Sannilynn

Etikett: bli gravid (Sida 1 av 2)

MYCKET NU…

Wow vilken hektisk period jag haft! Jag har verkligen haft fullt upp!

I torsdags åkte jag och Cristian till Sahlgrenska för äggplock, och det gick jättebra! Vill ni se videon där vi vloggar alltsammans kan jag länka den nedan:

Allting gick som sagt jättebra och i slutändan fick vi ut 6 äggblåsor varav SAMTLIGA blev embryon! Wow, vi blev helt mållösa när vi fick det samtalet.

Utöver allt med IVFen hade vi även teaterpremiär i helgen, vilket också gick jättebra. Vi har lyckats Coronaanpassa lokalen bra och kan ta in 50 i publiken per föreställning – och preniären blev en jättehit! Alla älskade konceptet, manuset, karaktärerna och hur bra vi hade roddat allt. Det finns fortfarande biljetter kvar till den 14e, så är ni i Kungsbacka hållet så spana in www.farsifjaras.se för mer info.

Hela ensemblen av
Den Gamla Dansbanan – till salu

Så som ni märker så håller vi oss sysselsätta, men vi är inte klara än! Idag åkte jag ännu en gång till Sahlgrenska, denna gången för insättning av ett 5 dagars blastocyst. Även detta gick hur smidigt som helst och läkarna var optimistiska över vår lilla blasto. Han var redan redo att kläckas när jag kom, så själva fästandet lär ske inom de kommande dagarna. Så nu ruvar jag! Jag tar Lutinus tre gånger om dagen och kommer göra så tills graviditetstestet tas om 2 veckor. Jag känner redan av biverkningar såsom huvudvärk, värk i magen (förra ruvningen så beskrev jag det som att jag hade gjort tusen situps, vilket är en passande beskrivning!) Mina bröst är också jättekänsliga och ömmar även dom.

Sen hanterar jag mycket mentalt just nu, då det är många tankar och minnen som återkommer nu när jag försöker bli gravid igen. Jag skulle kalla det som bitterljuva tankar – jag är otroligt tacksam över att få försöka bli gravid igen och jag är otroligt exalterad över att eventuellt få bli gravid igen… samtidigt som jag är livrädd att bli det igen. Jag är livrädd över att uppleva en halv graviditet igen, för att sedan få honom dödad. Jag vet också att jag inte kommer att kunna njuta av denna graviditeten och inte kommer kunna slappna av förrän barnet är ute – vilket ger mig stor sorg och som också måste bearbetas. Så det är mycket tankar just nu och det gör mig svårt att njuta av nuet eller tom fokusera på det vardagliga.

Med detta vill jag avsluta detta inlägg på en positiv not och det är att imorgon börjar mitt nya projekt. Imorgon får vi besök och vi ska filma hela dagen inför ett hemligt projekt som kommer ha premiär nästa år. Jag får tyvärr inte berätta vad detta hemliga projekt är, men jag vet att ni kommer att älska det! Jag lovar att berätta så fort jag får, men nu vet ni iallafall att jag kommer ha ett pågående projekt utanför min lilla kanal- spännande va?!

NU HÄNDER DET GREJER!

I förra blogginlägget skrev jag om mitt förra ultraljud, där jag fick äran att träffa barnmorskan med både attitydsproblem och saknad av empati. Nu har jag en uppdatering!

I måndags hade jag ännu ett ultraljud och alla tankar och känslorna inför äggplocket och även från bemötandet jag fick under förra ultraljudet gjorde att när jag klev in på Sahlgrenska var jag i en full blown panikattack. Jag hade även turen att hamna mitt i en bilolycka OCH byggtrafik påväg till sjukhuset, så stressen i kombination till panikattacken gjorde att jag hyperventilerade, svettades, var snurrig och hade blodsmak i munnen. Jag fick sitta i väntrummet i 10 minuter och jag tycker synd om de människor som var i väntrummet med mig.
Så när jag fick komma in till ultraljudet märkte läkaren direkt att någonting var fel. Jag berättade kort min oro över äggplocket och uppmanande honom att läsa min journal för det skulle ge honom den infon han behöver. Han lugnade mig och berättade att han var väl informerad om min journal och föreslog att vi kollade äggblåsorna först och sedan tar vi det därifrån.

Vi gjorde undersökningen och konstaterades att det fanns 6 mogna äggblåsor och många små som förhoppningsvis kan mogna till sig till äggplocket, som han berättade blir på torsdag (alltså imorgon när jag skriver detta!!).
Efter undersökningen visades jag till ett barnmorskerum där vi skulle gå igenom allt jag behöver veta inför äggplocket. Jag fick träffa en ny barnmorska (tack och lov inte hon med attitydproblem) och jag kände sånt lugn med henne att jag berättade precis allt – om de hemska bemötandet jag kände att jag fick förra gången, min oro över att göra äggplocket utan Cristian och rädslan över att bli gravid igen. Jag berättade för henne att han har tagit Covid-19 test och att det var negativt, att vi är redo att ta alla försiktighetsåtgärder vi kan för att inte riskera andra och att han inte behöver vara med i själva operationssalen – utan att mitt behov är att han får vara i vårt väntrum innan och efter operationen. Hon tyckte det lät som ett bra förslag och sa att, eftersom vi hade sådant unikt fall så skulle hon kolla upp möjligheten att låta Cristian få vara med mig den dagen. Min haka flög till golvet av förvåning, speciellt eftersom den förra barnmorskan helt hade avvisat det förslaget. Samtidigt så vågade jag inte tro på henne, utan fick känslan av att hon sa att hon skulle kolla upp möjligheten för att få förtroende hos mig och lugna ner mig. Men till min stora förvåning – hon ringde mig igår och sa att hon hade ordnat så att jag får ett eget väntrum och att Cristian får vara med mig där. Hon gav oss instruktioner på hur han skulle göra för att få komma in och önskade oss lycka till.

Detta betyder alltså att imorgon, torsdagen den 29 oktober. Exakt 1 år, 1 månad och två dagar efter förra IVFEN ska vi alltså bege oss till Sahlgrenska ännu en gång för vårt andra äggplock. Jag är fortfarande jättenervös, men jag och barnmorskan har lagt fram ett förslag på vilka mediciner jag ska få för att förenkla proceduren för mig och förhoppningsvis blir vi gravida även denna gången.

Bilden tagen förra året på vår första IVF

ORÄTTVIS VÄRLD

Ikväll tog orken slut. Hela jag bröt ihop och alla känslorna rann över och tog över.

Om några dagar ska vi starta vår andra IVF och vi har länge haft tänket att det är snart, men ikväll tog jag ett graviditetstest för att dubbelkolla inför ivf starten och då blev det helt plötsligt verkligt. Det är bara några dagar kvar – på måndag startar vi igen och nu när vi väl är här igen så vet jag inte om jag är stark nog att göra det igen…

Graviditetstestet som bekräftade IVF starten

Hela året har jag levt i en överlevnadsinstinkt – först under graviditeten då jag mådde så dåligt, sen när vi fick reda på att vår son hade avvikelser och att vi inte kunna behålla honom, sen kom aborten och sorghanteringen efteråt. Det har varit så mycket tankar och känslor att jag har blivit helt dränerad. Hur kan det ens finnas drivkraft kvar till att börja om igen? Och om jag blir gravid igen – hur ska jag orka leva när jag har den ständiga oron att även nästa barn kommer att dö? Och sen kommer den hemska tanken att OM IVFen blir en misslyckad sådan. Hur ska man klara av den sorgen? Hur länge kommer man orka kämpa och hur vet man när det dags att inse att kampen är slut och man ska ge upp alltsammans?

Som ni hör så är det mycket frågor och ovissheter och det är nog den delen som är jobbigast. Hade man fått bekräftelsen att man kommer få ett barn en vacker dag så hade man orkat kämpa, men nu när man inte vet om kämpande kommer att vara värt det, så är det svårare att orka hålla sig flytande. Speciellt när man nu gjort det i 3 års tid…

Mörkret omslutar mig och ger mig mental ohälsa

Sen är det även känslan av orättvisa som svider i hjärtat. Jag och Cristian har alltid sagt att vi gör detta tillsammans, men nu känns det inte längre som om vi gör det tillsammans – det är jag som gör allt och han behöver bara hålla min hand. Speciellt nu under Corona när han inte får följa med på läkarbesök! Det är jag som tar medicinerna och sprutorna, det är jag som sitter med fötterna i vädret och fittan blottad under alla undersökningar och operationer, det var jag som födde ut vår döde son och det är jag som somnar om nätterna i tårar över minnet av att vår son som bärs iväg utan att man fått ta farväl. Det är jag som lider och måste göra skiten om och om igen, medan han lever vidare som om ingenting har hänt. Så all press är återigen på mig och min trasiga kropp – här, förstör den lite till!



EMBRYO STUDIE

Idag fick jag en förfrågan i 1177 angående vår kommande IVF. Det finns en ny studie som man kan deltaga i, som bygger på att embryorna får ligga i en time-laps inkubator och att mognaden av embryorna fotograferas för att enklare hitta det bästa embryot för insättning.

Detta låter som en mycket spännande studie och kan förhoppningsvis ge mycket information och hjälpa kommande IVFare. Jag ska definitivt prata med Cristian om detta och se vad han tycker om studien.

Vad tycker ni? Låter det som en studie som kan hjälpa forskningen eller är det bortkastad tid? Kommentera gärna nedan era åsikter, hur ni skulle göra om ni fick förfrågan eller om ni själva har varit delaktiga i studien. Jag vill höra allt!



IVF NR 2 STARTAR NÄSTA VECKA

Idag var det äntligen dags att ringa dom – Sahlgrenska! De ordnade så att jag på måndag startar min andra ivf och det är så mycket tankar som bollar runt just nu. Mest ilska över att behöva göra skiten igen, men samtidigt en lättnad att få hjälp igen så snabbt och lugnet att veta att chanserna att goda att ännu en gång lyckas.

Det blir det korta protokollet igen och de har nu skickat protokollet hem till oss och nästa steg är att ordna hem medicinerna – gonald-f, fyremadel samt otrivielle. Jag gick precis in på FASS hemsida och såg att apoteket på. Östra sjukhus har alltsamma på lagret. Vi hade även lite fyremadel över sen förra gången och slutdatumet där var december 2020, så detta blir perfekt! Vill ni läsa/se mer om min förra IVF kan ni läsa här och se youtubefilmen här

Däremot kommer jag inte kunna hämta medicinerna idag, för efter jobbet blir det att åka och träna för att sedan repa teatern. Vi repade första gången i lördags och det gick superbra. Jag är inte orolig över att vi ska hinna repa klart i tid och det kommer bli en grym föreställning i år. Jag är så taggad!

KÄNSLOR OM DET SOM VARIT OCH DET SOM KOMMA SKALL

Vilken månad det har varit! Den är inte slut än, men JAG är definitivt det! Vi började månaden med att få en sista minuten tid på Sahlgrenska för att få göra en FET. Sedan blev det 2 intensiva veckor med insättning, ruvardagar och ett negativt graviditetstest. Så det är mycket att smälta nu i efterhand när allt lagt sig.

Min första tanke är hur jobbig det var att komma tillbaka till Sahlgrenska. Det är mycket känslor kring det, men mest ilska över hur orättvist livet är. Vi trodde att vi skulle vara hemma och mysa med en 1 månaders bebis, INTE att vara på Sahlgrenska för att göra ännu ett misslyckat försök att bli gravida.

Andra tankar är att jag i nuläget är djupt sårad och mitt hjärta känns som att den har gått i tusen bitar. De tankar som ockuperar min hjärna dagligen är – Varför fick jag inte behålla honom? Vad har jag gjort för att förtjäna den här smärtan? Vad har Cristian gjort för att först få en fru som inte vill ha ett barn och nu fått en fru som inte kan ge honom ett? Vad är meningen med all den här smärta och när kommer den här mardrömmen ta slut?
Som ni hör är det mycket självkritik och självhat just nu. Jag lägger skulden på mig själv, trots att jag vet att det inte var mitt fel. Men att inte veta vad de var som orsakade hans hjärnskador och död får mina känslor och tankar att förstoras och jag försöker finna en anledning till varför han togs ifrån mig – när det egentligen inte finns någon.

Mycket mörka tankar och fokus på mental ohälsa

Hemma försöker vi fokusera på vardagen med jobb, hemsysslor och umgås med vänner. Vi har även lyckats distrahera oss med att skriva manus och möblera om i vardagsrummet och badrummet. Vi har märkt att projekt som dessa får tiden att gå och gör att våra hjärnor ockuperas av annat än sorgen. Men jag har märkt att det är en barriär emellan mig och Cristian, då vi är på helt olika faser i sorgbearbetningen. Sedan är inte Cristian så bra att öppna upp sig och prata om saker, medan jag inte vill lägga min sorg hos honom. Jag kommer på mig själv med att hålla mina känslor inne, tills det tillslut bubblar över, jag bryter ihop och allt kommer ut på en gång. Jag gråter varenda dag, men gör det när ingen hör eller ser för att inte vara en börda för någon.

Jag har även märkt att nu, när det har gått ett halvår sedan han dog så har resterande av världen ”gått vidare” och deras hantering av situationen är färdig. Dom är klara med sin bearbetning av det som hänt och nu förväntar de sig att jag också ska gå vidare… men hur ska jag göra det? Hur kan de förvänta sig att jag ska göra det? För mig är det inte över! Varenda dag påminns jag om sorgen och saknaden av honom, varenda dag ser jag hans kläder och saker som ligger och väntar på att bli använda, varenda dag påminns jag om hur det var att föda ut honom och jag kan idag höra hur han dunsar i metallbäckenet och när barnmorskan bär iväg honom till obduktionen. Jag påminns varenda dag och mardrömmen tar aldrig slut! Jag vill kunna gå vidare men det går inte och jag har flera gånger tänkt tanken att bara ta livet av mig och skapa ett slut på smärtan.
Ni kan vara lugna, jag skulle aldrig göra så mot Cristian. Jag skulle aldrig kunna lämna honom, men tanken dyker upp då och då – och den är lockande.


Så vad är nästa steg? Jo, nästa steg är att det blir en ny IVF i slutet av oktober. Tungt, men sant. Jag ser inte fram emot att göra den proceduren igen, men vad har vi för val? Jag kan ju inte ge upp, så det får helt enkelt bli sprutor och äggplock igen. Jag hoppas kunna dokumentera även denna IVFen och lite mer djupgående än vad jag gjorde sist. Det lär vara enklare nu när jag vet exakt hur allting kommer att gå till och vad vi har att förvänta oss. Det enda som oroar mig i nuläget är att jag troligtvis kommer behöva äggplocket utan Cristian (på grund av Corona) och den tanken är inte så lugnande. Förra gången mådde jag riktigt dåligt efteråt, då jag är överkänslig mot morfin. Jag spydde rejält efteråt, så jag kommer att behöva ha någon med mig och köra hem mig efteråt. Vi får hoppas att Corona-situationen blivit bättre tills dess så att jag slipper göra det här ensam, men jag förbereder mig för att få göra det solo.

Förra IVFen på Sahlgrenska, november 2019

ÄR JAG GRAVID ELLER INTE?

Imorse la jag upp en video på Youtube där jag berättar hur min FET gick, hur jag har mått under ruvardagarna samt vad graviditetstestet tillslut visade. Har ni ännu inte sett den, så gör det. Imorgon tänkte jag publicera ett inlägg där jag pratar med ingående om mina känslor och tankar under dessa 10 ruvardagar samt mina tankar om hösten och framtiden.

MORS DAG & OFRIVILLIGT BARNLÖSAS DAG

Den här helgen har varit tuff, så jag har helt enkelt försökt undvika sociala medier så mycket jag kunnat. Men nu när jag startade datorn för att kolla mailen kunde jag helt enkelt inte låta denna helgen passera utan att ha skrivit någonting om den.

Igår lördag var det Ofrivilligt Barnlösas dag, vilket jag naturligtvis vill uppmärksamma då det är det hela mitt konto representerar. Jag har sett flera konton som inriktar sig åt barnlöshet men även privatpersonen som tog gårdagen i akt och skrev om sina resor inom barnlöshet – vilket är grymt! Vi behöver uppmärksamma detta ämne mer då jag anser att detta ämne inte pratas om tillräckligt och speciellt inte i våra medier. Jag såg exempelvis att Aftonbladet hade en artikel igår om att det nu skapats ett tuggummi som ska hjälpa mot infertilitet och jag tycker det var så okänsligt av dom att ha en sådan artikel just på dagen där vi ska prata om just infertilitet och barnlöshet. Hur tänkte dom? Själv blev jag förolämpad av artikeln och tanken att ett tuggummi ska lösa mina problem. Hur skulle det gå till? Inte ens medicinerna som är skapta att hjälpa mig gjorde någon skillnad, så hur ska ett tuggummi hjälpa?

Idag är det även mors dag, vilket även är en jobbig dag för mig. Detta är min allra första mors dag som förälder, vilket krossar mig då jag inte har möjligheten att spendera den med min älskade son. Så jag spenderar min mors dag ensam och i tårar och drömmer om hur mitt liv hade kunnat sett ut. Tanken och känslan av limbo omfamnar mig som ett hemskt mörker – jag är barnlös men samtidigt en moder och det gör denna helgen till en riktigt hemsk helg. Mitt mål är helst enkelt att överleva den genom att distrahera mig med filmer och helt enkelt hoppas att dagen passerar fort. Hur har ni andra gjort för att klara av denna helgen?

OVÄNTADE NYHETER

Idag har det då hänt grejer! Jag bestämde mig för att stanna hemma från jobbet idag då jag skadade handleden och axeln på jobbet i fredags, så planen är att jag ska till läkaren i eftermiddag. När jag satt i soffan och tittade på tv fick jag samtalet – DET samtalet vi har väntat på! DOLT NUMMER!
Hjärtat flög upp i halsgropen på mig när jag hör en kvinna presentera sig och berätta att hon ringer från Sahlgrenska reproduktionsmottagning. Hon berättar att de fått ett återbud och frågade om vi är tillgängliga imorgon klockan 8.30. Jag höll på att svimma!  När jag ringde Sahlgrenska för några veckor sedan tipsade dom mig om att lägga in mig i sista-minuten kön och att dom då kommer ringa när de får en avbokning – och det har nu hänt. Jag rekomenderar ALLA att ringa upp dom och skriva upp sig på denna lista, för nu sparade vi flera veckors väntetid och fick starta tidigare än planerat.  Jag och Cristian har diskuterat innan om huruvida vi skulle gå tillväga om vi fick en sista minuten tid. Planen var att jag skulle tacka ja direkt och att jag sedan skulle ringa honom direkt så han kunde kolla om han kunde ta ledigt från jobbet. Om så inte var fallet skulle jag gå på mötet utan honom. Jag gjorde därmed som vi bestämt, jag sa ja direkt och ringde honom för att berätta. Han greppade nog inte vad jag faktiskt sa, men han skulle kolla med jobbet om att ta ledigt imorgon. Han smsade mig precis och berättade att han kunde följa med. 

Detta betyder att imorgon ska vi till Sahlgrenska! Jag har INGEN ANING om vad som väntar. Däremot vet jag att vi blir tvungna att vänta två veckor innan vi kan sätta igång med medicinen. Jag ska ha ägglossning vilket dag som helst, så nästa cykel startar om två veckor – vilket antagligen blir då vi kan starta vår IVF omgång. 
Jag har en kompis som gjort en IVF och hon har förklarat att första mötet är en genomgång om vad som komma skall och en genomgång om medicinerna och hur man tar sprutorna (vilket oroar mig för det betyder att Cristian kommer att svimma igen). Kvinnan i telefonen nämnde även att Cristian måste ta ett spermaprov snarast och att vi måste fylla i en hälsoblankett. 
Ni märker alltså att jag inte har särskilt bra koll om vad som kommer att hända imorgon, men jag lovar att uppdatera er om vad som sägs och bestämts. 

INFERTILITETSUTREDNING / HUR VI FICK HJÄLP

Tack alla för de fina kommentarerna, jag trodde inte ens att någon läste bloggen! Det blev en jobbig jul trots allt. Mensen kom dagen innan julafton, vilket tog hårt på mig. Natten innan mensen kom hade jag en dröm om att jag plussade och överaskade maken med en present under granen som han öppnade framför hela vår familj. Den drömmen krossades hårt när jag vaknade och upptäckte min verklighet.  Jag har fått frågor om hur vi fick kontakt med läkaren och jag gjorde faktiskt en egen remiss. Jag gick in på mitt sjukhus hemsida (i detta fall är det SÖS Borås) och där hade de en länk till blanketter. Där fanns en blankett man kunde skriva ut som hette egen remiss. Där skrev jag ner att jag önskade starta en infertilitetsundersökning då jag och min make har försökt bli gravida i 2 år utan framgång. Vi lämnade in pappret på posten och ungefär 1 vecka senare fick jag ett samtal av en läkare. Hon ställde lite mer frågor och vi skrevs in för undersökning. I Sverige görs infertilitetsundersökningar som par, vilket betydde att både jag och maken skulle kollas upp, vilket kändes skönt. Hon meddelade oss att vi skulle få brev på posten med mer information och ungefär 3 veckor senare kom brevet i brevlådan. Där fick vi en behållare för makens spermaprov samt informationen vi behövde för att gå vidare. I brevet fanns en remiss för oss båda att ta prover. För maken betydde det att han skulle lämna spermaprov och för mig innebar det blodprov. 

Jag tog 2 blodprov totalt. Ett blodprov togs direkt efter avslutad mens och den var jobbig kan jag tala om. Då skulle de ta för 8 olika saker, så jag fick fylla 3 rör med blod – riktigt roligt! Det andra blodprovet togs efter ägglossning och då togs enbart för progresteron, vilket var en lättnad. På plats fick jag även veta att provsvaren skulle vara klara om 4 veckor och att vi skulle ringa då när min mens startat. Så julen och nyår rullade på som vanligt och det har varit svårt för oss båda. Väntan var riktigt jobbig och hjärnan spelade en mycket spratt genom att försöka klura ut olika senarium för hur det kommer bli. Man har hoppats på enkla lösningar, förberett sig för det värsta och samtidigt försökt få vardagen att fungera. Maken har även haft teaterrep, premiär och föreställningar – vilket utöver våra privata beskymmer även gett honom stress.  Jag hör av mig om några dagar igen och berättar hur vårt möte gick! Tack för allt stöd! Det känns fantastiskt att ha stöd genom detta.   

« Äldre inlägg

© 2021 Sannilynn

Tema av Anders NorenUpp ↑