Etikett: sjukskrivning

ÅNGEST

Imorgon ska jag börja jobba igen efter 3 veckors sjukskrivning och jag har sån ångest över att komma tillbaka. Min kropp är fortfarande svag. Mitt psyke är ömtåligt och mitt tålamod är borta med vinden. Hur ska jag klara av att komma tillbaka? Jag saknar mina elever och längtar efter att träffa dom igen, men kan jag vara den Sandra dom är vana vid och förtjänar. Har även fått veta planen för morgondagen och den oroar mig ännu mer. 
Idag var jag på arbetsintervju. Imorgon ska jag gå på 2 till. Jag har kommit fram till att jag inte längre klarar av att arbeta på den skolan jag är på nu. Jag har sagt att jag ska jobba på skolan tills jag blir gravid… Det har jag sagt i 2 års tid nu. Jag blir inte gravid, jag vill testa på nytt jobb och mina elever slutar nian nu i sommar. Jag har sökt jobb som personlig assistent och stödassistent på LSS boenden. Intervjun kändes bra, men jag är orolig. Rädd att lämna det jag kan. Rädd för det okända. Är jag redo att lämna mina elever? Är jag stark nog? Gör jag rätt? Det är dags! Men tänk om jag blir gravid nu? Hur blir det med mammapengen? Vågar jag lämna en fast anställning? Mycket frågor med inga svar. Jag får låta framtiden bestämma. 

DET BLEV ATT INTE JOBBA

Idag träffade jag min andra läkare, min privata läkare som jag hade långt innan alla bilresorna till Borås startade. Vi pratade en stund om vad jag haft för mig sen sist vi sågs, vilket var en hel del. Jag berättade om utredningen och förklarade att jag känner igen mycket av de symptomen jag hade för 2 år sedan då jag blev sjukskriven. Vi pratade om att min sömn nu är summerad till noll, att jag har svårt att koncentrera mig och att energin inte finns till. Han höll med om att sjukskrivning är nästa bästa steg, så jag kommer nu vara sjukskriven på heltid fram till efter påsklovet och sedan blir det sjukskrivning på halvtid fram till maj. 

Efter läkarbesöket åkte jag till jobbet. Jag kände att trots min sömnbrist ville jag jobba en sista dag och få träffa eleverna och säga hejdå till mina kollegor. Samtliga var eniga med mitt beslut och var stöttande, trots att jag känner mig riktigt värdelös. Detta blir nu andra sjukskrivningen på 2 år och jag gillar inte hur det låter. Jag älskar mitt jobb! Jag är bra på mitt jobb och jag vill vara en av dom lyckliga som går till jobbet varenda dag och inte är ständigt sjuk, trött eller utmattad. Jag vill hoppas att jag kan bli den tjejen en vacker dag. Men idag är jag inte det, idag är jag den sjuka tjejen som inte kan jobba – och det får jag väl leva med, för tillfället. 

JOBBA ELLER INTE JOBBA – DET ÄR FRÅGAN

Ibland är man bra lustig! Idag var jag tillbaka på jobbet efter en veckas sjukledighet på grund av total utmattning. Jag trodde att det skulle bli en pina idag – jag har sovit dåligt igen och jag vaknade imorse med rejäl huvudvärk och mentaliteten om att det skulle bli en jobbig dag. På onsdag är det även möte med läkaren på schemat för att diskutera eventuell sjukskrivning, så jag hade i åtanke att bara jobba idag för att sedan bli sjukskriven. 
För er som inte vet så arbetar jag som elevassistent på en särskola, vilket är ett mycket psykiskt krävande arbete. Tålamodet måste vara på topp konstant och det dagliga arbetet går ut på att arbeta lågaffektivt och lugnt. Detta är inte särskilt lätt när man är utmattad och sover dåligt! Däremot har jag haft en riktigt bra dag. Eleverna hade saknat mig (och jag hade saknat dom!), det blev en effektiv dag och i överlag var det inga större tragedier.  Jag tänkte att -Fan, jag kanske kan klara av detta!  

Däremot totaldäckade jag när jag kom hem och jag fick en sträng blick av min kära make. Han tycker fortfarande att jag ska sjukskriva mig. Men det är så svårt! Det hade varit enklare om jag hade arbetat på något kontor och någon vikarie enkelt kunde ta över mitt arbete, men jag jobbar med barn! Barn som jag kan ända ut i fingerspetsarna nu och som jag bryr mig om och vill hjälpa. På toppen av det har jag flera elever som slutar nian nu, så jag känner att jag vill vara med dom så mycket jag kan den sista tiden som är kvar. Men ska det väga mer än attt ta hand om mig själv? Jag har varit sjukskriven en gång innan och då kom jag knappt upp till ytan igen, vill jag hamna där igen? Då är det väl bättre att säga stopp INNAN det är försent och då jag faktiskt har lite kämparanda kvar? Det är så svårt! Jag får helt enkelt vänta och se vad läkaren säger. 

© 2021

Tema av Anders NorenUpp ↑