Sannilynn

Etikett: ofrivillig barnlöshet (Sida 1 av 3)

MORS DAG & OFRIVILLIGT BARNLÖSAS DAG

Den här helgen har varit tuff, så jag har helt enkelt försökt undvika sociala medier så mycket jag kunnat. Men nu när jag startade datorn för att kolla mailen kunde jag helt enkelt inte låta denna helgen passera utan att ha skrivit någonting om den.

Igår lördag var det Ofrivilligt Barnlösas dag, vilket jag naturligtvis vill uppmärksamma då det är det hela mitt konto representerar. Jag har sett flera konton som inriktar sig åt barnlöshet men även privatpersonen som tog gårdagen i akt och skrev om sina resor inom barnlöshet – vilket är grymt! Vi behöver uppmärksamma detta ämne mer då jag anser att detta ämne inte pratas om tillräckligt och speciellt inte i våra medier. Jag såg exempelvis att Aftonbladet hade en artikel igår om att det nu skapats ett tuggummi som ska hjälpa mot infertilitet och jag tycker det var så okänsligt av dom att ha en sådan artikel just på dagen där vi ska prata om just infertilitet och barnlöshet. Hur tänkte dom? Själv blev jag förolämpad av artikeln och tanken att ett tuggummi ska lösa mina problem. Hur skulle det gå till? Inte ens medicinerna som är skapta att hjälpa mig gjorde någon skillnad, så hur ska ett tuggummi hjälpa?

Idag är det även mors dag, vilket även är en jobbig dag för mig. Detta är min allra första mors dag som förälder, vilket krossar mig då jag inte har möjligheten att spendera den med min älskade son. Så jag spenderar min mors dag ensam och i tårar och drömmer om hur mitt liv hade kunnat sett ut. Tanken och känslan av limbo omfamnar mig som ett hemskt mörker – jag är barnlös men samtidigt en moder och det gör denna helgen till en riktigt hemsk helg. Mitt mål är helst enkelt att överleva den genom att distrahera mig med filmer och helt enkelt hoppas att dagen passerar fort. Hur har ni andra gjort för att klara av denna helgen?

VÅR IVF PLAN

Nu är det tredje dagen sen IVF-start och allting går bra. Jag har inte mycket att rapportera. Jag tar Gonal-F klockan 20 varenda kväll och än så länge har jag inga biverkningar. Jag mår bra, det går bra med sprutorna och Cristian har inte svimmat en enda gång (vilket är en stor lättnad).

Som det ser ut nu tar jag Gonal-F med 150ie varenda kväll. Gonal-F uppgift är att se till att kroppen producerar så myket ägg som möjligt för ett senare äggplock. 
Efter idag ska jag sänka dosen till 125ie för att imorgon fortsätta med 125ie OCH utöver det även ta Fyremadel 0.25ie. Fyremadel uppgift är att se till att kroppen inte skapar en naturlig ägglossning.  Dessa två kommer jag fortsätta med fram till äggplocket och sedan kommer jag sluta ta sprutor och istället ta Lutinus, vilket är en vaginal tablett som jag ska ta dagligen för att se till att min livmoder är så välkomnande som möjligt. 
Så ser planen ut och nu på onsdag, den 13 november har vi ett ultraljud bokat för att se till hur äggen utvecklas och om någon doseringsändring krävs. Under det mötet ska även datum för äggplocket bestämmas.  
I nuläget är det mycket tankar som snurrar runt hos både mig och Cristian just nu. När vi startade Letrozolen i januari minns jag att vi hade en stark känsla av förändring. Jag trodde att den känslan skulle komma även nu, men till min stora besvikelse har vi ingen sådan känsla nu utan den fortsatta känslan av en evig väntan. Frustrerande men sant. Men vi fortsätter att göra det vi ska och håller tummarna att allting kommer att få bra. Det är ju trots allt det enda vi KAN göra. 

IVF START

Vilken start på veckan det blev! I måndags runt 9.30 satt jag i soffan och tittade på tv. Jag var hemma från jobbet då jag inte kände mig riktigt hundra och mitt i allt ringde det på telefonen – från ett dolt nummer! I 6 månader har jag haft mobilen vid min sida hela tiden och dygnet runt ifall att det dolda numret skulle ringa, och nu gjorde det äntligen det. Det var Sahlgrenska som berättade att de hade fått en avbokning och de frågade om vi kunde komma till dom redan dagen efter. Naturligtvis så sa jag (eller nästan skrek) ja och dagen efter åkte vi dit för vårt första IVF möte. Väl på plats fick vi träffa både vår läkare och barnmorska. De började med att berätta kort om hur processen skulle gå till, men vi avbröts av att min älskade make svimmade och fick lägga sig ner på golvet. Vit i ansiktet och knappt kontaktbar fick han gå till rummet bredvid och vila, medan jag fick fortsätta mötet på egen hand. Vi diskuterade möjligheten att jag kan ha PCOS (Polycystiskt ovarialsyndrom, vilket innebär att man har många äggblåsor på ena eller båda äggstockarna och samtidigt ofta mycket testosteron i kroppen). Vi gjorde ett ultraljud och kunde konstatera att jag har 2 av de 3 kriterier som krävs för att man ska få diagnosen PCOS. Då jag inte hade alla kriteringarna blev det nu nedskrivet att vi har oförklarlig barnlöshet. På ultraljudet kunde hon däremot se att allt såg fint ut och att jag har goda möjligheter för IVF. Någonting som gjorde saken lite svårare var att på mitt blodprov kunde hon se att mitt immun mot Röda hund var lägre än hon hade önskat. Hon beordrade mig att ta om vaccinet innan vi kunde starta med medicinerna. Man får även inte bli gravid inom en månad efter att man tagit det vaccinet, så det bestämdes att 3 november skulle vi sätta igång. Jag kommer att göra en video i helgen där jag berättar mer om hur mötet gick till men även exakt vilka mediciner jag kommer att ta och hur processen kommer att se ut. Sammanfattningsvis är vi nöjda med vårt första möte. Det var lite synd med fördröjningen innan vi kan starta, men vi är så glada att äntligen få komma igång med processen. Nu ska vi bara låta min kropp vila efter alla mediciner och förbereda oss till max inför november. ÄNTLIGEN!!!

8 DPO

Inlägget innehåller reklam genom affiliatelänkar för Kronans Apotek

 Idag är jag 8 DPO (dagar efter ägglossning) och detta är en mycket speciell cykel för mig, för detta är den första gången i mitt liv som jag fått ett positivt ägglossningstest.
Vi lyckades pricka samlag under dessa 2 dagar testen visade positivt och nu har det alltså gått 8 dagar. Jag brukar inte vilja analysera symptom då jag blivit besviken så många gångar, men eftersom detta faktiskt är en unik cykel ville jag skriva ner hur jag känner mig och vad min kropp har gett mig för symptom.

1. Acne
Oh my, denna acne! Ni som följt mig vet att jag får extrem acne av Letrozolen, men DENNA cykeln fick jag acnen EFTER medicinen och efter ägglossningen. Och det är galet mycket acne – överallt! Och stressad som jag är så kan jag inte låta bli att pilla på dom, så jag har nu sår över hela kroppen. Extremt oattraktivt! Ursch!

I samarbete med Kronans Apotek vill jag passa på att tipsa er om deras senaste erbjudande. De har just nu 25% rabatt på all deras Ansiktsvård – vilket passar perfekt nu när min hy är så hemsk som den är. Detta erbjudande löper ut den 28 maj och de har ett stort utbud på allt från ansiktsrengöring till ansiktskrämer och serums. 

2. Krampningar
På 4 dpo fick jag en krampliknande känsla vid vänster äggstock. Jag skulle beskriva det som mindre menskramper eller som träningsvärk. Detta har fortsatt fram tills idag och dyker upp lite då och då under dagarna.

3. Ömma bröst
Detta är ett symptom jag brukar ha strax innan mens, dock inte såhär pass tidigt i cykeln. Jag har inte haft någon ömhet i bröstvårtorna men däremot ett lätt tryck på mina underbröst samt sidbröst (om det låter vettigt)

4. Huvudvärk och trötthet
Ett vanligt symptom för mig på grund av min depression och de mediciner jag tar, men huvudvärken känns som att den har blivit mer intensiv de senaste dagarna.

Det är fortfarande ett bra tag kvar innan vi vet säkert om vi lyckats denna cykel och än så länge vågar jag inte hoppas. Jag har en känsla av att jag kommer bli helt knäckt om det visar sig att vi inte lyckats denna gången, då detta är den bästa chansen vi haft sedan start. Men jag kommer att fortsätta dokumentera mina symptom och hur resan går – detta är ju trots allt en blogg om att bli gravid. 

ÄNNU ETT MÖRKER

De senaste dagarna har varit ett hemska. Jag har haft svårt att sova, mardrömmarna har börjat igen och de känns så verkliga att jag vaknar av att jag gråter eller skriker i sömnen. Detta har resulterat i att min energi är på minus och jag känner mig på gränsen till apatisk. Jag ligger dagarna i ända i sängen eller soffan och stirrar ut i tomma intet eller på en TV (trots att jag inte har en aning om vilket program som går). Idag har jag försökt sminka mig och klä upp mig för att lura kroppen att må bättre och jag hoppas att det hjälper iallafall litegrann. 

Det är inte första gången jag hade hamnat i sånahär perioder – och jag vet med all säkerhet att det inte kommer att bli den sista. Nu för tiden brukar jag i tidigt stadie märka att jag är påväg in i mörkret igen och snabbt kan göra någonting åt det. Denna gången kom det däremot inte några tecken så jag kunde förbereda mig eller göra någonting åt det – utan nu kändes det som att någon slog mig i magen med ett baseballträ och nu är det enda jag kan göra att sitta och vänta på att det ska gå över. 

När jag hamnar i dessa mörker börjar jag med väldigt dåliga vanor. Jag får självmordstankar, riskerar att skada mig själv, jag börjar pilla sönder sår och biter sönder mina naglar. Jag äter väldigt dåligt, dricker ännu sämre (och i de värsta stunderna har jag även dränkt mina sorger i ren alkohol). Ingen vacker syn! När jag bodde ensam var jag en fara för mig själv men nu när jag bor med Cristian håller han ett extra öga på mig när jag hamnar i dessa perioder, vilket är en liten lättnad. Han är en riktig kämpe och gör allt för att ta hand om mig, men nu känns han mer som en personlig assistent än min make och det ger mig enormt dåligt samvete. Han ska inte behöva ta hand om mig som ett litet barn. Det är inte hans jobb att mata mig och göra hemsysslorna för att jag inte orkar. Men han gör det, med ett leende på läpparna för att jag inte ska få dåligt samvete… men det får jag ändå. Jag känner mig så maktlös. Jag har tråffat psykologer, jag har fått medicin och jag har fått övningar att göra när det blir som tuffast. Men dessa lösningar är bara tillfälliga. Jag är trött på att må dåligt! Jag vill bara må bra och kunna leva ha en nornal vardag, precis som alla andra. Det kan inte vara för mycket begärt! Men hur gör man för att få det?

ÅNGEST

Imorgon ska jag börja jobba igen efter 3 veckors sjukskrivning och jag har sån ångest över att komma tillbaka. Min kropp är fortfarande svag. Mitt psyke är ömtåligt och mitt tålamod är borta med vinden. Hur ska jag klara av att komma tillbaka? Jag saknar mina elever och längtar efter att träffa dom igen, men kan jag vara den Sandra dom är vana vid och förtjänar. Har även fått veta planen för morgondagen och den oroar mig ännu mer. 
Idag var jag på arbetsintervju. Imorgon ska jag gå på 2 till. Jag har kommit fram till att jag inte längre klarar av att arbeta på den skolan jag är på nu. Jag har sagt att jag ska jobba på skolan tills jag blir gravid… Det har jag sagt i 2 års tid nu. Jag blir inte gravid, jag vill testa på nytt jobb och mina elever slutar nian nu i sommar. Jag har sökt jobb som personlig assistent och stödassistent på LSS boenden. Intervjun kändes bra, men jag är orolig. Rädd att lämna det jag kan. Rädd för det okända. Är jag redo att lämna mina elever? Är jag stark nog? Gör jag rätt? Det är dags! Men tänk om jag blir gravid nu? Hur blir det med mammapengen? Vågar jag lämna en fast anställning? Mycket frågor med inga svar. Jag får låta framtiden bestämma. 

DET BLEV ATT INTE JOBBA

Idag träffade jag min andra läkare, min privata läkare som jag hade långt innan alla bilresorna till Borås startade. Vi pratade en stund om vad jag haft för mig sen sist vi sågs, vilket var en hel del. Jag berättade om utredningen och förklarade att jag känner igen mycket av de symptomen jag hade för 2 år sedan då jag blev sjukskriven. Vi pratade om att min sömn nu är summerad till noll, att jag har svårt att koncentrera mig och att energin inte finns till. Han höll med om att sjukskrivning är nästa bästa steg, så jag kommer nu vara sjukskriven på heltid fram till efter påsklovet och sedan blir det sjukskrivning på halvtid fram till maj. 

Efter läkarbesöket åkte jag till jobbet. Jag kände att trots min sömnbrist ville jag jobba en sista dag och få träffa eleverna och säga hejdå till mina kollegor. Samtliga var eniga med mitt beslut och var stöttande, trots att jag känner mig riktigt värdelös. Detta blir nu andra sjukskrivningen på 2 år och jag gillar inte hur det låter. Jag älskar mitt jobb! Jag är bra på mitt jobb och jag vill vara en av dom lyckliga som går till jobbet varenda dag och inte är ständigt sjuk, trött eller utmattad. Jag vill hoppas att jag kan bli den tjejen en vacker dag. Men idag är jag inte det, idag är jag den sjuka tjejen som inte kan jobba – och det får jag väl leva med, för tillfället. 

KÄNNER MIG ENSAM

Dagarna fortsätter att ticka och jag märker att jag sakta försvinner mer och mer i mörker. Läkarna kan ingenting göra. De säger bara åt oss att vänta på IVF som eventuellt sker om ett halvår. Jag fortsätter att ta de tabletter jag har kvar av Letrozolen, men det har sina nackdelar. Innan jag fick min diagnos om Infertilitet hade jag även andra diagnoser. För 2 år sedan fick jag bekräftat att jag lider av depression och ångest, något jag hade misstänkt och självmedicinerat mig för i 12 års tid. Jag lider även av trauma och jag tar sömntabletter då jag drömmer mardrömmar om detta varenda natt… Letrozolen gör att jag inte kan ta dessa mediciner, vilket har funkat bra fram tills för 2 veckor sedan. Då började jag märka att jag börjat gå tillbaka till gammalt beteende såsom undvika människor, isolera mig, tänka mörka tankar, fantisera om att skada mig själv samt att jag har sömnbrist då mardrömmarna har börjat spöka igen. Än så länge har jag lyckats aktivera bort det med teatern, jobb och trädgårdsarbete… men nu tog all energi slut. Jag har även kommit till det stadiet att jag inte längre klarar av mitt jobb. I fredags tog jag därmed beslutet att boka tid med företagsvården för att diskutera eventuell sjukskrivning – vilket får mitt hjärta att brista, då jag bara har 3 månader kvar med de elever som ska börja gymnasiet i höst – men jag klarar inte mer. Till och med eleverna har börjat fråga hur jag mår och då har det gått för långt. 

Privat är det inte ett dugg bättre. Teatern är över, vilket betyder att jag och Cristian måste behöva träffa varandra igen och vi kan knappt titta på varandra längre utan att hjärtat krymps ihop av all ovisshet och smärta. Mina kompisar hör inte av sig längre. De enda som faktiskt hör av sig och umgås med oss är fantastiska, men jag orkar inte prata mer med dom om detta då jag är rädd för att dom ska tröttna på mitt eviga tjat och också dra… och de jag pratar med detta om har inget annat att säga att allt kommer att bli bra, vilket är det enda jag inte vill höra. Jag vill kunna prata om möjligheten att eventuellt aldrig få sin dröm uppfylld – att ge min make de barnen han alltid velat ha och förtjänar, för han kommer bli en fantastisk pappa. 

Ja, vad vill jag ha sagt med allt detta? Jo, att jag är sårad, skadad och otroligt ensam. 

MIN LETROZOL-RESA

I dagens stund är jag snart klar med omgång 2 av Letrozol. En kort beskrivning för nya läsare: jag blev diagnotiserad i januari -19 till infertil då jag saknar hormonet progesterol som gör att jag inte får naturlig ägglossning. Efter ett samtal med läkare, blodprover, spermaprover, ultraljud och spolning av äggledare fick jag Letrozol som skulle öka mitt progesteronvärde. 




Vid start hade jag ett värde på 3, vilket är otroligt lågt. Jag skulle börja med en enkeldos på 1 tablett. I den cykeln blev vi sjuka så vi försökte inte hitta ägglossning, men efter ett blodprov kunde läkaren glatt meddela oss att värdet hade ökats till 17. Hon sa det att om vi ökar till en dubbeldos så skulle ägglossningen säkerligen dyka upp. 
Så nu är det bara några dagar kvar av omgång 2 och jag är jätteförvirrad. Blodprovet visade att mitt progesteronvärde nu ligger på 3.5 – alltså tillbaka till startvärdet! Jag använder även Natural Cycles för att ha koll på min menscykel och då tar jag tempraturen varje morgon. En naturlig cykel ser ut som så att tempraturen sjunker när ägglossning närmar sig för att sedam stiga drastiskt när ägget släppts. Tempraturen ska sedan hålla sig högt för att indikera graviditet, men är det istället mensen som kommer så ska den sjunka lite. Min har INTE sett ut så. Det så bra ut i början – tempraturen sjönk och jag började ta ägglossningstest. Jag fick ett starkt test, men inte tillräckligt starkt för att det skulle vara ett positivt. Tempraturen gick upp efter det, så jag hoppades på att jag hade fått ägglossning trots allt… men NU sjunker den drastiskt igen, som om det är dags för ännu ett försök till ägglossning. Detta har jag ALDRIG varit med om innan! Min kropp ska förbereda för mens eller graviditet – INTE en ägglossning! Jag är förvirrad!
 

NU FINNS JAG PÅ YOUTUBE

Idag tog jag det stora steget att lägga till ännu en plattform i mitt CV. Från och med idag är jag en Youtuber och i min allra första video pratar jag om min infertilitet och resan fram till vårt läkarbesök. Det var riktigt svårt och ett jobbigt ämne att sitta och prata om, men i överlag är jag nöjd och taggad över framtida videor.  

 

« Äldre inlägg

© 2020 Sannilynn

Tema av Anders NorenUpp ↑