Etikett: oro

SNART KUB

På måndag är det dags för KUB pch jag är hur nervös som helst. Vi kom snabbt överens med min barnmorska om att göra en KUB för att utesluta allt som kopplas till död (trisom 18 och trisom 13). Jag är därmed inte orolig för trisom 21, som är Down Syndrom då både jag och Cristian arbetar med barn med funktionsvariationer. Så den största oron är just dom som klassas som icke livsdugliga. Vill ni läsa mer om de olika så får ni googla för jag orkar inte gå igenom all den skiten igen.

Jag vill förtydliga att jag inte tror att vi kommer få hög risk för någon av kromosomavvikelserna. Däremot är jag så traumatiserad från förra graviditeten att jag är LIVRÄDD att det ska hända igen och jag har sån tur som har en barnmorska som förstår min oro och gör allt för att hjälpa mig att lugna mig och erbjuder mig de undersökningar och ultraljud jag behöver för att få så mycket fakta som möjligt. Det sorgliga är dock att det spelar ingen roll hur många läkarbesök och undersökningar vi än gör – är det något fel även denna gång så finns det inget vi kan göra för att förhindra det och det är ingen lugnande känsla.

ORÄTTVIS VÄRLD

Ikväll tog orken slut. Hela jag bröt ihop och alla känslorna rann över och tog över.

Om några dagar ska vi starta vår andra IVF och vi har länge haft tänket att det är snart, men ikväll tog jag ett graviditetstest för att dubbelkolla inför ivf starten och då blev det helt plötsligt verkligt. Det är bara några dagar kvar – på måndag startar vi igen och nu när vi väl är här igen så vet jag inte om jag är stark nog att göra det igen…

Graviditetstestet som bekräftade IVF starten

Hela året har jag levt i en överlevnadsinstinkt – först under graviditeten då jag mådde så dåligt, sen när vi fick reda på att vår son hade avvikelser och att vi inte kunna behålla honom, sen kom aborten och sorghanteringen efteråt. Det har varit så mycket tankar och känslor att jag har blivit helt dränerad. Hur kan det ens finnas drivkraft kvar till att börja om igen? Och om jag blir gravid igen – hur ska jag orka leva när jag har den ständiga oron att även nästa barn kommer att dö? Och sen kommer den hemska tanken att OM IVFen blir en misslyckad sådan. Hur ska man klara av den sorgen? Hur länge kommer man orka kämpa och hur vet man när det dags att inse att kampen är slut och man ska ge upp alltsammans?

Som ni hör så är det mycket frågor och ovissheter och det är nog den delen som är jobbigast. Hade man fått bekräftelsen att man kommer få ett barn en vacker dag så hade man orkat kämpa, men nu när man inte vet om kämpande kommer att vara värt det, så är det svårare att orka hålla sig flytande. Speciellt när man nu gjort det i 3 års tid…

Mörkret omslutar mig och ger mig mental ohälsa

Sen är det även känslan av orättvisa som svider i hjärtat. Jag och Cristian har alltid sagt att vi gör detta tillsammans, men nu känns det inte längre som om vi gör det tillsammans – det är jag som gör allt och han behöver bara hålla min hand. Speciellt nu under Corona när han inte får följa med på läkarbesök! Det är jag som tar medicinerna och sprutorna, det är jag som sitter med fötterna i vädret och fittan blottad under alla undersökningar och operationer, det var jag som födde ut vår döde son och det är jag som somnar om nätterna i tårar över minnet av att vår son som bärs iväg utan att man fått ta farväl. Det är jag som lider och måste göra skiten om och om igen, medan han lever vidare som om ingenting har hänt. Så all press är återigen på mig och min trasiga kropp – här, förstör den lite till!



ÅNGEST

Imorgon ska jag börja jobba igen efter 3 veckors sjukskrivning och jag har sån ångest över att komma tillbaka. Min kropp är fortfarande svag. Mitt psyke är ömtåligt och mitt tålamod är borta med vinden. Hur ska jag klara av att komma tillbaka? Jag saknar mina elever och längtar efter att träffa dom igen, men kan jag vara den Sandra dom är vana vid och förtjänar. Har även fått veta planen för morgondagen och den oroar mig ännu mer. 
Idag var jag på arbetsintervju. Imorgon ska jag gå på 2 till. Jag har kommit fram till att jag inte längre klarar av att arbeta på den skolan jag är på nu. Jag har sagt att jag ska jobba på skolan tills jag blir gravid… Det har jag sagt i 2 års tid nu. Jag blir inte gravid, jag vill testa på nytt jobb och mina elever slutar nian nu i sommar. Jag har sökt jobb som personlig assistent och stödassistent på LSS boenden. Intervjun kändes bra, men jag är orolig. Rädd att lämna det jag kan. Rädd för det okända. Är jag redo att lämna mina elever? Är jag stark nog? Gör jag rätt? Det är dags! Men tänk om jag blir gravid nu? Hur blir det med mammapengen? Vågar jag lämna en fast anställning? Mycket frågor med inga svar. Jag får låta framtiden bestämma. 

© 2021

Tema av Anders NorenUpp ↑