Etikett: letrozol (Sida 1 av 2)

UPPDATERING

Nu var det längesedan jag uppdaterade er. Jag ber hemskt mycket om ursäkt över min frånvaro, men jag behövde ta en paus för att kunna njuta av sommaren men även komma in i rutinerna igen nu när jag är tillbaka på jobbet. Jag ser att jag haft flera som dagligen kollat min blogg efter en uppdatering och det glädjer mig att se att jag inte är bortglömd. Jag vill däremot påminna er att vill ni följa mig på mer regelbunden basis kan hitta mig på Instagram: Sannilynn 

Så hur ser läget ut idag? Privatmässigt håller jag mig sysselsatt med arbete och teatern. Denna hösten är jag med i Fars i Fjärås där jag är regiassistent i deras produktion Titta Inte i Påsen. Som regiassistent är det jag som dokumenterar allt – jag är helt enkelt personen med manus i knät och skriver ner allt som regissören bestämmer och även ser till att skådisarna säger och gör rätt. Det är ett krävande men roligt arbete och det känns skönt att komma in i rutinnen igen. Skolan som jag jobbar på har även kommit igång på allvar nu och även det känns skönt att gå tillbaka till det jag är bra på.  När det gäller vår barnlöshet så är det fortfarande i samma sits som innan sommaren. De senaste tre cyklarna har jag varit utan ägglossning, så det har inte funnits någonting vi kunnat göra för att förändra vår situation. Vi fick däremot tag på Sahlgrenska och de sa att kallelsen lär komma nu i september eller i början av oktober, vilket känns skönt för nu börjar det verkligen närma sig. Planen är att köra ett sista försök med Letrozolen och att vi nu ökar dosen till en trippeldos. Lyckas vi inte på det lär vi inte lyckas alls med enbart medicin, så då får kroppen vila tills dess att det är dags för IVF. 

Så som ni märker har det inte hänt mycket, men tankeprocessen har varit på högsta växel. I dagsläget har jag insett och accepterat att vi inte kommer att lyckas bli gravida på egen hand, utan att IVF är vårt bästa alternativ. Att acceptera detta är bitterljuvt – det är skönt att släppa all press och inse att vi behöver den hjälp vi begärt, men samtidigt är det sorliggt att inse att vi i nuläget inte kommer få den spontanta graviditeten man alltid drömt om utan att allt istället måste planeras och skötas via sjukhus. Men jag tänker att i framtiden spelar det ingen roll hur barnet blivit till, utan det viktigaste är att det faktiskt blir ett barn. 

Väntan fortsätter, helt enkelt. 

ORÄTTVISA & ORO FÖR FRAMTIDEN

De senaste veckan har varit extremt jobbig för oss. Först så blev min mens försenad med 4 dagar. När jag tar Letrozolen (vilket jag gjorde även denna gången) har min cykel alltid varit 27 dagar lång. Denna gången blev den 30 dagar lång.  Detta var mycket förvirrande för oss, för trots förseningen fick vi inget plus på stickan. Det resulterade i att min älskade make vid varenda toabesök eller sovstund ivrigt frågade mig om vi fortfarande hade en chans (hans sätt att fråga om mensen kommit eller inte). Det blev mycket känslor under de 4 dagarna men som slutade i tårar när jag vaknade på morgonen och märkte att mensen hade kommit. 

Nu märks det även tydligt att Cristian påverkas negativt av detta. Själv reagerar jag knappt längre och jag kan inte föreställa mig ett plus på stickan då det gått så lång tid utan att det skett. Men Cristian blir ledsen varenda gång mensen kommer och han är den förste som får upp förhoppningarna såfort jag får något symptom. Jag börjar bli riktigt orolig för honom. 

Nu på senaste har jag även fått känslan av att vi inte kommer att kunna bli gravida på egen hand, utan att IVFen är vår enda chans. Ni som följer mig vet att vi fick remissen i maj och efter 3 månader har man rätt till vårdgaranti, så i augusti tänkte jag ringa dom och se om man kan snabba upp processen. Annars blir det runt november eller december som vi kommer ha startat. 
Det är långt dit, men vi försöker att inte tänka på det. Vi fortsätter ta Letrozolen under sommaren och hösten och helt enkelt fortsätta hoppas på ett mirakel.  Utöver allt kaos vi genomgått med försenad mens, oro över IVF och över framtiden så fick jag nyheter som totalt knäckte mig. Jag fick veta att ett av mina ex ska bli pappa, vilket var den sämsta nyheten jag kunde få just nu. Jag ska inte gå in på detaljer om honom men en lång historia kort – vi gick isär för att vi inte ville samma saker (bland annat barnfrågan) och nu fick man då veta att han gjort sin flickvän gravid efter att inte ens varit tillsammans i ett år. De försökte inte ens att bli gravida! Medan jag har försökt bli gravid sedan hans tid och ännu inte lyckats. Så extremt orättvist! Detta är ännu en anledning till varför jag inte tror på Gud! OM det nu fanns en Gud, varför skulle han då göra världen så extremt orättvis?! 

SKRÄMMANDE BLODTAGNING

Idag var det blodprov på schemat! Inför remissen till IVF var vi båda två tvungna att ta nya blodprov. Vi begav oss till Borås sjukhus och allting kändes bra. Cristian har förmågan att bli lite svag efter blodprov, så vi bestämde att han skulle ta blodprovet först så han slapp se mig tömmas på blod. Vi meddelade detta för sjuksköterskan och hon satte igång. Nålen gick i och röret började tömmas och han såg ut att må riktigt bra. Han distraherade sig själv med att räkna, men några sekunder efteråt ändrades allt. Han blev helt tyst, vit i ansiktet och ögonen blev helt tomma – han hade svimmat. Sjuksköterskan tryckte snabbt på larmknappen och tre sjuksköterskor sprang in i rummet för att försöka få liv i honom. En tog tag i hans fötter och höll dom uppe i luften, den andra ställde sig vidhans ansikte och försökte få liv i honom med smärtstimulering och den sista ställde sig hos mig för att kolla hur jag mådde. Cristian började spasma och rycka i hela kroppen och efter de längst 10 sekunderna i mitt liv fick han äntligen färg i ansiktet igen och han öppnade munnen igen och sa förvirrande – Vad många ni blev…
Han skrämde verkligen livet ur mig! I hans förflutna har det hänt att han blivit vit i ansiktet av läkarbesök och fått lågt blodtryck, men jag hade aldrig sett honom bli medvetslös. Men tack och lov för sjuksköterskan som arbetade med honom. Hon var jätteduktig, snabb, behöll lugnet och lyckades få honom på benen igen. I en och en halv timme fick han ligga ner medan vi överöste honom med klubbor, vatten och Coca Cola, men sen var han äntligen redo att ställa sig upp och åka hem. Själv fick jag tagit mitt blodprov och sjuksköterskorna var nervösa över att jag skulle svimma också, men jag lyckades hålla mig vid liv och jag kunde ta hem min älskade make hel och ren. Vi unnade oss med att käka Burger King och nu ligger han i sängen och vilar. 

Jag fick även kontakt med min läkare idag. Vi bestämde att jag ska fortsätta ta Letrozolen tills det är dags för IVF. Vi har fått ett nytt recept och nästa cykel ska vi börja ta dom igen. Jag fick även svar på många av de frågor jag samlat på mig under månaderna, vilket känns skönt! 
Nu blir det att fortsätta ta tabletter,na fortsätta hoppas att progesteronet blir högre och fortsätta önska att det snart är vi som har vår efterlängtade bebis i famnen. Vi ska lyckas!

KÄNNER MIG ENSAM

Dagarna fortsätter att ticka och jag märker att jag sakta försvinner mer och mer i mörker. Läkarna kan ingenting göra. De säger bara åt oss att vänta på IVF som eventuellt sker om ett halvår. Jag fortsätter att ta de tabletter jag har kvar av Letrozolen, men det har sina nackdelar. Innan jag fick min diagnos om Infertilitet hade jag även andra diagnoser. För 2 år sedan fick jag bekräftat att jag lider av depression och ångest, något jag hade misstänkt och självmedicinerat mig för i 12 års tid. Jag lider även av trauma och jag tar sömntabletter då jag drömmer mardrömmar om detta varenda natt… Letrozolen gör att jag inte kan ta dessa mediciner, vilket har funkat bra fram tills för 2 veckor sedan. Då började jag märka att jag börjat gå tillbaka till gammalt beteende såsom undvika människor, isolera mig, tänka mörka tankar, fantisera om att skada mig själv samt att jag har sömnbrist då mardrömmarna har börjat spöka igen. Än så länge har jag lyckats aktivera bort det med teatern, jobb och trädgårdsarbete… men nu tog all energi slut. Jag har även kommit till det stadiet att jag inte längre klarar av mitt jobb. I fredags tog jag därmed beslutet att boka tid med företagsvården för att diskutera eventuell sjukskrivning – vilket får mitt hjärta att brista, då jag bara har 3 månader kvar med de elever som ska börja gymnasiet i höst – men jag klarar inte mer. Till och med eleverna har börjat fråga hur jag mår och då har det gått för långt. 

Privat är det inte ett dugg bättre. Teatern är över, vilket betyder att jag och Cristian måste behöva träffa varandra igen och vi kan knappt titta på varandra längre utan att hjärtat krymps ihop av all ovisshet och smärta. Mina kompisar hör inte av sig längre. De enda som faktiskt hör av sig och umgås med oss är fantastiska, men jag orkar inte prata mer med dom om detta då jag är rädd för att dom ska tröttna på mitt eviga tjat och också dra… och de jag pratar med detta om har inget annat att säga att allt kommer att bli bra, vilket är det enda jag inte vill höra. Jag vill kunna prata om möjligheten att eventuellt aldrig få sin dröm uppfylld – att ge min make de barnen han alltid velat ha och förtjänar, för han kommer bli en fantastisk pappa. 

Ja, vad vill jag ha sagt med allt detta? Jo, att jag är sårad, skadad och otroligt ensam. 

TELEFONSAMTAL MED LÄKARE

Nu fick jag äntligen tag på min läkare. I fredags fick jag min mens, efter att ha fått nyheten att trots dubbeldosen av Letrozol så hade mitt progesteron gått ner till startvärdet av 3. En remiss till Sahlgrenska för en IVF är skickad och att vi ska få papperna vilken dag som helst nu. Fler tester ska tas innan remissen, så det är mycket som skall göras. Dock sa läkaren att det är 6 månaders väntetid till att få göra en IVF och det fick mitt hjärta att brista. Fyfan va länge vi måste vänta! Hon lugnade mig däremot att vi kan ringa dom efter 3 månader för att få processen framskjuten och att det finns andra kommuner med kortare väntetid, men vi måste ändå vänta 3 månader. Läkaren godkände däremot mitt förslag om att ta Letrozol medan vi väntar, då jag har medicin för 2 cyklar till. 

Jag och maken har bestämt att denna cykeln tar vi en paus. Vi fyller båda år i april, så vi vill kunna njuta av den pch fira ordentligt, utan stressen från barnmakeriet. I slutet av april börjar jag med dubbeldosen igen och vi får helt enkelt hoppas att vi lyckas då. Jag har även börjat forska lite på sätt att naturligt öka progestetonet, exempelvis via maten. Har ni några sätt får ni gärna dela med er, för vi är desperata nu! 

MIN LETROZOL-RESA

I dagens stund är jag snart klar med omgång 2 av Letrozol. En kort beskrivning för nya läsare: jag blev diagnotiserad i januari -19 till infertil då jag saknar hormonet progesterol som gör att jag inte får naturlig ägglossning. Efter ett samtal med läkare, blodprover, spermaprover, ultraljud och spolning av äggledare fick jag Letrozol som skulle öka mitt progesteronvärde. 

Vid start hade jag ett värde på 3, vilket är otroligt lågt. Jag skulle börja med en enkeldos på 1 tablett. I den cykeln blev vi sjuka så vi försökte inte hitta ägglossning, men efter ett blodprov kunde läkaren glatt meddela oss att värdet hade ökats till 17. Hon sa det att om vi ökar till en dubbeldos så skulle ägglossningen säkerligen dyka upp. 
Så nu är det bara några dagar kvar av omgång 2 och jag är jätteförvirrad. Blodprovet visade att mitt progesteronvärde nu ligger på 3.5 – alltså tillbaka till startvärdet! Jag använder även Natural Cycles för att ha koll på min menscykel och då tar jag tempraturen varje morgon. En naturlig cykel ser ut som så att tempraturen sjunker när ägglossning närmar sig för att sedam stiga drastiskt när ägget släppts. Tempraturen ska sedan hålla sig högt för att indikera graviditet, men är det istället mensen som kommer så ska den sjunka lite. Min har INTE sett ut så. Det så bra ut i början – tempraturen sjönk och jag började ta ägglossningstest. Jag fick ett starkt test, men inte tillräckligt starkt för att det skulle vara ett positivt. Tempraturen gick upp efter det, så jag hoppades på att jag hade fått ägglossning trots allt… men NU sjunker den drastiskt igen, som om det är dags för ännu ett försök till ägglossning. Detta har jag ALDRIG varit med om innan! Min kropp ska förbereda för mens eller graviditet – INTE en ägglossning! Jag är förvirrad!

TICK TOCK…

Dagarma fortsätter att ticka på. Denna cykeln har gått bra. Jag tar tempen varenda morgon och förra veckan gick tempraturen ner precis som den ska och jag började ta ägglossningstester. I söndags fick jag ett starkt streck, men jag tyckte inte att den var stark nog för att symbolisera en ägglossning. Jag la upp en bild på min Insta-story och några tyckte att den var stark nog, andra var osäkra. Min tempratur gick upp direkt kraftigt morgonen efter, så antingen så fick jag ägglossning då eller så är mina progesteronvärden inte tillräckliga höga. På måndag ska jag till sjukhuset och ta blodprov, så det är nog tyvärr bara att vänta på beräknad mens och hålla tummarna. 


Kroppsmässigt har de senaste 2 veckorna varit märkliga. Jag har varit på bra humör, men har haft svårt att sova (trots att jag har receptbelagd sömnmedicin) och jag har haft problem med illamående, acne och ömma bröst. Kan det vara ett tecken på att ägglossning ägde rum…? Kanske, kanske inte. Jag orkar inte spekulera mer. 

I VÄNTAN PÅ ÄGGLOSSNING, IGEN

Dagarna fortsätter att ticka och ännu har inte ägglossningen kommit. För vår del är det bra, för maken är iväg på teater hela helgen så vi kommer inte ses någonting, men samtidigt börjar det bli frustrerande med denna väntan. För er som inte vet så får jag inte ägglossning naturligt. Jag tar idag Letrozol för att framtvinga ägglossning, men då värderna inte är perfekta så vi vet ännu inte om den kommer eller inte. 

Jag tog beslutet idag att INTE vara fortsatt anonym på min Instagram. Jag vill fortsätta ha en ärlig dialog med er följare och då det har kommit fler följare på senaste som jag inte känner, så kändes det att det var dags för en riktig presentation. Tanken har även slagit mig att starta en Youtube kanal. Det har alltid varit en dröm för mig, men jag trodde aldrig att innehållet skulle bli om infertilitet. Flera av mina följare har kommenterat att de är imponerade att jag öppet delar med min av vår resa. Många andra instagram-konton om infertilitet hålls privata, men jag tycker inte att det är något att hålla hemligt. Infertilitet är vanligt och massvis med kvinnor är i exakt samma sits som mig och min erfarenhet har visat mig att det är enklare att klara av livets motgångar om man är ärlig och öppen om det. Jag hade aldrig klarat av att hålla god min med mina vänner, familjen eller på jobbet när jag är fysiskt, psykiskt och känslomässigt utmattad. Det är även skönt att slippa svara på samma fråga miljoner gånger, för dom som är genuint intresserade av vår resa följer mitt konto och ser exakt hur läget ligger till. Kan jag även hjälpa och stötta kvinnor som är i samma sits som mig, så är det bara ett plus och där är Youtube en passande plattform. Jag får fundera vidare på detta, vad tycker ni?

BLODPROV PÅ SÖS

Då sitter man i Borås igen. I ett illaluktande väntrum på Provtagningen och väntar på sin tur. Idag är det blodprov på agendan, för att kolla progesteronet och på så sätt kolla så att jag fått ägglossning och att dosen av Letrozol stämmer.
Efter att mina läsare av bloggen och även på min Instagram har ökat har jag fått en hel del nya kvinnor att prata med och dela erfarenheter med. Härromdagen pratade jag med en kvinna som tyckte det var ytterst märkligt att jag enbart tog blodprov för att kolla min ägglossning. Hon gjorde ultraljud för att bekräfta sin ägglossning. Det tycker jag också är märkligt… Då mitt dilemma är att jag inte får någon ägglossning alls och tar Letrozol för att framtvinga en, anser jag att ett ultraljud borde vara effektivare än ett blodprov.

Finns det någon där ute som har kunskap om detta och kan bidra med ett förstårligt svar?

I VÄNTAN PÅ ÄGGLOSSNING

Första cykeln med Letrozol – den har varit intressant! Överallt står det att man INTE ska få några biverkningar av den medicinen, men jag har fått acne precis överallt – på ryggen, i ansiktet, på brösten… Jag brukar lida av acne, men det här är på en helt annan nivå. 
Jag hade även turen att mitt i väntan på ägglossning bli förskyld med feber, vilket ledde till att jag inte kunde ta tempen för att pricka in den exakta dagen. Idag lyckades jag iallafall ta ett ägglossningstest och det dök inte ens upp ett andra streck, vilket måste betyda att det antingen inte kommer någon eller att den kom förra veckan. Förskylningen har även bidragit till att vi inte kunnat vara sexuellt aktiva, så jag kan förutspå att vi är körda även denna cykeln. 

« Äldre inlägg

© 2021

Tema av Anders NorenUpp ↑