Etikett: infertilitet (Sida 1 av 4)

MYCKET NU…

Wow vilken hektisk period jag haft! Jag har verkligen haft fullt upp!

I torsdags åkte jag och Cristian till Sahlgrenska för äggplock, och det gick jättebra! Vill ni se videon där vi vloggar alltsammans kan jag länka den nedan:

Allting gick som sagt jättebra och i slutändan fick vi ut 6 äggblåsor varav SAMTLIGA blev embryon! Wow, vi blev helt mållösa när vi fick det samtalet.

Utöver allt med IVFen hade vi även teaterpremiär i helgen, vilket också gick jättebra. Vi har lyckats Coronaanpassa lokalen bra och kan ta in 50 i publiken per föreställning – och preniären blev en jättehit! Alla älskade konceptet, manuset, karaktärerna och hur bra vi hade roddat allt. Det finns fortfarande biljetter kvar till den 14e, så är ni i Kungsbacka hållet så spana in www.farsifjaras.se för mer info.

Hela ensemblen av
Den Gamla Dansbanan – till salu

Så som ni märker så håller vi oss sysselsätta, men vi är inte klara än! Idag åkte jag ännu en gång till Sahlgrenska, denna gången för insättning av ett 5 dagars blastocyst. Även detta gick hur smidigt som helst och läkarna var optimistiska över vår lilla blasto. Han var redan redo att kläckas när jag kom, så själva fästandet lär ske inom de kommande dagarna. Så nu ruvar jag! Jag tar Lutinus tre gånger om dagen och kommer göra så tills graviditetstestet tas om 2 veckor. Jag känner redan av biverkningar såsom huvudvärk, värk i magen (förra ruvningen så beskrev jag det som att jag hade gjort tusen situps, vilket är en passande beskrivning!) Mina bröst är också jättekänsliga och ömmar även dom.

Sen hanterar jag mycket mentalt just nu, då det är många tankar och minnen som återkommer nu när jag försöker bli gravid igen. Jag skulle kalla det som bitterljuva tankar – jag är otroligt tacksam över att få försöka bli gravid igen och jag är otroligt exalterad över att eventuellt få bli gravid igen… samtidigt som jag är livrädd att bli det igen. Jag är livrädd över att uppleva en halv graviditet igen, för att sedan få honom dödad. Jag vet också att jag inte kommer att kunna njuta av denna graviditeten och inte kommer kunna slappna av förrän barnet är ute – vilket ger mig stor sorg och som också måste bearbetas. Så det är mycket tankar just nu och det gör mig svårt att njuta av nuet eller tom fokusera på det vardagliga.

Med detta vill jag avsluta detta inlägg på en positiv not och det är att imorgon börjar mitt nya projekt. Imorgon får vi besök och vi ska filma hela dagen inför ett hemligt projekt som kommer ha premiär nästa år. Jag får tyvärr inte berätta vad detta hemliga projekt är, men jag vet att ni kommer att älska det! Jag lovar att berätta så fort jag får, men nu vet ni iallafall att jag kommer ha ett pågående projekt utanför min lilla kanal- spännande va?!

IVF NR 2 STARTAR NÄSTA VECKA

Idag var det äntligen dags att ringa dom – Sahlgrenska! De ordnade så att jag på måndag startar min andra ivf och det är så mycket tankar som bollar runt just nu. Mest ilska över att behöva göra skiten igen, men samtidigt en lättnad att få hjälp igen så snabbt och lugnet att veta att chanserna att goda att ännu en gång lyckas.

Det blir det korta protokollet igen och de har nu skickat protokollet hem till oss och nästa steg är att ordna hem medicinerna – gonald-f, fyremadel samt otrivielle. Jag gick precis in på FASS hemsida och såg att apoteket på. Östra sjukhus har alltsamma på lagret. Vi hade även lite fyremadel över sen förra gången och slutdatumet där var december 2020, så detta blir perfekt! Vill ni läsa/se mer om min förra IVF kan ni läsa här och se youtubefilmen här

Däremot kommer jag inte kunna hämta medicinerna idag, för efter jobbet blir det att åka och träna för att sedan repa teatern. Vi repade första gången i lördags och det gick superbra. Jag är inte orolig över att vi ska hinna repa klart i tid och det kommer bli en grym föreställning i år. Jag är så taggad!

KÄNSLOR OM DET SOM VARIT OCH DET SOM KOMMA SKALL

Vilken månad det har varit! Den är inte slut än, men JAG är definitivt det! Vi började månaden med att få en sista minuten tid på Sahlgrenska för att få göra en FET. Sedan blev det 2 intensiva veckor med insättning, ruvardagar och ett negativt graviditetstest. Så det är mycket att smälta nu i efterhand när allt lagt sig.

Min första tanke är hur jobbig det var att komma tillbaka till Sahlgrenska. Det är mycket känslor kring det, men mest ilska över hur orättvist livet är. Vi trodde att vi skulle vara hemma och mysa med en 1 månaders bebis, INTE att vara på Sahlgrenska för att göra ännu ett misslyckat försök att bli gravida.

Andra tankar är att jag i nuläget är djupt sårad och mitt hjärta känns som att den har gått i tusen bitar. De tankar som ockuperar min hjärna dagligen är – Varför fick jag inte behålla honom? Vad har jag gjort för att förtjäna den här smärtan? Vad har Cristian gjort för att först få en fru som inte vill ha ett barn och nu fått en fru som inte kan ge honom ett? Vad är meningen med all den här smärta och när kommer den här mardrömmen ta slut?
Som ni hör är det mycket självkritik och självhat just nu. Jag lägger skulden på mig själv, trots att jag vet att det inte var mitt fel. Men att inte veta vad de var som orsakade hans hjärnskador och död får mina känslor och tankar att förstoras och jag försöker finna en anledning till varför han togs ifrån mig – när det egentligen inte finns någon.

Mycket mörka tankar och fokus på mental ohälsa

Hemma försöker vi fokusera på vardagen med jobb, hemsysslor och umgås med vänner. Vi har även lyckats distrahera oss med att skriva manus och möblera om i vardagsrummet och badrummet. Vi har märkt att projekt som dessa får tiden att gå och gör att våra hjärnor ockuperas av annat än sorgen. Men jag har märkt att det är en barriär emellan mig och Cristian, då vi är på helt olika faser i sorgbearbetningen. Sedan är inte Cristian så bra att öppna upp sig och prata om saker, medan jag inte vill lägga min sorg hos honom. Jag kommer på mig själv med att hålla mina känslor inne, tills det tillslut bubblar över, jag bryter ihop och allt kommer ut på en gång. Jag gråter varenda dag, men gör det när ingen hör eller ser för att inte vara en börda för någon.

Jag har även märkt att nu, när det har gått ett halvår sedan han dog så har resterande av världen ”gått vidare” och deras hantering av situationen är färdig. Dom är klara med sin bearbetning av det som hänt och nu förväntar de sig att jag också ska gå vidare… men hur ska jag göra det? Hur kan de förvänta sig att jag ska göra det? För mig är det inte över! Varenda dag påminns jag om sorgen och saknaden av honom, varenda dag ser jag hans kläder och saker som ligger och väntar på att bli använda, varenda dag påminns jag om hur det var att föda ut honom och jag kan idag höra hur han dunsar i metallbäckenet och när barnmorskan bär iväg honom till obduktionen. Jag påminns varenda dag och mardrömmen tar aldrig slut! Jag vill kunna gå vidare men det går inte och jag har flera gånger tänkt tanken att bara ta livet av mig och skapa ett slut på smärtan.
Ni kan vara lugna, jag skulle aldrig göra så mot Cristian. Jag skulle aldrig kunna lämna honom, men tanken dyker upp då och då – och den är lockande.


Så vad är nästa steg? Jo, nästa steg är att det blir en ny IVF i slutet av oktober. Tungt, men sant. Jag ser inte fram emot att göra den proceduren igen, men vad har vi för val? Jag kan ju inte ge upp, så det får helt enkelt bli sprutor och äggplock igen. Jag hoppas kunna dokumentera även denna IVFen och lite mer djupgående än vad jag gjorde sist. Det lär vara enklare nu när jag vet exakt hur allting kommer att gå till och vad vi har att förvänta oss. Det enda som oroar mig i nuläget är att jag troligtvis kommer behöva äggplocket utan Cristian (på grund av Corona) och den tanken är inte så lugnande. Förra gången mådde jag riktigt dåligt efteråt, då jag är överkänslig mot morfin. Jag spydde rejält efteråt, så jag kommer att behöva ha någon med mig och köra hem mig efteråt. Vi får hoppas att Corona-situationen blivit bättre tills dess så att jag slipper göra det här ensam, men jag förbereder mig för att få göra det solo.

Förra IVFen på Sahlgrenska, november 2019

ÄR JAG GRAVID ELLER INTE?

Imorse la jag upp en video på Youtube där jag berättar hur min FET gick, hur jag har mått under ruvardagarna samt vad graviditetstestet tillslut visade. Har ni ännu inte sett den, så gör det. Imorgon tänkte jag publicera ett inlägg där jag pratar med ingående om mina känslor och tankar under dessa 10 ruvardagar samt mina tankar om hösten och framtiden.

VÅR IVF PLAN

Nu är det tredje dagen sen IVF-start och allting går bra. Jag har inte mycket att rapportera. Jag tar Gonal-F klockan 20 varenda kväll och än så länge har jag inga biverkningar. Jag mår bra, det går bra med sprutorna och Cristian har inte svimmat en enda gång (vilket är en stor lättnad).

Som det ser ut nu tar jag Gonal-F med 150ie varenda kväll. Gonal-F uppgift är att se till att kroppen producerar så myket ägg som möjligt för ett senare äggplock. 
Efter idag ska jag sänka dosen till 125ie för att imorgon fortsätta med 125ie OCH utöver det även ta Fyremadel 0.25ie. Fyremadel uppgift är att se till att kroppen inte skapar en naturlig ägglossning.  Dessa två kommer jag fortsätta med fram till äggplocket och sedan kommer jag sluta ta sprutor och istället ta Lutinus, vilket är en vaginal tablett som jag ska ta dagligen för att se till att min livmoder är så välkomnande som möjligt. 
Så ser planen ut och nu på onsdag, den 13 november har vi ett ultraljud bokat för att se till hur äggen utvecklas och om någon doseringsändring krävs. Under det mötet ska även datum för äggplocket bestämmas.  
I nuläget är det mycket tankar som snurrar runt hos både mig och Cristian just nu. När vi startade Letrozolen i januari minns jag att vi hade en stark känsla av förändring. Jag trodde att den känslan skulle komma även nu, men till min stora besvikelse har vi ingen sådan känsla nu utan den fortsatta känslan av en evig väntan. Frustrerande men sant. Men vi fortsätter att göra det vi ska och håller tummarna att allting kommer att få bra. Det är ju trots allt det enda vi KAN göra. 

IVF START

Vilken start på veckan det blev! I måndags runt 9.30 satt jag i soffan och tittade på tv. Jag var hemma från jobbet då jag inte kände mig riktigt hundra och mitt i allt ringde det på telefonen – från ett dolt nummer! I 6 månader har jag haft mobilen vid min sida hela tiden och dygnet runt ifall att det dolda numret skulle ringa, och nu gjorde det äntligen det. Det var Sahlgrenska som berättade att de hade fått en avbokning och de frågade om vi kunde komma till dom redan dagen efter. Naturligtvis så sa jag (eller nästan skrek) ja och dagen efter åkte vi dit för vårt första IVF möte. Väl på plats fick vi träffa både vår läkare och barnmorska. De började med att berätta kort om hur processen skulle gå till, men vi avbröts av att min älskade make svimmade och fick lägga sig ner på golvet. Vit i ansiktet och knappt kontaktbar fick han gå till rummet bredvid och vila, medan jag fick fortsätta mötet på egen hand. Vi diskuterade möjligheten att jag kan ha PCOS (Polycystiskt ovarialsyndrom, vilket innebär att man har många äggblåsor på ena eller båda äggstockarna och samtidigt ofta mycket testosteron i kroppen). Vi gjorde ett ultraljud och kunde konstatera att jag har 2 av de 3 kriterier som krävs för att man ska få diagnosen PCOS. Då jag inte hade alla kriteringarna blev det nu nedskrivet att vi har oförklarlig barnlöshet. På ultraljudet kunde hon däremot se att allt såg fint ut och att jag har goda möjligheter för IVF. Någonting som gjorde saken lite svårare var att på mitt blodprov kunde hon se att mitt immun mot Röda hund var lägre än hon hade önskat. Hon beordrade mig att ta om vaccinet innan vi kunde starta med medicinerna. Man får även inte bli gravid inom en månad efter att man tagit det vaccinet, så det bestämdes att 3 november skulle vi sätta igång. Jag kommer att göra en video i helgen där jag berättar mer om hur mötet gick till men även exakt vilka mediciner jag kommer att ta och hur processen kommer att se ut. Sammanfattningsvis är vi nöjda med vårt första möte. Det var lite synd med fördröjningen innan vi kan starta, men vi är så glada att äntligen få komma igång med processen. Nu ska vi bara låta min kropp vila efter alla mediciner och förbereda oss till max inför november. ÄNTLIGEN!!!

OVÄNTADE NYHETER

Idag har det då hänt grejer! Jag bestämde mig för att stanna hemma från jobbet idag då jag skadade handleden och axeln på jobbet i fredags, så planen är att jag ska till läkaren i eftermiddag. När jag satt i soffan och tittade på tv fick jag samtalet – DET samtalet vi har väntat på! DOLT NUMMER!
Hjärtat flög upp i halsgropen på mig när jag hör en kvinna presentera sig och berätta att hon ringer från Sahlgrenska reproduktionsmottagning. Hon berättar att de fått ett återbud och frågade om vi är tillgängliga imorgon klockan 8.30. Jag höll på att svimma!  När jag ringde Sahlgrenska för några veckor sedan tipsade dom mig om att lägga in mig i sista-minuten kön och att dom då kommer ringa när de får en avbokning – och det har nu hänt. Jag rekomenderar ALLA att ringa upp dom och skriva upp sig på denna lista, för nu sparade vi flera veckors väntetid och fick starta tidigare än planerat.  Jag och Cristian har diskuterat innan om huruvida vi skulle gå tillväga om vi fick en sista minuten tid. Planen var att jag skulle tacka ja direkt och att jag sedan skulle ringa honom direkt så han kunde kolla om han kunde ta ledigt från jobbet. Om så inte var fallet skulle jag gå på mötet utan honom. Jag gjorde därmed som vi bestämt, jag sa ja direkt och ringde honom för att berätta. Han greppade nog inte vad jag faktiskt sa, men han skulle kolla med jobbet om att ta ledigt imorgon. Han smsade mig precis och berättade att han kunde följa med. 

Detta betyder att imorgon ska vi till Sahlgrenska! Jag har INGEN ANING om vad som väntar. Däremot vet jag att vi blir tvungna att vänta två veckor innan vi kan sätta igång med medicinen. Jag ska ha ägglossning vilket dag som helst, så nästa cykel startar om två veckor – vilket antagligen blir då vi kan starta vår IVF omgång. 
Jag har en kompis som gjort en IVF och hon har förklarat att första mötet är en genomgång om vad som komma skall och en genomgång om medicinerna och hur man tar sprutorna (vilket oroar mig för det betyder att Cristian kommer att svimma igen). Kvinnan i telefonen nämnde även att Cristian måste ta ett spermaprov snarast och att vi måste fylla i en hälsoblankett. 
Ni märker alltså att jag inte har särskilt bra koll om vad som kommer att hända imorgon, men jag lovar att uppdatera er om vad som sägs och bestämts. 

OÄNDLIG VÄNTAN

Dagarna tickar och går, men ingenting nytt händer. Nu har jag startat ännu en Letrozol cykel, men denna gången är jag inte ett dugg exalterad över det. Efter en sommar helt utan ägglossning (tre hela cyklar) har jag och maken bestämt att denna gången blir det en TRIPPELDOS av Letrozol och lyckas vi inte denna gången så blir det paus med mediciner tills dess att IVFen startar. 
Det är mycket känslor och tankar som snurrar runt i huvudet nu. Mest är det känslan av totalt misslyckande. I januari när vi fick diagnosen och blev ordinerade att starta med Letrozolen kommer jag ihåg att vi var hur taggade som helst. Nu hade vi äntligen fått hjälp och nu skulle vi minsann lyckas! Men månaderna gick och progesteronet blev inte tillräckligt högt för att skapa en ägglossning. Men hoppet var inte borta än, för dosen ökades till en dubbeldos och ÄNTLIGEN fick vi vårt första positiva ägglossningstest. Nu var det äntligen vår tur, nu skulle vi minsann äntligen få vårt efterlängtade plus. Men icke sa Nicke. Mensen fortsatte att komma och i maj slutade även ägglossningen att komma. En hel sommar med fortsatt misslyckanden och det tog verkligen hårt på mitt psyke. Idag har jag accepterat tanken om att jag inte kommer kunna bli gravid naturlig väg. Min make är inte där än, men jag är där och jag har kommit fram till att det är helt okej. Det är helt okej att inte bli gravid naturligt och det är helt okej att inte bli gravid helt spontant och oplanerat. Det viktigaste är ändå att det blir ett barn, inte hur det blir till.  Så nu är det september. Det har gått 8 månader sedan vi startade vår infertilitetsutredning. Jag har knaprat mer piller än vad jag gjort tillsammans under en hel livstid och jag sitter just nu och inväntar en kallelse från Sahlgrenska som kommer att dyka upp i brevlådan vilken vecka som helst nu. Jag ringde dom i slutet av augusti och då sa dom att kallelsen troligen kommer i slutet av september eller början på oktober, vilket betyder att oktober eller november blir våran tid att få starta den efterlängtade IVFen. Tanken att starta den resan är skrämmande och det är många känslor och tankar kring det, men i överlag känns det skönt att ta nästa steg och få hjälp av läkare som kan göra mer än vad de läkarna jag hade i Borås. Jag är hoppfull för att IVFen ska vara vår räddning till att äntligen få bli den familj vi alltid drömt om. Jag är hoppfull över att det inte är kört än. Jag är hoppfull! 

(Vem försöker jag lura, er eller mig själv? Jag är livrädd!!!)

ORÄTTVISA & ORO FÖR FRAMTIDEN

De senaste veckan har varit extremt jobbig för oss. Först så blev min mens försenad med 4 dagar. När jag tar Letrozolen (vilket jag gjorde även denna gången) har min cykel alltid varit 27 dagar lång. Denna gången blev den 30 dagar lång.  Detta var mycket förvirrande för oss, för trots förseningen fick vi inget plus på stickan. Det resulterade i att min älskade make vid varenda toabesök eller sovstund ivrigt frågade mig om vi fortfarande hade en chans (hans sätt att fråga om mensen kommit eller inte). Det blev mycket känslor under de 4 dagarna men som slutade i tårar när jag vaknade på morgonen och märkte att mensen hade kommit. 

Nu märks det även tydligt att Cristian påverkas negativt av detta. Själv reagerar jag knappt längre och jag kan inte föreställa mig ett plus på stickan då det gått så lång tid utan att det skett. Men Cristian blir ledsen varenda gång mensen kommer och han är den förste som får upp förhoppningarna såfort jag får något symptom. Jag börjar bli riktigt orolig för honom. 

Nu på senaste har jag även fått känslan av att vi inte kommer att kunna bli gravida på egen hand, utan att IVFen är vår enda chans. Ni som följer mig vet att vi fick remissen i maj och efter 3 månader har man rätt till vårdgaranti, så i augusti tänkte jag ringa dom och se om man kan snabba upp processen. Annars blir det runt november eller december som vi kommer ha startat. 
Det är långt dit, men vi försöker att inte tänka på det. Vi fortsätter ta Letrozolen under sommaren och hösten och helt enkelt fortsätta hoppas på ett mirakel.  Utöver allt kaos vi genomgått med försenad mens, oro över IVF och över framtiden så fick jag nyheter som totalt knäckte mig. Jag fick veta att ett av mina ex ska bli pappa, vilket var den sämsta nyheten jag kunde få just nu. Jag ska inte gå in på detaljer om honom men en lång historia kort – vi gick isär för att vi inte ville samma saker (bland annat barnfrågan) och nu fick man då veta att han gjort sin flickvän gravid efter att inte ens varit tillsammans i ett år. De försökte inte ens att bli gravida! Medan jag har försökt bli gravid sedan hans tid och ännu inte lyckats. Så extremt orättvist! Detta är ännu en anledning till varför jag inte tror på Gud! OM det nu fanns en Gud, varför skulle han då göra världen så extremt orättvis?! 

« Äldre inlägg

© 2021

Tema av Anders NorenUpp ↑