Etikett: förlåta

DÅLIGT SAMVETE & ATT GÅ VIDARE

Nu är det 21 dagar efter aborten och trots hur traumatiskt, sorgligt och hemskt det än har varit så har jag faktiskt haft några riktigt bra dagar på senaste. Jag har mått bra, har lyckats tänka och fokusera på annat och har fått mycket gjort. Bra, ellerhur?Det tycker jag med, men det stora dilemmat under sådana perioder är det dåliga samvetet. Rösten i ens undermedvetna som ger en dåligt samvete över att må bra. Rösten viskar saker i ens öra som skamlägger om jag skrattar eller ler, för HUR kan jag göra något sådant hemskt när jag SKA må så dåligt.  Jag minns den första veckan som ett totalt mörker. Jag kunde inte göra, lysssna eller se någonting utan att påminnas om honom eller händelsen, vilket gav mig ångest, depression, sorg och tårar. Jag slutade titta på vissa filmer eller tvprogram och jag slutade lyssna på musik för varenda låttext eller filmscen fick mig att tänka på honom. Jag slutade gå utanför dörren, för då kunde jag se grannarnas barn och det påminde mig om honom. Jag kunde inte äta eller dricka vissa saker, för det cravade jag under graviditeten. Ja, ni ser ju. Så mycket gav jag upp att göra och uppleva för rädslan att påminnas om honom, min sorg, mitt krossade hjärta och min förlust. Jag kunde inte fortsätta leva så! Så jag började sakta men säkert göra de sakerna jag undvek, för att helt enkelt se om jag kunde överleva det eller inte. Förvånansvärt märkte jag att jag faktiskt överlevde. Det gjorde ont, utan tvekan men smärtan och sorgen var ändå hanterbart. Sångtexterna, grannbarnen, tvprogrammen och maten påminde mig fortfarande om honom, men det gav mig en chans att gråta, minnas, hedra och sörja honom och ju oftare jag gjorde det desto mindre ont gjorde det tillslut. Det är det jag tror alla menar med att tiden läker alla sår. Det läker inte såret bokstavligen, men sakta men säkert gör smärtan mindre och mindre ont och sen blir sakta men säkert traumat och sorgen ett minne istället för en ren ångestattack – och det är ju en stor förbättring! Helt plötsligt lyckades man klämma fram ett skratt eller ett leende och det ska vara acceptabelt, oavsett vad det dåliga samvetet eller andra säger om det. Det betyder inte att han är bortglömd eller att jag fortfarande inte sörjer och har ont – utan det betyder bara att jag kämpar att återfå någonting som kan likna en normal vardag igen. Man kan inte för alltid leva i mörkret, det kommer inte hjälpa varken dig eller din situation – oavsett hur den ser ut. Någon gång måste man våga kravla sig själv till ljuset och ta emot solstrålarna med ett leende på läpparna utan att känna att man inte förtjänar det. Livet går vidare för alla andra, så varför kan det inte få göra det även för mig?  Du kommer föralltid finnas i mitt hjärta och jag tänker på dig varenda dag. Det är fakta och kommer vara så för alltid. Det jag däremot önskar är att minnet av dig en dag kommer att ge mig styrka, värme och acceptans istället för en ångestattack. Du var min son, trots att jag aldrig vågade hålla dig, kyssa dig eller se dig. Du var lika älskad och lika längtad ändå och jag kommer från och med nu kalla mig själv för en mor, för du är min son och jag är din mor. Jag gjorde allt jag kunde för att se till att du skulle överleva och komma till mig i livet och jag vet att du kämpade för att få göra detsamma. Tyvärr gjorde omständigheterna att vi får vara mor och son på avstånd. Men du är som sagt för alltid i mitt hjärta och i mina tankar och jag vet att en dag kommer vi att ses igen. Tills dess älskling, ta hand om dig. Var inte rädd. Jag vet att din farmor Florence och dina gammelmödrar May & Eva kommer att ta väl hand om dig tills du och jag är tillsammans igen. Jag älskar dig! 

SAMTAL MED KURATOR

Då vi gjorde aborten i v 22 behövde vi ansöka om att få göra den. Detta gjorde vi hos en kurator i Borås och hon har varit fantastisk. Hon förberedde oss inför aborten och var inte rädd att ta upp dom tuffa frågorna och samtalsämnerna. Hon tom besökte oss på själva abort-dagen för att visa stöd och se till att vi hade fått all hjälp vi behövde. 

Igår hade vi vårt första samtal med henne efter aborten och trots att det var oerhört tungt att återuppleva de senaste veckorna så var det ändå riktigt skönt att få prata av sig. Enda sedan vi tog beslutet 6 april att avsluta vår graviditet byttes mitt och Cristians fokus. Nu var inte längre vårt fokus vårt älskade barn, utan nu blev vårt nya fokus att jag och vår relation skulle överleva. Detta förklarade vi för kuratorn så vårt samtal la stor vikt på hur vi ska fortsätta vara starka tillsammans och lägga fram tydliga kommunikationstekniker och förtydliga vad vi behöver ha av varandra för att komma över denna sorg vi nu måste uppleva. Jag la även fram min oro över Cristian, då han varit med om en förlust av familjemedlem tidigare och inte skötte den sorgen särskilt hälsosamt.
I mitt fall fokuserade våra samtal om mina tidigare trauman och hur jag ska hantera sorgen utan att hamna i min depression. Vi la fram varningssignaler som jag och Cristian måste hålla utkik efter för att undvika min depression, ångest samt mitt panikattacker. Vi var alla tre överens om att det är för tidigt för mig att ta hjälp av medicinsk hjälp, då det är dumt att putta bort de känslor som jag nu måste bearbeta för att få en bra sorgprocess. Däremot har vi nu, med hjälp av varningssignalerna tydliga tecken på när det måste tas till medicinsk hjälp. 

För att summera våra känslor i nuläget så är det jag som har det svårast just nu, vilket inte är konstigt. Jag har däremot märkt att vissa saker är enklare nu, två veckor senare än det var under första veckan. Jag kan gå på toaletten utan att få flasbacks, jag drömmer inte längre mardrömmar och jag har fler och fler ”bra dagar”. Däremot kan allting trigga mig till att börja gråta eller må dåligt igen – alltfrån musik eller såpass litet som att se grannarnas barn. Saker som jag älskade att göra, som att se på film eller lyssna på musik går inte längre då allting kan kopplas och bidra till min sorg. Cristian däremot har det enklare. Jag ser då och då att han börjar tänka på det, men då sysselsätter han sig med annat istället. Han arbetar på dagarna, vilket får honom att tänka på annat och han har påbörjat projekt här hemma som också håller honom sysselsatt. I nuläget vet vi inte om det är en bra taktik eller en dålig, men det är som kuratorn sa – alla hanterar sorg olika och det är helt okej.  Om 3 veckor ska vi träffa kuratorn igen och som vi resonerar nu så blir det nog det sista mötet där vi båda är med. Då ska vi även välja om huruvuda vi känner att vi behöver enskilda möten och jag lutar åt att tacka ja till det. Hur Cristian resoner vet jag ännu inte, han sa att det får bli ett beslut som han tar i den stunden. Men vi känner båda att mötet har hjälpt oss och det var skönt att få det bekräftat att det vi gör är rätt.  

© 2021

Tema av Anders NorenUpp ↑