Då vi gjorde aborten i v 22 behövde vi ansöka om att få göra den. Detta gjorde vi hos en kurator i Borås och hon har varit fantastisk. Hon förberedde oss inför aborten och var inte rädd att ta upp dom tuffa frågorna och samtalsämnerna. Hon tom besökte oss på själva abort-dagen för att visa stöd och se till att vi hade fått all hjälp vi behövde. 

Igår hade vi vårt första samtal med henne efter aborten och trots att det var oerhört tungt att återuppleva de senaste veckorna så var det ändå riktigt skönt att få prata av sig. Enda sedan vi tog beslutet 6 april att avsluta vår graviditet byttes mitt och Cristians fokus. Nu var inte längre vårt fokus vårt älskade barn, utan nu blev vårt nya fokus att jag och vår relation skulle överleva. Detta förklarade vi för kuratorn så vårt samtal la stor vikt på hur vi ska fortsätta vara starka tillsammans och lägga fram tydliga kommunikationstekniker och förtydliga vad vi behöver ha av varandra för att komma över denna sorg vi nu måste uppleva. Jag la även fram min oro över Cristian, då han varit med om en förlust av familjemedlem tidigare och inte skötte den sorgen särskilt hälsosamt.
I mitt fall fokuserade våra samtal om mina tidigare trauman och hur jag ska hantera sorgen utan att hamna i min depression. Vi la fram varningssignaler som jag och Cristian måste hålla utkik efter för att undvika min depression, ångest samt mitt panikattacker. Vi var alla tre överens om att det är för tidigt för mig att ta hjälp av medicinsk hjälp, då det är dumt att putta bort de känslor som jag nu måste bearbeta för att få en bra sorgprocess. Däremot har vi nu, med hjälp av varningssignalerna tydliga tecken på när det måste tas till medicinsk hjälp. 

För att summera våra känslor i nuläget så är det jag som har det svårast just nu, vilket inte är konstigt. Jag har däremot märkt att vissa saker är enklare nu, två veckor senare än det var under första veckan. Jag kan gå på toaletten utan att få flasbacks, jag drömmer inte längre mardrömmar och jag har fler och fler ”bra dagar”. Däremot kan allting trigga mig till att börja gråta eller må dåligt igen – alltfrån musik eller såpass litet som att se grannarnas barn. Saker som jag älskade att göra, som att se på film eller lyssna på musik går inte längre då allting kan kopplas och bidra till min sorg. Cristian däremot har det enklare. Jag ser då och då att han börjar tänka på det, men då sysselsätter han sig med annat istället. Han arbetar på dagarna, vilket får honom att tänka på annat och han har påbörjat projekt här hemma som också håller honom sysselsatt. I nuläget vet vi inte om det är en bra taktik eller en dålig, men det är som kuratorn sa – alla hanterar sorg olika och det är helt okej.  Om 3 veckor ska vi träffa kuratorn igen och som vi resonerar nu så blir det nog det sista mötet där vi båda är med. Då ska vi även välja om huruvuda vi känner att vi behöver enskilda möten och jag lutar åt att tacka ja till det. Hur Cristian resoner vet jag ännu inte, han sa att det får bli ett beslut som han tar i den stunden. Men vi känner båda att mötet har hjälpt oss och det var skönt att få det bekräftat att det vi gör är rätt.