar till den 14e, så är ni i Kungsbacka hållet så spana in www.farsifjaras.se för mer info.

Hela ensemblen av
Den Gamla Dansbanan – till salu

Så som ni märker så håller vi oss sysselsätta, men vi är inte klara än! Idag åkte jag ännu en gång till Sahlgrenska, denna gången för insättning av ett 5 dagars blastocyst. Även detta gick hur smidigt som helst och läkarna var optimistiska över vår lilla blasto. Han var redan redo att kläckas när jag kom, så själva fästandet lär ske inom de kommande dagarna. Så nu ruvar jag! Jag tar Lutinus tre gånger om dagen och kommer göra så tills graviditetstestet tas om 2 veckor. Jag känner redan av biverkningar såsom huvudvärk, värk i magen (förra ruvningen så beskrev jag det som att jag hade gjort tusen situps, vilket är en passande beskrivning!) Mina bröst är också jättekänsliga och ömmar även dom.

Sen hanterar jag mycket mentalt just nu, då det är många tankar och minnen som återkommer nu när jag försöker bli gravid igen. Jag skulle kalla det som bitterljuva tankar – jag är otroligt tacksam över att få försöka bli gravid igen och jag är otroligt exalterad över att eventuellt få bli gravid igen… samtidigt som jag är livrädd att bli det igen. Jag är livrädd över att uppleva en halv graviditet igen, för att sedan få honom dödad. Jag vet också att jag inte kommer att kunna njuta av denna graviditeten och inte kommer kunna slappna av förrän barnet är ute – vilket ger mig stor sorg och som också måste bearbetas. Så det är mycket tankar just nu och det gör mig svårt att njuta av nuet eller tom fokusera på det vardagliga.

Med detta vill jag avsluta detta inlägg på en positiv not och det är att imorgon börjar mitt nya projekt. Imorgon får vi besök och vi ska filma hela dagen inför ett hemligt projekt som kommer ha premiär nästa år. Jag får tyvärr inte berätta vad detta hemliga projekt är, men jag vet att ni kommer att älska det! Jag lovar att berätta så fort jag får, men nu vet ni iallafall att jag kommer ha ett pågående projekt utanför min lilla kanal- spännande va?!

KÄNSLOR OM DET SOM VARIT OCH DET SOM KOMMA SKALL

Vilken månad det har varit! Den är inte slut än, men JAG är definitivt det! Vi började månaden med att få en sista minuten tid på Sahlgrenska för att få göra en FET. Sedan blev det 2 intensiva veckor med insättning, ruvardagar och ett negativt graviditetstest. Så det är mycket att smälta nu i efterhand när allt lagt sig.

Min första tanke är hur jobbig det var att komma tillbaka till Sahlgrenska. Det är mycket känslor kring det, men mest ilska över hur orättvist livet är. Vi trodde att vi skulle vara hemma och mysa med en 1 månaders bebis, INTE att vara på Sahlgrenska för att göra ännu ett misslyckat försök att bli gravida.

Andra tankar är att jag i nuläget är djupt sårad och mitt hjärta känns som att den har gått i tusen bitar. De tankar som ockuperar min hjärna dagligen är – Varför fick jag inte behålla honom? Vad har jag gjort för att förtjäna den här smärtan? Vad har Cristian gjort för att först få en fru som inte vill ha ett barn och nu fått en fru som inte kan ge honom ett? Vad är meningen med all den här smärta och när kommer den här mardrömmen ta slut?
Som ni hör är det mycket självkritik och självhat just nu. Jag lägger skulden på mig själv, trots att jag vet att det inte var mitt fel. Men att inte veta vad de var som orsakade hans hjärnskador och död får mina känslor och tankar att förstoras och jag försöker finna en anledning till varför han togs ifrån mig – när det egentligen inte finns någon.

Mycket mörka tankar och fokus på mental ohälsa

Hemma försöker vi fokusera på vardagen med jobb, hemsysslor och umgås med vänner. Vi har även lyckats distrahera oss med att skriva manus och möblera om i vardagsrummet och badrummet. Vi har märkt att projekt som dessa får tiden att gå och gör att våra hjärnor ockuperas av annat än sorgen. Men jag har märkt att det är en barriär emellan mig och Cristian, då vi är på helt olika faser i sorgbearbetningen. Sedan är inte Cristian så bra att öppna upp sig och prata om saker, medan jag inte vill lägga min sorg hos honom. Jag kommer på mig själv med att hålla mina känslor inne, tills det tillslut bubblar över, jag bryter ihop och allt kommer ut på en gång. Jag gråter varenda dag, men gör det när ingen hör eller ser för att inte vara en börda för någon.

Jag har även märkt att nu, när det har gått ett halvår sedan han dog så har resterande av världen ”gått vidare” och deras hantering av situationen är färdig. Dom är klara med sin bearbetning av det som hänt och nu förväntar de sig att jag också ska gå vidare… men hur ska jag göra det? Hur kan de förvänta sig att jag ska göra det? För mig är det inte över! Varenda dag påminns jag om sorgen och saknaden av honom, varenda dag ser jag hans kläder och saker som ligger och väntar på att bli använda, varenda dag påminns jag om hur det var att föda ut honom och jag kan idag höra hur han dunsar i metallbäckenet och när barnmorskan bär iväg honom till obduktionen. Jag påminns varenda dag och mardrömmen tar aldrig slut! Jag vill kunna gå vidare men det går inte och jag har flera gånger tänkt tanken att bara ta livet av mig och skapa ett slut på smärtan.
Ni kan vara lugna, jag skulle aldrig göra så mot Cristian. Jag skulle aldrig kunna lämna honom, men tanken dyker upp då och då – och den är lockande.


Så vad är nästa steg? Jo, nästa steg är att det blir en ny IVF i slutet av oktober. Tungt, men sant. Jag ser inte fram emot att göra den proceduren igen, men vad har vi för val? Jag kan ju inte ge upp, så det får helt enkelt bli sprutor och äggplock igen. Jag hoppas kunna dokumentera även denna IVFen och lite mer djupgående än vad jag gjorde sist. Det lär vara enklare nu när jag vet exakt hur allting kommer att gå till och vad vi har att förvänta oss. Det enda som oroar mig i nuläget är att jag troligtvis kommer behöva äggplocket utan Cristian (på grund av Corona) och den tanken är inte så lugnande. Förra gången mådde jag riktigt dåligt efteråt, då jag är överkänslig mot morfin. Jag spydde rejält efteråt, så jag kommer att behöva ha någon med mig och köra hem mig efteråt. Vi får hoppas att Corona-situationen blivit bättre tills dess så att jag slipper göra det här ensam, men jag förbereder mig för att få göra det solo.

Förra IVFen på Sahlgrenska, november 2019

© 2021

Tema av Anders NorenUpp ↑