Sannilynn

Etikett: ofrivilligt barnlös (Sida 1 av 3)

MORS DAG & OFRIVILLIGT BARNLÖSAS DAG

Den här helgen har varit tuff, så jag har helt enkelt försökt undvika sociala medier så mycket jag kunnat. Men nu när jag startade datorn för att kolla mailen kunde jag helt enkelt inte låta denna helgen passera utan att ha skrivit någonting om den.

Igår lördag var det Ofrivilligt Barnlösas dag, vilket jag naturligtvis vill uppmärksamma då det är det hela mitt konto representerar. Jag har sett flera konton som inriktar sig åt barnlöshet men även privatpersonen som tog gårdagen i akt och skrev om sina resor inom barnlöshet – vilket är grymt! Vi behöver uppmärksamma detta ämne mer då jag anser att detta ämne inte pratas om tillräckligt och speciellt inte i våra medier. Jag såg exempelvis att Aftonbladet hade en artikel igår om att det nu skapats ett tuggummi som ska hjälpa mot infertilitet och jag tycker det var så okänsligt av dom att ha en sådan artikel just på dagen där vi ska prata om just infertilitet och barnlöshet. Hur tänkte dom? Själv blev jag förolämpad av artikeln och tanken att ett tuggummi ska lösa mina problem. Hur skulle det gå till? Inte ens medicinerna som är skapta att hjälpa mig gjorde någon skillnad, så hur ska ett tuggummi hjälpa?

Idag är det även mors dag, vilket även är en jobbig dag för mig. Detta är min allra första mors dag som förälder, vilket krossar mig då jag inte har möjligheten att spendera den med min älskade son. Så jag spenderar min mors dag ensam och i tårar och drömmer om hur mitt liv hade kunnat sett ut. Tanken och känslan av limbo omfamnar mig som ett hemskt mörker – jag är barnlös men samtidigt en moder och det gör denna helgen till en riktigt hemsk helg. Mitt mål är helst enkelt att överleva den genom att distrahera mig med filmer och helt enkelt hoppas att dagen passerar fort. Hur har ni andra gjort för att klara av denna helgen?

VÅR IVF PLAN

Nu är det tredje dagen sen IVF-start och allting går bra. Jag har inte mycket att rapportera. Jag tar Gonal-F klockan 20 varenda kväll och än så länge har jag inga biverkningar. Jag mår bra, det går bra med sprutorna och Cristian har inte svimmat en enda gång (vilket är en stor lättnad).

Som det ser ut nu tar jag Gonal-F med 150ie varenda kväll. Gonal-F uppgift är att se till att kroppen producerar så myket ägg som möjligt för ett senare äggplock. 
Efter idag ska jag sänka dosen till 125ie för att imorgon fortsätta med 125ie OCH utöver det även ta Fyremadel 0.25ie. Fyremadel uppgift är att se till att kroppen inte skapar en naturlig ägglossning.  Dessa två kommer jag fortsätta med fram till äggplocket och sedan kommer jag sluta ta sprutor och istället ta Lutinus, vilket är en vaginal tablett som jag ska ta dagligen för att se till att min livmoder är så välkomnande som möjligt. 
Så ser planen ut och nu på onsdag, den 13 november har vi ett ultraljud bokat för att se till hur äggen utvecklas och om någon doseringsändring krävs. Under det mötet ska även datum för äggplocket bestämmas.  
I nuläget är det mycket tankar som snurrar runt hos både mig och Cristian just nu. När vi startade Letrozolen i januari minns jag att vi hade en stark känsla av förändring. Jag trodde att den känslan skulle komma även nu, men till min stora besvikelse har vi ingen sådan känsla nu utan den fortsatta känslan av en evig väntan. Frustrerande men sant. Men vi fortsätter att göra det vi ska och håller tummarna att allting kommer att få bra. Det är ju trots allt det enda vi KAN göra. 

IVF START

Vilken start på veckan det blev! I måndags runt 9.30 satt jag i soffan och tittade på tv. Jag var hemma från jobbet då jag inte kände mig riktigt hundra och mitt i allt ringde det på telefonen – från ett dolt nummer! I 6 månader har jag haft mobilen vid min sida hela tiden och dygnet runt ifall att det dolda numret skulle ringa, och nu gjorde det äntligen det. Det var Sahlgrenska som berättade att de hade fått en avbokning och de frågade om vi kunde komma till dom redan dagen efter. Naturligtvis så sa jag (eller nästan skrek) ja och dagen efter åkte vi dit för vårt första IVF möte. Väl på plats fick vi träffa både vår läkare och barnmorska. De började med att berätta kort om hur processen skulle gå till, men vi avbröts av att min älskade make svimmade och fick lägga sig ner på golvet. Vit i ansiktet och knappt kontaktbar fick han gå till rummet bredvid och vila, medan jag fick fortsätta mötet på egen hand. Vi diskuterade möjligheten att jag kan ha PCOS (Polycystiskt ovarialsyndrom, vilket innebär att man har många äggblåsor på ena eller båda äggstockarna och samtidigt ofta mycket testosteron i kroppen). Vi gjorde ett ultraljud och kunde konstatera att jag har 2 av de 3 kriterier som krävs för att man ska få diagnosen PCOS. Då jag inte hade alla kriteringarna blev det nu nedskrivet att vi har oförklarlig barnlöshet. På ultraljudet kunde hon däremot se att allt såg fint ut och att jag har goda möjligheter för IVF. Någonting som gjorde saken lite svårare var att på mitt blodprov kunde hon se att mitt immun mot Röda hund var lägre än hon hade önskat. Hon beordrade mig att ta om vaccinet innan vi kunde starta med medicinerna. Man får även inte bli gravid inom en månad efter att man tagit det vaccinet, så det bestämdes att 3 november skulle vi sätta igång. Jag kommer att göra en video i helgen där jag berättar mer om hur mötet gick till men även exakt vilka mediciner jag kommer att ta och hur processen kommer att se ut. Sammanfattningsvis är vi nöjda med vårt första möte. Det var lite synd med fördröjningen innan vi kan starta, men vi är så glada att äntligen få komma igång med processen. Nu ska vi bara låta min kropp vila efter alla mediciner och förbereda oss till max inför november. ÄNTLIGEN!!!

ÅNGEST

Imorgon ska jag börja jobba igen efter 3 veckors sjukskrivning och jag har sån ångest över att komma tillbaka. Min kropp är fortfarande svag. Mitt psyke är ömtåligt och mitt tålamod är borta med vinden. Hur ska jag klara av att komma tillbaka? Jag saknar mina elever och längtar efter att träffa dom igen, men kan jag vara den Sandra dom är vana vid och förtjänar. Har även fått veta planen för morgondagen och den oroar mig ännu mer. 
Idag var jag på arbetsintervju. Imorgon ska jag gå på 2 till. Jag har kommit fram till att jag inte längre klarar av att arbeta på den skolan jag är på nu. Jag har sagt att jag ska jobba på skolan tills jag blir gravid… Det har jag sagt i 2 års tid nu. Jag blir inte gravid, jag vill testa på nytt jobb och mina elever slutar nian nu i sommar. Jag har sökt jobb som personlig assistent och stödassistent på LSS boenden. Intervjun kändes bra, men jag är orolig. Rädd att lämna det jag kan. Rädd för det okända. Är jag redo att lämna mina elever? Är jag stark nog? Gör jag rätt? Det är dags! Men tänk om jag blir gravid nu? Hur blir det med mammapengen? Vågar jag lämna en fast anställning? Mycket frågor med inga svar. Jag får låta framtiden bestämma. 

DET BLEV ATT INTE JOBBA

Idag träffade jag min andra läkare, min privata läkare som jag hade långt innan alla bilresorna till Borås startade. Vi pratade en stund om vad jag haft för mig sen sist vi sågs, vilket var en hel del. Jag berättade om utredningen och förklarade att jag känner igen mycket av de symptomen jag hade för 2 år sedan då jag blev sjukskriven. Vi pratade om att min sömn nu är summerad till noll, att jag har svårt att koncentrera mig och att energin inte finns till. Han höll med om att sjukskrivning är nästa bästa steg, så jag kommer nu vara sjukskriven på heltid fram till efter påsklovet och sedan blir det sjukskrivning på halvtid fram till maj. 

Efter läkarbesöket åkte jag till jobbet. Jag kände att trots min sömnbrist ville jag jobba en sista dag och få träffa eleverna och säga hejdå till mina kollegor. Samtliga var eniga med mitt beslut och var stöttande, trots att jag känner mig riktigt värdelös. Detta blir nu andra sjukskrivningen på 2 år och jag gillar inte hur det låter. Jag älskar mitt jobb! Jag är bra på mitt jobb och jag vill vara en av dom lyckliga som går till jobbet varenda dag och inte är ständigt sjuk, trött eller utmattad. Jag vill hoppas att jag kan bli den tjejen en vacker dag. Men idag är jag inte det, idag är jag den sjuka tjejen som inte kan jobba – och det får jag väl leva med, för tillfället. 

KÄNNER MIG ENSAM

Dagarna fortsätter att ticka och jag märker att jag sakta försvinner mer och mer i mörker. Läkarna kan ingenting göra. De säger bara åt oss att vänta på IVF som eventuellt sker om ett halvår. Jag fortsätter att ta de tabletter jag har kvar av Letrozolen, men det har sina nackdelar. Innan jag fick min diagnos om Infertilitet hade jag även andra diagnoser. För 2 år sedan fick jag bekräftat att jag lider av depression och ångest, något jag hade misstänkt och självmedicinerat mig för i 12 års tid. Jag lider även av trauma och jag tar sömntabletter då jag drömmer mardrömmar om detta varenda natt… Letrozolen gör att jag inte kan ta dessa mediciner, vilket har funkat bra fram tills för 2 veckor sedan. Då började jag märka att jag börjat gå tillbaka till gammalt beteende såsom undvika människor, isolera mig, tänka mörka tankar, fantisera om att skada mig själv samt att jag har sömnbrist då mardrömmarna har börjat spöka igen. Än så länge har jag lyckats aktivera bort det med teatern, jobb och trädgårdsarbete… men nu tog all energi slut. Jag har även kommit till det stadiet att jag inte längre klarar av mitt jobb. I fredags tog jag därmed beslutet att boka tid med företagsvården för att diskutera eventuell sjukskrivning – vilket får mitt hjärta att brista, då jag bara har 3 månader kvar med de elever som ska börja gymnasiet i höst – men jag klarar inte mer. Till och med eleverna har börjat fråga hur jag mår och då har det gått för långt. 

Privat är det inte ett dugg bättre. Teatern är över, vilket betyder att jag och Cristian måste behöva träffa varandra igen och vi kan knappt titta på varandra längre utan att hjärtat krymps ihop av all ovisshet och smärta. Mina kompisar hör inte av sig längre. De enda som faktiskt hör av sig och umgås med oss är fantastiska, men jag orkar inte prata mer med dom om detta då jag är rädd för att dom ska tröttna på mitt eviga tjat och också dra… och de jag pratar med detta om har inget annat att säga att allt kommer att bli bra, vilket är det enda jag inte vill höra. Jag vill kunna prata om möjligheten att eventuellt aldrig få sin dröm uppfylld – att ge min make de barnen han alltid velat ha och förtjänar, för han kommer bli en fantastisk pappa. 

Ja, vad vill jag ha sagt med allt detta? Jo, att jag är sårad, skadad och otroligt ensam. 

MIN LETROZOL-RESA

I dagens stund är jag snart klar med omgång 2 av Letrozol. En kort beskrivning för nya läsare: jag blev diagnotiserad i januari -19 till infertil då jag saknar hormonet progesterol som gör att jag inte får naturlig ägglossning. Efter ett samtal med läkare, blodprover, spermaprover, ultraljud och spolning av äggledare fick jag Letrozol som skulle öka mitt progesteronvärde. 




Vid start hade jag ett värde på 3, vilket är otroligt lågt. Jag skulle börja med en enkeldos på 1 tablett. I den cykeln blev vi sjuka så vi försökte inte hitta ägglossning, men efter ett blodprov kunde läkaren glatt meddela oss att värdet hade ökats till 17. Hon sa det att om vi ökar till en dubbeldos så skulle ägglossningen säkerligen dyka upp. 
Så nu är det bara några dagar kvar av omgång 2 och jag är jätteförvirrad. Blodprovet visade att mitt progesteronvärde nu ligger på 3.5 – alltså tillbaka till startvärdet! Jag använder även Natural Cycles för att ha koll på min menscykel och då tar jag tempraturen varje morgon. En naturlig cykel ser ut som så att tempraturen sjunker när ägglossning närmar sig för att sedam stiga drastiskt när ägget släppts. Tempraturen ska sedan hålla sig högt för att indikera graviditet, men är det istället mensen som kommer så ska den sjunka lite. Min har INTE sett ut så. Det så bra ut i början – tempraturen sjönk och jag började ta ägglossningstest. Jag fick ett starkt test, men inte tillräckligt starkt för att det skulle vara ett positivt. Tempraturen gick upp efter det, så jag hoppades på att jag hade fått ägglossning trots allt… men NU sjunker den drastiskt igen, som om det är dags för ännu ett försök till ägglossning. Detta har jag ALDRIG varit med om innan! Min kropp ska förbereda för mens eller graviditet – INTE en ägglossning! Jag är förvirrad!
 

NU FINNS JAG PÅ YOUTUBE

Idag tog jag det stora steget att lägga till ännu en plattform i mitt CV. Från och med idag är jag en Youtuber och i min allra första video pratar jag om min infertilitet och resan fram till vårt läkarbesök. Det var riktigt svårt och ett jobbigt ämne att sitta och prata om, men i överlag är jag nöjd och taggad över framtida videor.  

 

ÄNNU ETT BLODPROV

Just nu sitter jag på Borås Sjukhus och ska ännu en gång ta ett blodprov för att se om progesteronet har ökat i värde. För att sammanfatta kort så är jag nu i andra omgången av Letrozol då mitt progesteron är för lågt och jag därmed inte får ägglossning. Första omgången körde vi på en enkeldos och då ökade värdet från 3 till 17. Då bestämde sig läkaren att jag skulle köra en dubbeldos och det har jag nu gjort under denna cykeln. Denna cykeln har jag även testat stenhårt med ägglossningsstickor och dom visade en stegring i cd 15 men det var däremot inte starkt nog för att tolkas som ett positivt. På min instagram blev det en diskussion om att de kan vara att RFSU testen är dåliga och ofta inte visar rätt. Däremot tror jag idag starkt att mitt värde ännu inte är högt nog och att jag även denna månad inte hade ägglossning. Mina symptom tyder på att mens snart kommer och detta blodprov kommer troligen bekräfta min hypotes. 

TICK TOCK…

Dagarma fortsätter att ticka på. Denna cykeln har gått bra. Jag tar tempen varenda morgon och förra veckan gick tempraturen ner precis som den ska och jag började ta ägglossningstester. I söndags fick jag ett starkt streck, men jag tyckte inte att den var stark nog för att symbolisera en ägglossning. Jag la upp en bild på min Insta-story och några tyckte att den var stark nog, andra var osäkra. Min tempratur gick upp direkt kraftigt morgonen efter, så antingen så fick jag ägglossning då eller så är mina progesteronvärden inte tillräckliga höga. På måndag ska jag till sjukhuset och ta blodprov, så det är nog tyvärr bara att vänta på beräknad mens och hålla tummarna. 


Kroppsmässigt har de senaste 2 veckorna varit märkliga. Jag har varit på bra humör, men har haft svårt att sova (trots att jag har receptbelagd sömnmedicin) och jag har haft problem med illamående, acne och ömma bröst. Kan det vara ett tecken på att ägglossning ägde rum…? Kanske, kanske inte. Jag orkar inte spekulera mer. 

« Äldre inlägg

© 2020 Sannilynn

Tema av Anders NorenUpp ↑