De senaste dagarna har varit ett hemska. Jag har haft svårt att sova, mardrömmarna har börjat igen och de känns så verkliga att jag vaknar av att jag gråter eller skriker i sömnen. Detta har resulterat i att min energi är på minus och jag känner mig på gränsen till apatisk. Jag ligger dagarna i ända i sängen eller soffan och stirrar ut i tomma intet eller på en TV (trots att jag inte har en aning om vilket program som går). Idag har jag försökt sminka mig och klä upp mig för att lura kroppen att må bättre och jag hoppas att det hjälper iallafall litegrann. 

Det är inte första gången jag hade hamnat i sånahär perioder – och jag vet med all säkerhet att det inte kommer att bli den sista. Nu för tiden brukar jag i tidigt stadie märka att jag är påväg in i mörkret igen och snabbt kan göra någonting åt det. Denna gången kom det däremot inte några tecken så jag kunde förbereda mig eller göra någonting åt det – utan nu kändes det som att någon slog mig i magen med ett baseballträ och nu är det enda jag kan göra att sitta och vänta på att det ska gå över. 

När jag hamnar i dessa mörker börjar jag med väldigt dåliga vanor. Jag får självmordstankar, riskerar att skada mig själv, jag börjar pilla sönder sår och biter sönder mina naglar. Jag äter väldigt dåligt, dricker ännu sämre (och i de värsta stunderna har jag även dränkt mina sorger i ren alkohol). Ingen vacker syn! När jag bodde ensam var jag en fara för mig själv men nu när jag bor med Cristian håller han ett extra öga på mig när jag hamnar i dessa perioder, vilket är en liten lättnad. Han är en riktig kämpe och gör allt för att ta hand om mig, men nu känns han mer som en personlig assistent än min make och det ger mig enormt dåligt samvete. Han ska inte behöva ta hand om mig som ett litet barn. Det är inte hans jobb att mata mig och göra hemsysslorna för att jag inte orkar. Men han gör det, med ett leende på läpparna för att jag inte ska få dåligt samvete… men det får jag ändå. Jag känner mig så maktlös. Jag har tråffat psykologer, jag har fått medicin och jag har fått övningar att göra när det blir som tuffast. Men dessa lösningar är bara tillfälliga. Jag är trött på att må dåligt! Jag vill bara må bra och kunna leva ha en nornal vardag, precis som alla andra. Det kan inte vara för mycket begärt! Men hur gör man för att få det?