Ibland är man bra lustig! Idag var jag tillbaka på jobbet efter en veckas sjukledighet på grund av total utmattning. Jag trodde att det skulle bli en pina idag – jag har sovit dåligt igen och jag vaknade imorse med rejäl huvudvärk och mentaliteten om att det skulle bli en jobbig dag. På onsdag är det även möte med läkaren på schemat för att diskutera eventuell sjukskrivning, så jag hade i åtanke att bara jobba idag för att sedan bli sjukskriven. 
För er som inte vet så arbetar jag som elevassistent på en särskola, vilket är ett mycket psykiskt krävande arbete. Tålamodet måste vara på topp konstant och det dagliga arbetet går ut på att arbeta lågaffektivt och lugnt. Detta är inte särskilt lätt när man är utmattad och sover dåligt! Däremot har jag haft en riktigt bra dag. Eleverna hade saknat mig (och jag hade saknat dom!), det blev en effektiv dag och i överlag var det inga större tragedier.  Jag tänkte att -Fan, jag kanske kan klara av detta!  

Däremot totaldäckade jag när jag kom hem och jag fick en sträng blick av min kära make. Han tycker fortfarande att jag ska sjukskriva mig. Men det är så svårt! Det hade varit enklare om jag hade arbetat på något kontor och någon vikarie enkelt kunde ta över mitt arbete, men jag jobbar med barn! Barn som jag kan ända ut i fingerspetsarna nu och som jag bryr mig om och vill hjälpa. På toppen av det har jag flera elever som slutar nian nu, så jag känner att jag vill vara med dom så mycket jag kan den sista tiden som är kvar. Men ska det väga mer än attt ta hand om mig själv? Jag har varit sjukskriven en gång innan och då kom jag knappt upp till ytan igen, vill jag hamna där igen? Då är det väl bättre att säga stopp INNAN det är försent och då jag faktiskt har lite kämparanda kvar? Det är så svårt! Jag får helt enkelt vänta och se vad läkaren säger.