Etikett: sömnsvårigheter

TANKAR JAG HAR UNDVIKIT

Igår spenderade jag hela dagen med att fixa och dona här hemma. Jag rensade ut skrivbordet, städa hela huset, tvättade, rengjorde diskmaskinen, började rensa ut garderoben på sommarkläder – jag gjorde rubbet!
På kvällen satt jag vid datorn och ordnade med mina sociala medier, hemsidan, den nya Facebook-sidan, jag fixade på undertexter till mina videos och även började kontakta företag om eventuella samarbeten. Jag var effektivare än effektivast!

Klockan 22 la jag mig i sängen och trodde jag skulle däcka av utmattning, men ack så fel man kunde ha. Jag gjorde min vanliga koll på Tiktok och Youtube och la sedan ner telefonen för att somna.
Det blev istället två timmar lång kamp att finna en bekväm sovställning och jag blev obekvämare och obekvämare för var minut som gick. Sedan började jag fundera – STORT MISSTAG och det slutade med att jag bröt ihop totalt! Tårarna bara rann och jag kunde inte lugna ner mig själv. Jag försöka väcka Cristian med han var inte alls på humör på att vakna, så jag låg där i över en timme och bara lät tårarna rinna. De mörka tankarna attackerade mig och det slutade med att jag inte ens vågade gå på toaletten, för att jag var så rädd för att göra någonting dumt (som exempelvis att skada mig själv).

Där, mitt i panikattacken kom jag på VARFÖR jag hade sysselsatt mig så flitigt under dagen. Det var dessa tankarna jag försökte undvika!
Det är tur att Cristian inte läser den här bloggen, för han kommer bli jättearg på mig för att jag inte väckte honom… men jag lyckades inte. De gånger jag försökte så vände han bara på sig och ju längre tiden gick desto mer kände jag hur kroppen slutade fungera – jag kunde tillslut inte ens röra på mig. De enda jag kunde göra var att ligga och stirra upp i taket och känna tårarna rinna ner mot min kind.

Jag får många kommentarer nu efter abort videon om hur stark jag är, men sorry gänget – jag är inte stark. Jag svarar ofta er att jag inte har något annat val, för vad är alternativet? Ge upp och inte bli förälder? Det ligger inte på kartan i nuläget. Jag skulle heller aldrig någonsin göra någonting dumt som att lämna Cristian. Det ska ni veta! Men nu på senaste känner jag att dom tankarna börjar tyna bort och istället övertas av den mörka tanken att ge upp allting. Jag har inte ork längre att hålla mig uppe och den tanken skrämmer mig.

Så inatt när jag låg där i mitt disträ så började jag tänka på att kontakta psykolog, för det kan man ju såklart göra. Vi fick kontakt med en fantastisk kurator efter aborten och jag hade kunnat kontakta henne och få hjälp. Men då kommer andra tankar in som inte heller är så roliga. Under de 5 åren jag arbetat på skolan har jag varit sjukskriven 3 gånger. Första gången för utbrändhet och det var då jag tog kontakt med en psykolog och började arbeta på mina 15 års trauman och depression (bättre sent än aldrig, ellerhur?) Andra gången var under graviditeten, när jag spydde så mycket att jag blev sängliggandes i 6 veckor och den tredje och sista sjukskrivningen var nu efter aborten. Ni som följt mig sedan dess vet att jag redan då blev tvingade att börja arbeta igen och jag ansåg att det var för tidigt… Tada! Det är nu det kommer tillbaka och spökar.

Men, tillbaka till ämnet. OM jag hade kontaktat psykolog eller kurator, så hade det blivit den vanliga proceduren. Jag kommer få gå på möten med dom – jättebra! Jag är så för det! Jag kommer även få börja med mina antidepressiva igen, för dom tog jag i över 2 års tid och de fungerade. Inte lika optimalt, men jag förstår det. Det sista som skulle ske är sjukskrivning, då jag uppenbarligen inte är i livsdugligt skick just nu. Jag sover inte, jag har noll koncentrationsförmåga, energin är på minus och även livsglädjen. Jag har varit i denna bubblan innan, jag vet rutinen – det blir sjukskrivning. Då adderas ännu en sak på listan av saker man mår dåligt över – jo, skammen att inte klara av sitt jobb! Då inkluderas även detta: blickar från kollegor, snacket börjar gå igen, kommentarerna och frågorna från cheferna och sedan när det har gått ett tag så börjar dom även jaga dig om när du kommer tillbaka igen. Det blir bara mer jobbiga saker som byggs på och standard här i Sverige är att man först blir sjukskriven i 2 veckor och sedan måste man gå till läkaren igen varannan vecka för att bevisa för dom att man fortfarande är sjuk. Inte heller en rolig process! Min längsta sjukskrivning för utbrändhet blev 6 veckor och ska jag vara ärlig så är det INGENTING när man är så långt ner i mörkret som man är då. 6 veckor tickar iväg fort och gör inte mycket när det gäller psyket. JAG skulle behöva vara hemma i kanske ett halvår och samtidigt arbeta hårt med en psykolog, för att riktigt kunna gå in på djupet i alla mina ungdomstrauman OCH även det trauma jag nu genomgår med aborten, barnlösheten, infertiliteten och känslorna kring det. Men det kommer inte sjukvården kunna ge mig… Det är både för dyrt, för krävande för både sjukvård och min arbetsplats och det är inte så sjukvården arbetar.
Så vad är mitt nästa steg? Några råd, för er som orkat läsa hela?

ÄNNU ETT MÖRKER

De senaste dagarna har varit ett hemska. Jag har haft svårt att sova, mardrömmarna har börjat igen och de känns så verkliga att jag vaknar av att jag gråter eller skriker i sömnen. Detta har resulterat i att min energi är på minus och jag känner mig på gränsen till apatisk. Jag ligger dagarna i ända i sängen eller soffan och stirrar ut i tomma intet eller på en TV (trots att jag inte har en aning om vilket program som går). Idag har jag försökt sminka mig och klä upp mig för att lura kroppen att må bättre och jag hoppas att det hjälper iallafall litegrann. 

Det är inte första gången jag hade hamnat i sånahär perioder – och jag vet med all säkerhet att det inte kommer att bli den sista. Nu för tiden brukar jag i tidigt stadie märka att jag är påväg in i mörkret igen och snabbt kan göra någonting åt det. Denna gången kom det däremot inte några tecken så jag kunde förbereda mig eller göra någonting åt det – utan nu kändes det som att någon slog mig i magen med ett baseballträ och nu är det enda jag kan göra att sitta och vänta på att det ska gå över. 

När jag hamnar i dessa mörker börjar jag med väldigt dåliga vanor. Jag får självmordstankar, riskerar att skada mig själv, jag börjar pilla sönder sår och biter sönder mina naglar. Jag äter väldigt dåligt, dricker ännu sämre (och i de värsta stunderna har jag även dränkt mina sorger i ren alkohol). Ingen vacker syn! När jag bodde ensam var jag en fara för mig själv men nu när jag bor med Cristian håller han ett extra öga på mig när jag hamnar i dessa perioder, vilket är en liten lättnad. Han är en riktig kämpe och gör allt för att ta hand om mig, men nu känns han mer som en personlig assistent än min make och det ger mig enormt dåligt samvete. Han ska inte behöva ta hand om mig som ett litet barn. Det är inte hans jobb att mata mig och göra hemsysslorna för att jag inte orkar. Men han gör det, med ett leende på läpparna för att jag inte ska få dåligt samvete… men det får jag ändå. Jag känner mig så maktlös. Jag har tråffat psykologer, jag har fått medicin och jag har fått övningar att göra när det blir som tuffast. Men dessa lösningar är bara tillfälliga. Jag är trött på att må dåligt! Jag vill bara må bra och kunna leva ha en nornal vardag, precis som alla andra. Det kan inte vara för mycket begärt! Men hur gör man för att få det?

ÄNNU EN SÖMNLÖS NATT

Ännu en natt där man inte kan somna. Min vardag nu för tiden med infertilitet, depression, ångest och även sjukskrivning börjar bli outhärdig och trots att jag spenderar var eviga dag med att sysselsätta mig till max så slutar varenda natt att jag sömnlöst stirtar upp i taket. Tankarna går bara runt och jag får ingen ordning på dom alls. En salig blandning av minnen, förhoppningar, drömmar och oroligheter attackerar mig och jag kan inte hantera dom. Jag börjar även få smått panikångest som jag inte kan skaka mig loss. På torsdag fyller jag 30. Maken fyller 41 på samma dag och vi är inte ett steg närmre att bli föräldrar. Vi väntar på IVF remissen som kommer vilken dag som helst nu, men halvårets väntetid lugnar oss inte det minsta. Letrozolen som jag så maniskt pillar i mig hjälper inte och läkarna ger inga tydliga svar. Ibland känner man bara för att ge upp… Jag är så frustrerad och förvirrad över allt! Jag behöver svar! Kommer vi bli gravida? Kommer jag orka jobba kvar? Ska jag börja plugga igen? Ska jag fortsätta blogga och filma? Kommer vi kunna flytta? Ska vi bli fosterföräldrar? Vad vill jag göra med mitt liv?! Jag har till och med blivit så desperat att jag bokat telefontid hos en spåerska. Förhoppningsvis kan hon lugna mig i dessa desperata tider och ge mig lite svar. Om annat blir det en bra Youtube video… Men seriöst, jag går under snart. 

DET BLEV ATT INTE JOBBA

Idag träffade jag min andra läkare, min privata läkare som jag hade långt innan alla bilresorna till Borås startade. Vi pratade en stund om vad jag haft för mig sen sist vi sågs, vilket var en hel del. Jag berättade om utredningen och förklarade att jag känner igen mycket av de symptomen jag hade för 2 år sedan då jag blev sjukskriven. Vi pratade om att min sömn nu är summerad till noll, att jag har svårt att koncentrera mig och att energin inte finns till. Han höll med om att sjukskrivning är nästa bästa steg, så jag kommer nu vara sjukskriven på heltid fram till efter påsklovet och sedan blir det sjukskrivning på halvtid fram till maj. 

Efter läkarbesöket åkte jag till jobbet. Jag kände att trots min sömnbrist ville jag jobba en sista dag och få träffa eleverna och säga hejdå till mina kollegor. Samtliga var eniga med mitt beslut och var stöttande, trots att jag känner mig riktigt värdelös. Detta blir nu andra sjukskrivningen på 2 år och jag gillar inte hur det låter. Jag älskar mitt jobb! Jag är bra på mitt jobb och jag vill vara en av dom lyckliga som går till jobbet varenda dag och inte är ständigt sjuk, trött eller utmattad. Jag vill hoppas att jag kan bli den tjejen en vacker dag. Men idag är jag inte det, idag är jag den sjuka tjejen som inte kan jobba – och det får jag väl leva med, för tillfället. 

JOBBA ELLER INTE JOBBA – DET ÄR FRÅGAN

Ibland är man bra lustig! Idag var jag tillbaka på jobbet efter en veckas sjukledighet på grund av total utmattning. Jag trodde att det skulle bli en pina idag – jag har sovit dåligt igen och jag vaknade imorse med rejäl huvudvärk och mentaliteten om att det skulle bli en jobbig dag. På onsdag är det även möte med läkaren på schemat för att diskutera eventuell sjukskrivning, så jag hade i åtanke att bara jobba idag för att sedan bli sjukskriven. 
För er som inte vet så arbetar jag som elevassistent på en särskola, vilket är ett mycket psykiskt krävande arbete. Tålamodet måste vara på topp konstant och det dagliga arbetet går ut på att arbeta lågaffektivt och lugnt. Detta är inte särskilt lätt när man är utmattad och sover dåligt! Däremot har jag haft en riktigt bra dag. Eleverna hade saknat mig (och jag hade saknat dom!), det blev en effektiv dag och i överlag var det inga större tragedier.  Jag tänkte att -Fan, jag kanske kan klara av detta!  

Däremot totaldäckade jag när jag kom hem och jag fick en sträng blick av min kära make. Han tycker fortfarande att jag ska sjukskriva mig. Men det är så svårt! Det hade varit enklare om jag hade arbetat på något kontor och någon vikarie enkelt kunde ta över mitt arbete, men jag jobbar med barn! Barn som jag kan ända ut i fingerspetsarna nu och som jag bryr mig om och vill hjälpa. På toppen av det har jag flera elever som slutar nian nu, så jag känner att jag vill vara med dom så mycket jag kan den sista tiden som är kvar. Men ska det väga mer än attt ta hand om mig själv? Jag har varit sjukskriven en gång innan och då kom jag knappt upp till ytan igen, vill jag hamna där igen? Då är det väl bättre att säga stopp INNAN det är försent och då jag faktiskt har lite kämparanda kvar? Det är så svårt! Jag får helt enkelt vänta och se vad läkaren säger. 

KÄNNER MIG ENSAM

Dagarna fortsätter att ticka och jag märker att jag sakta försvinner mer och mer i mörker. Läkarna kan ingenting göra. De säger bara åt oss att vänta på IVF som eventuellt sker om ett halvår. Jag fortsätter att ta de tabletter jag har kvar av Letrozolen, men det har sina nackdelar. Innan jag fick min diagnos om Infertilitet hade jag även andra diagnoser. För 2 år sedan fick jag bekräftat att jag lider av depression och ångest, något jag hade misstänkt och självmedicinerat mig för i 12 års tid. Jag lider även av trauma och jag tar sömntabletter då jag drömmer mardrömmar om detta varenda natt… Letrozolen gör att jag inte kan ta dessa mediciner, vilket har funkat bra fram tills för 2 veckor sedan. Då började jag märka att jag börjat gå tillbaka till gammalt beteende såsom undvika människor, isolera mig, tänka mörka tankar, fantisera om att skada mig själv samt att jag har sömnbrist då mardrömmarna har börjat spöka igen. Än så länge har jag lyckats aktivera bort det med teatern, jobb och trädgårdsarbete… men nu tog all energi slut. Jag har även kommit till det stadiet att jag inte längre klarar av mitt jobb. I fredags tog jag därmed beslutet att boka tid med företagsvården för att diskutera eventuell sjukskrivning – vilket får mitt hjärta att brista, då jag bara har 3 månader kvar med de elever som ska börja gymnasiet i höst – men jag klarar inte mer. Till och med eleverna har börjat fråga hur jag mår och då har det gått för långt. 

Privat är det inte ett dugg bättre. Teatern är över, vilket betyder att jag och Cristian måste behöva träffa varandra igen och vi kan knappt titta på varandra längre utan att hjärtat krymps ihop av all ovisshet och smärta. Mina kompisar hör inte av sig längre. De enda som faktiskt hör av sig och umgås med oss är fantastiska, men jag orkar inte prata mer med dom om detta då jag är rädd för att dom ska tröttna på mitt eviga tjat och också dra… och de jag pratar med detta om har inget annat att säga att allt kommer att bli bra, vilket är det enda jag inte vill höra. Jag vill kunna prata om möjligheten att eventuellt aldrig få sin dröm uppfylld – att ge min make de barnen han alltid velat ha och förtjänar, för han kommer bli en fantastisk pappa. 

Ja, vad vill jag ha sagt med allt detta? Jo, att jag är sårad, skadad och otroligt ensam. 

© 2021

Tema av Anders NorenUpp ↑