Planen är att göra en video om allt detta när sorgen och smärtan lagt sig. Men jag känner ett behov av att uppdatera er alla om vad som pågått de senasre veckorna. 
Den 24/3 åkte jag och Cristian till Barnmorskehuset för att göra vårt rutinultraljud. Jag var då i v20. Vi hade valt Barnmorskehuset för att de tog emot partners, trots att alla andra ställen inte gjorde det pga Corona. Jag hade en magkänsla och det var tur att jag lyssnade på den magkänslan, för ultraljudet gick inte smärtfritt. De hittade avvikelser i fostrets hjärna – den hade utvidgade ventriklar, vilket innebär att vätskan som finns i hjärnan och ryggraden blockerades och gjorde att fostret hade för mycket vätska i sitt huvud. De hittade även att fostrets huvud var deformerat och inte helt runt, som det skall vara. 

Jag fick trots allt åka tillbaka till Borås för utredning, vilket innebar att Cristian inte fick följa med. Ett fostervattenprov gjordes för att utesluta kromosomavvikelser och syndromavvikelser som oftast ligger i grund vid dessa avvikelser. Det diskuterades även möjligheten att behöva göra abort, då flera kromosomavvikelser (ex Edwards syndrom) klassas som icke livsdugligt och det skulle innebära att fostret inte skulle överleva graviditeten eller ha 1% chans att överleva sin 1 årsdag. 

Under de kommande 2 veckorna som följde gjordes ännu mer ultraljud, både hos Borås och Östra och det gjordes även en MR röntgen på fostrets hjärna för att utreda exakt vad som pågick. 6 april hade det konstaterats av minst 6 olika läkare att fostret inte hade några kromosomavvikelser eller syndrom, men den hade alldelels för mycket vätska i hjärnan, vilket kallas för Hydrocefalus (vattenskalle) och de hade inte heller hittat Corpus Callosum som är hjärnbalken och är en den del i hjärnan som kommunicerar mellan högra och vänstra hjärnhalvorna. Detta innebar att fostret hade stora chanser till att få grova neurologiska svårigheter, chansen att behöva förlösa fostret tidigare var garanterad – vilken även de gav sina komplikationer och även vattenskalle har en hel del biverkningar såsom cp-skada, epilepsi samt inlärnings och utvecklingssvårigheter. Samtliga läkare rekommenderade oss att göra abort och 9 april 22.06 föddes vår änglagosse – han var 26 cm lång och vägde 497 gram.  

Idag är det exakt en vecka sedan aborten och fysiskt återhämtar jag mig bra. Jag blöder bara under nätterna men har fortfarande mensvärk smärtor i magen och jag har haft stora problem med mina bröst som är hårda, ömma och läcker. Läkarna tror att brösten kommer må bättre efter max 10 dagar och blödningen varierar från person till person men borde vara borta inom 2 veckor. Psykiskt mår jag däremot väldigt dåligt. Aborten var mycket traumatiskt för oss båda och jag lider av både mardrömmar och flashbacks i nuläget. Jag skyller allt på mig och jag ifrågasätter precis allt jag gjort under graviditeten för att hitta ett svar på varför det blev såhär, trots att läkarna säger att detta var ren jävla otur och att det inte var något vi gjorde som påverkade fostret såhär negativt. Läkarna har även lugnat oss med att berätta att vi kan bli gravida igen och att nästa graviditet inte allt kommer sluta på samma sätt. Vårt embryo i frysen, som skapades under samma äggplock är även den säker och att vi kan utan problem försöka bli gravida igen såfort blödningen lagt sig.  

Planen för resten av våren och sommaren är att se till att min kropp återhämtar sig. Sen är faktiskt vår plan att så fort som möjligt försöka bli gravida. Vi vet inte i nuläget när Sahlgrenska tar emot oss för nästa FET men planen är att försöka bli gravida naturligt medan vi väntar. Då min infertilitet baserades på hormonobalans kan det finnas en chans att graviditeten har ordnat upp hormonerna och gjort att jag nu kan bli gravid naturligt. Vi får se helt enkelt, men vi är iallafall båda överens om att vi ska hoppa upp på hästen igen såfort som möjligt samtidigt som vi får hjälp av båda läkare och kuratorer för att kunna gå vidare denna tragiska händelse.