Etikett: Sahlgrenska reproduktionmedicin (Sida 1 av 2)

NU HÄNDER DET GREJER!

I förra blogginlägget skrev jag om mitt förra ultraljud, där jag fick äran att träffa barnmorskan med både attitydsproblem och saknad av empati. Nu har jag en uppdatering!

I måndags hade jag ännu ett ultraljud och alla tankar och känslorna inför äggplocket och även från bemötandet jag fick under förra ultraljudet gjorde att när jag klev in på Sahlgrenska var jag i en full blown panikattack. Jag hade även turen att hamna mitt i en bilolycka OCH byggtrafik påväg till sjukhuset, så stressen i kombination till panikattacken gjorde att jag hyperventilerade, svettades, var snurrig och hade blodsmak i munnen. Jag fick sitta i väntrummet i 10 minuter och jag tycker synd om de människor som var i väntrummet med mig.
Så när jag fick komma in till ultraljudet märkte läkaren direkt att någonting var fel. Jag berättade kort min oro över äggplocket och uppmanande honom att läsa min journal för det skulle ge honom den infon han behöver. Han lugnade mig och berättade att han var väl informerad om min journal och föreslog att vi kollade äggblåsorna först och sedan tar vi det därifrån.

Vi gjorde undersökningen och konstaterades att det fanns 6 mogna äggblåsor och många små som förhoppningsvis kan mogna till sig till äggplocket, som han berättade blir på torsdag (alltså imorgon när jag skriver detta!!).
Efter undersökningen visades jag till ett barnmorskerum där vi skulle gå igenom allt jag behöver veta inför äggplocket. Jag fick träffa en ny barnmorska (tack och lov inte hon med attitydproblem) och jag kände sånt lugn med henne att jag berättade precis allt – om de hemska bemötandet jag kände att jag fick förra gången, min oro över att göra äggplocket utan Cristian och rädslan över att bli gravid igen. Jag berättade för henne att han har tagit Covid-19 test och att det var negativt, att vi är redo att ta alla försiktighetsåtgärder vi kan för att inte riskera andra och att han inte behöver vara med i själva operationssalen – utan att mitt behov är att han får vara i vårt väntrum innan och efter operationen. Hon tyckte det lät som ett bra förslag och sa att, eftersom vi hade sådant unikt fall så skulle hon kolla upp möjligheten att låta Cristian få vara med mig den dagen. Min haka flög till golvet av förvåning, speciellt eftersom den förra barnmorskan helt hade avvisat det förslaget. Samtidigt så vågade jag inte tro på henne, utan fick känslan av att hon sa att hon skulle kolla upp möjligheten för att få förtroende hos mig och lugna ner mig. Men till min stora förvåning – hon ringde mig igår och sa att hon hade ordnat så att jag får ett eget väntrum och att Cristian får vara med mig där. Hon gav oss instruktioner på hur han skulle göra för att få komma in och önskade oss lycka till.

Detta betyder alltså att imorgon, torsdagen den 29 oktober. Exakt 1 år, 1 månad och två dagar efter förra IVFEN ska vi alltså bege oss till Sahlgrenska ännu en gång för vårt andra äggplock. Jag är fortfarande jättenervös, men jag och barnmorskan har lagt fram ett förslag på vilka mediciner jag ska få för att förenkla proceduren för mig och förhoppningsvis blir vi gravida även denna gången.

Bilden tagen förra året på vår första IVF

BARNMORSKOR MED ATTITYDSPROBLEM OCH ÄNNU ETT ULTRALJUD

Idag begav jag mig till Sahlgrenska för mitt andra ultraljud. Jag var på ett i tisdags och då konstaterades det att jag har många små äggblåsor och några som börjar mogna. Jag fick därför fortsätta med min dos på 175ie och fick en ny tid för ultraljud idag. Idag såg det lite bättre nu, de hittade några med rätt storlek men det fanns fortfarande många små. Dosen ökades därmed till 215ie och ett nytt ultraljud bokades för måndag. Barnmorskan trodde däremot att äggplocket blir på onsdag eller torsdag.

Jag passade även på att fråga henne hur pandemin kommer påverka äggplocket. Jag frågade om Cristian fick vara med mig och där fick jag ett snorkigt nej till svar. Jag tyckte även att hon var väldigt nedvärderande och tilltalade mig som om jag vore ett litet barn eller som om jag vore utvecklingsstörd.
Jag försökte förklara för henne att då jag är allergisk mot morfin så vet jag att jag kommer må väldigt dåligt och att jag har ångest av att göra det själv, pågrund av traumat från förra graviditeten – men det viftade hon bara bort och sa att jag var helt tvungen att förlita sig på personalen istället… som om det vore enkelt, speciellt när hon tilltalade mig som hon gjorde. Jag hoppas verkligen inte det är henne jag får dras med på äggplocket!

IKVÄLL BÖRJAR DET

Idag är det cykeldag 3 och det betyder att ikväll är det dags att starta åter en IVF. Igår var jag och hämtade samtliga sprutor och mediciner från Apoteket och ikväll klockan 21 tar jag min allra första dos av Gonal-F.

Som jag skrivit tidigare så är det mycket tankar och känslor kring att behöva göra ytterligare en IVF och det har varit tunga dagar för mig. Jag har sovit dåligt, trots att jag tagit mina sömntabletter och jag har drömt mycket och grubblat mycket. På jobbet har jag svårt att koncentrera mig, har svårt att ta tag i saker och orka vara glad, tålmodig och lågaffektiv.

Men utöver den mentala delen så är jag taggad att få starta igen. Proceduren är jag väl bekant med, så den biten oroar mig inte alls. Det är mest oron om att inte lyckas som är jobbig och tär på mig. Jag vet inte heller hur jag ska göra för att dokumentera alltsammans för Youtube – jag vill vlogga alltsammans men jag vet inte om jag kommer orka. Jag lutar nog till att göra småvideor om processen istället för en lång vlogg. Hade det räckt tro? Kom gärna med förslag!



EMBRYO STUDIE

Idag fick jag en förfrågan i 1177 angående vår kommande IVF. Det finns en ny studie som man kan deltaga i, som bygger på att embryorna får ligga i en time-laps inkubator och att mognaden av embryorna fotograferas för att enklare hitta det bästa embryot för insättning.

Detta låter som en mycket spännande studie och kan förhoppningsvis ge mycket information och hjälpa kommande IVFare. Jag ska definitivt prata med Cristian om detta och se vad han tycker om studien.

Vad tycker ni? Låter det som en studie som kan hjälpa forskningen eller är det bortkastad tid? Kommentera gärna nedan era åsikter, hur ni skulle göra om ni fick förfrågan eller om ni själva har varit delaktiga i studien. Jag vill höra allt!



IVF NR 2 STARTAR NÄSTA VECKA

Idag var det äntligen dags att ringa dom – Sahlgrenska! De ordnade så att jag på måndag startar min andra ivf och det är så mycket tankar som bollar runt just nu. Mest ilska över att behöva göra skiten igen, men samtidigt en lättnad att få hjälp igen så snabbt och lugnet att veta att chanserna att goda att ännu en gång lyckas.

Det blir det korta protokollet igen och de har nu skickat protokollet hem till oss och nästa steg är att ordna hem medicinerna – gonald-f, fyremadel samt otrivielle. Jag gick precis in på FASS hemsida och såg att apoteket på. Östra sjukhus har alltsamma på lagret. Vi hade även lite fyremadel över sen förra gången och slutdatumet där var december 2020, så detta blir perfekt! Vill ni läsa/se mer om min förra IVF kan ni läsa här och se youtubefilmen här

Däremot kommer jag inte kunna hämta medicinerna idag, för efter jobbet blir det att åka och träna för att sedan repa teatern. Vi repade första gången i lördags och det gick superbra. Jag är inte orolig över att vi ska hinna repa klart i tid och det kommer bli en grym föreställning i år. Jag är så taggad!

KÄNSLOR OM DET SOM VARIT OCH DET SOM KOMMA SKALL

Vilken månad det har varit! Den är inte slut än, men JAG är definitivt det! Vi började månaden med att få en sista minuten tid på Sahlgrenska för att få göra en FET. Sedan blev det 2 intensiva veckor med insättning, ruvardagar och ett negativt graviditetstest. Så det är mycket att smälta nu i efterhand när allt lagt sig.

Min första tanke är hur jobbig det var att komma tillbaka till Sahlgrenska. Det är mycket känslor kring det, men mest ilska över hur orättvist livet är. Vi trodde att vi skulle vara hemma och mysa med en 1 månaders bebis, INTE att vara på Sahlgrenska för att göra ännu ett misslyckat försök att bli gravida.

Andra tankar är att jag i nuläget är djupt sårad och mitt hjärta känns som att den har gått i tusen bitar. De tankar som ockuperar min hjärna dagligen är – Varför fick jag inte behålla honom? Vad har jag gjort för att förtjäna den här smärtan? Vad har Cristian gjort för att först få en fru som inte vill ha ett barn och nu fått en fru som inte kan ge honom ett? Vad är meningen med all den här smärta och när kommer den här mardrömmen ta slut?
Som ni hör är det mycket självkritik och självhat just nu. Jag lägger skulden på mig själv, trots att jag vet att det inte var mitt fel. Men att inte veta vad de var som orsakade hans hjärnskador och död får mina känslor och tankar att förstoras och jag försöker finna en anledning till varför han togs ifrån mig – när det egentligen inte finns någon.

Mycket mörka tankar och fokus på mental ohälsa

Hemma försöker vi fokusera på vardagen med jobb, hemsysslor och umgås med vänner. Vi har även lyckats distrahera oss med att skriva manus och möblera om i vardagsrummet och badrummet. Vi har märkt att projekt som dessa får tiden att gå och gör att våra hjärnor ockuperas av annat än sorgen. Men jag har märkt att det är en barriär emellan mig och Cristian, då vi är på helt olika faser i sorgbearbetningen. Sedan är inte Cristian så bra att öppna upp sig och prata om saker, medan jag inte vill lägga min sorg hos honom. Jag kommer på mig själv med att hålla mina känslor inne, tills det tillslut bubblar över, jag bryter ihop och allt kommer ut på en gång. Jag gråter varenda dag, men gör det när ingen hör eller ser för att inte vara en börda för någon.

Jag har även märkt att nu, när det har gått ett halvår sedan han dog så har resterande av världen ”gått vidare” och deras hantering av situationen är färdig. Dom är klara med sin bearbetning av det som hänt och nu förväntar de sig att jag också ska gå vidare… men hur ska jag göra det? Hur kan de förvänta sig att jag ska göra det? För mig är det inte över! Varenda dag påminns jag om sorgen och saknaden av honom, varenda dag ser jag hans kläder och saker som ligger och väntar på att bli använda, varenda dag påminns jag om hur det var att föda ut honom och jag kan idag höra hur han dunsar i metallbäckenet och när barnmorskan bär iväg honom till obduktionen. Jag påminns varenda dag och mardrömmen tar aldrig slut! Jag vill kunna gå vidare men det går inte och jag har flera gånger tänkt tanken att bara ta livet av mig och skapa ett slut på smärtan.
Ni kan vara lugna, jag skulle aldrig göra så mot Cristian. Jag skulle aldrig kunna lämna honom, men tanken dyker upp då och då – och den är lockande.


Så vad är nästa steg? Jo, nästa steg är att det blir en ny IVF i slutet av oktober. Tungt, men sant. Jag ser inte fram emot att göra den proceduren igen, men vad har vi för val? Jag kan ju inte ge upp, så det får helt enkelt bli sprutor och äggplock igen. Jag hoppas kunna dokumentera även denna IVFen och lite mer djupgående än vad jag gjorde sist. Det lär vara enklare nu när jag vet exakt hur allting kommer att gå till och vad vi har att förvänta oss. Det enda som oroar mig i nuläget är att jag troligtvis kommer behöva äggplocket utan Cristian (på grund av Corona) och den tanken är inte så lugnande. Förra gången mådde jag riktigt dåligt efteråt, då jag är överkänslig mot morfin. Jag spydde rejält efteråt, så jag kommer att behöva ha någon med mig och köra hem mig efteråt. Vi får hoppas att Corona-situationen blivit bättre tills dess så att jag slipper göra det här ensam, men jag förbereder mig för att få göra det solo.

Förra IVFen på Sahlgrenska, november 2019

ÄR JAG GRAVID ELLER INTE?

Imorse la jag upp en video på Youtube där jag berättar hur min FET gick, hur jag har mått under ruvardagarna samt vad graviditetstestet tillslut visade. Har ni ännu inte sett den, så gör det. Imorgon tänkte jag publicera ett inlägg där jag pratar med ingående om mina känslor och tankar under dessa 10 ruvardagar samt mina tankar om hösten och framtiden.

X FRUSNA EMBRYOS

Igår fick vi brevet från Sahlgrenska. Brevet som berättar hur många av våra 3 embryon som överlevde till frysen. Svaret gav oss blandade känslor, för vi fick veta att 1 embryo nu är i frysen. Denna info gjorde oss naturligtvis väldigt lättade, men vi kunde ändå inte skaka loss känslan av besvikelse då vi trodde att iallafall 2 av dom skulle överleva till frys. Som tur är har jag många ubderbara följare och läsare som lugnade oss med deras historier och försäkrade oss att detta är bra nyheter. 
Uppdatering om mitt mående. Idag är jag på dag 8 efter insättningen och mitt mående har varit desamma sen dag 1. Jag har kramper i magen och ömma bröst dagligen. De senaste 2 mornarna har jag även upplevt illamående och jag har även fått ändra om mina matvanor då jag blir hungrig oftare. Jag är även mycket svullen och gasig. Jag gick upp tre kilo dagarna innan äggplocket och dom kilorna har jag inte kunnat skaka mig loss. Så som ni ser är det mycket symptom, men det är svårt att avgöra vad som är Lutinus biverkningar och vad som är symptom efter insättningen. Vi får helt enkelt vänta till Nästa helg, då vi äntligen veta hur det gått inne i magen – och jag kan inte bärga mig! 

ÄGGPLOCK BOKAT!

Imorse begav vi oss ännu en gång till Sahlgrenska för ett tredje ultraljud. Väldigt nervösa satt vi en lång stund i väntrummet med ingen som helst aning om vad som väntade. De tidigare ultraljudet i lördags hade inte slutat bra, så vi var långt ifrån lugna. Men ultraljudet gick väldigt bra idag! Läkaren hittad 11 st äggblåsor och han sa att 5-6 av dom såg tillräckligt bra ut för äggplock, som han bokade redan på ONSDAG. Vi fick träffa barnmorskan som berättade för oss hur äggplocket kommer att gå till och vi fick även instruktioner om hur vi ska göra dessa två dagar tills det är dags. Jag är nu helt färdig med Gonal-F och Fyremadel, vilket känns helt surrealistiskt. Istället ta Otrivelle ikväll som gör att jag får ägglossning lagom till äggplocket. Imorgon däremot kommer jag inte behöva ta någon spruta alls, vilket känns helt jävla underbart!  Detta betyder alltså att vi är halvvägs i vår allra första IVF cykel. Hormonstimuleringen är officiellt färdig och vi går nu in i fas 2. Planen är att vi ska vara på Sahlgrenska klockan 7.30 på onsdag för ombyte och förberedelser. Cristian kommer gå till labbet kl 8 för att lämna in ett spermaprov och klockan 8.30 är det dags!

Vi kommer ta med oss vår fosterunge Frida som stöd, då vi ännu inte vet hur det kommer att gå på Cristian, speciellt på grund av hans förflutna att svimma under sjukhusbesök. I dag däremot gick det jättebra! Han satt bredvid mig under ultraljudet och följde med till mötet med barnmorskan, utan som helst problem. Jag är så stolt över honom och denna resa har verkligen hjälpt honom i hans resa mot att bli mindre sprut och sjukhusrädd.  

Som en avslutning på kvällens glada inlägg vill jag även tacka för alla fantastiska läsare. Jag såg idag att över 40 stycken läste min blogg igår, vilket är mycket mer än vad det tidigare varit. Jag vill uppmana er att jättegärna kommentera och berätta vilka ni är och hur ni hittade mig. Är ni via mina sociala medier eller Youtube-kanal? Har ni hittat mig via blogg.se eller är ni helt enkelt människor i liknande situationer som mig? Berätta gärna om er så vi kan få bli bundisar! <3  

IVF START

Vilken start på veckan det blev! I måndags runt 9.30 satt jag i soffan och tittade på tv. Jag var hemma från jobbet då jag inte kände mig riktigt hundra och mitt i allt ringde det på telefonen – från ett dolt nummer! I 6 månader har jag haft mobilen vid min sida hela tiden och dygnet runt ifall att det dolda numret skulle ringa, och nu gjorde det äntligen det. Det var Sahlgrenska som berättade att de hade fått en avbokning och de frågade om vi kunde komma till dom redan dagen efter. Naturligtvis så sa jag (eller nästan skrek) ja och dagen efter åkte vi dit för vårt första IVF möte. Väl på plats fick vi träffa både vår läkare och barnmorska. De började med att berätta kort om hur processen skulle gå till, men vi avbröts av att min älskade make svimmade och fick lägga sig ner på golvet. Vit i ansiktet och knappt kontaktbar fick han gå till rummet bredvid och vila, medan jag fick fortsätta mötet på egen hand. Vi diskuterade möjligheten att jag kan ha PCOS (Polycystiskt ovarialsyndrom, vilket innebär att man har många äggblåsor på ena eller båda äggstockarna och samtidigt ofta mycket testosteron i kroppen). Vi gjorde ett ultraljud och kunde konstatera att jag har 2 av de 3 kriterier som krävs för att man ska få diagnosen PCOS. Då jag inte hade alla kriteringarna blev det nu nedskrivet att vi har oförklarlig barnlöshet. På ultraljudet kunde hon däremot se att allt såg fint ut och att jag har goda möjligheter för IVF. Någonting som gjorde saken lite svårare var att på mitt blodprov kunde hon se att mitt immun mot Röda hund var lägre än hon hade önskat. Hon beordrade mig att ta om vaccinet innan vi kunde starta med medicinerna. Man får även inte bli gravid inom en månad efter att man tagit det vaccinet, så det bestämdes att 3 november skulle vi sätta igång. Jag kommer att göra en video i helgen där jag berättar mer om hur mötet gick till men även exakt vilka mediciner jag kommer att ta och hur processen kommer att se ut. Sammanfattningsvis är vi nöjda med vårt första möte. Det var lite synd med fördröjningen innan vi kan starta, men vi är så glada att äntligen få komma igång med processen. Nu ska vi bara låta min kropp vila efter alla mediciner och förbereda oss till max inför november. ÄNTLIGEN!!!

« Äldre inlägg

© 2021

Tema av Anders NorenUpp ↑