Sannilynn

Etikett: ivfstart

IKVÄLL BÖRJAR DET

Idag är det cykeldag 3 och det betyder att ikväll är det dags att starta åter en IVF. Igår var jag och hämtade samtliga sprutor och mediciner från Apoteket och ikväll klockan 21 tar jag min allra första dos av Gonal-F.

Som jag skrivit tidigare så är det mycket tankar och känslor kring att behöva göra ytterligare en IVF och det har varit tunga dagar för mig. Jag har sovit dåligt, trots att jag tagit mina sömntabletter och jag har drömt mycket och grubblat mycket. På jobbet har jag svårt att koncentrera mig, har svårt att ta tag i saker och orka vara glad, tålmodig och lågaffektiv.

Men utöver den mentala delen så är jag taggad att få starta igen. Proceduren är jag väl bekant med, så den biten oroar mig inte alls. Det är mest oron om att inte lyckas som är jobbig och tär på mig. Jag vet inte heller hur jag ska göra för att dokumentera alltsammans för Youtube – jag vill vlogga alltsammans men jag vet inte om jag kommer orka. Jag lutar nog till att göra småvideor om processen istället för en lång vlogg. Hade det räckt tro? Kom gärna med förslag!



ORÄTTVIS VÄRLD

Ikväll tog orken slut. Hela jag bröt ihop och alla känslorna rann över och tog över.

Om några dagar ska vi starta vår andra IVF och vi har länge haft tänket att det är snart, men ikväll tog jag ett graviditetstest för att dubbelkolla inför ivf starten och då blev det helt plötsligt verkligt. Det är bara några dagar kvar – på måndag startar vi igen och nu när vi väl är här igen så vet jag inte om jag är stark nog att göra det igen…

Graviditetstestet som bekräftade IVF starten

Hela året har jag levt i en överlevnadsinstinkt – först under graviditeten då jag mådde så dåligt, sen när vi fick reda på att vår son hade avvikelser och att vi inte kunna behålla honom, sen kom aborten och sorghanteringen efteråt. Det har varit så mycket tankar och känslor att jag har blivit helt dränerad. Hur kan det ens finnas drivkraft kvar till att börja om igen? Och om jag blir gravid igen – hur ska jag orka leva när jag har den ständiga oron att även nästa barn kommer att dö? Och sen kommer den hemska tanken att OM IVFen blir en misslyckad sådan. Hur ska man klara av den sorgen? Hur länge kommer man orka kämpa och hur vet man när det dags att inse att kampen är slut och man ska ge upp alltsammans?

Som ni hör så är det mycket frågor och ovissheter och det är nog den delen som är jobbigast. Hade man fått bekräftelsen att man kommer få ett barn en vacker dag så hade man orkat kämpa, men nu när man inte vet om kämpande kommer att vara värt det, så är det svårare att orka hålla sig flytande. Speciellt när man nu gjort det i 3 års tid…

Mörkret omslutar mig och ger mig mental ohälsa

Sen är det även känslan av orättvisa som svider i hjärtat. Jag och Cristian har alltid sagt att vi gör detta tillsammans, men nu känns det inte längre som om vi gör det tillsammans – det är jag som gör allt och han behöver bara hålla min hand. Speciellt nu under Corona när han inte får följa med på läkarbesök! Det är jag som tar medicinerna och sprutorna, det är jag som sitter med fötterna i vädret och fittan blottad under alla undersökningar och operationer, det var jag som födde ut vår döde son och det är jag som somnar om nätterna i tårar över minnet av att vår son som bärs iväg utan att man fått ta farväl. Det är jag som lider och måste göra skiten om och om igen, medan han lever vidare som om ingenting har hänt. Så all press är återigen på mig och min trasiga kropp – här, förstör den lite till!



© 2021 Sannilynn

Tema av Anders NorenUpp ↑