Etikett: änglaföräldrar

MYCKET NU…

Wow vilken hektisk period jag haft! Jag har verkligen haft fullt upp!

I torsdags åkte jag och Cristian till Sahlgrenska för äggplock, och det gick jättebra! Vill ni se videon där vi vloggar alltsammans kan jag länka den nedan:

Allting gick som sagt jättebra och i slutändan fick vi ut 6 äggblåsor varav SAMTLIGA blev embryon! Wow, vi blev helt mållösa när vi fick det samtalet.

Utöver allt med IVFen hade vi även teaterpremiär i helgen, vilket också gick jättebra. Vi har lyckats Coronaanpassa lokalen bra och kan ta in 50 i publiken per föreställning – och preniären blev en jättehit! Alla älskade konceptet, manuset, karaktärerna och hur bra vi hade roddat allt. Det finns fortfarande biljetter kvar till den 14e, så är ni i Kungsbacka hållet så spana in www.farsifjaras.se för mer info.

Hela ensemblen av
Den Gamla Dansbanan – till salu

Så som ni märker så håller vi oss sysselsätta, men vi är inte klara än! Idag åkte jag ännu en gång till Sahlgrenska, denna gången för insättning av ett 5 dagars blastocyst. Även detta gick hur smidigt som helst och läkarna var optimistiska över vår lilla blasto. Han var redan redo att kläckas när jag kom, så själva fästandet lär ske inom de kommande dagarna. Så nu ruvar jag! Jag tar Lutinus tre gånger om dagen och kommer göra så tills graviditetstestet tas om 2 veckor. Jag känner redan av biverkningar såsom huvudvärk, värk i magen (förra ruvningen så beskrev jag det som att jag hade gjort tusen situps, vilket är en passande beskrivning!) Mina bröst är också jättekänsliga och ömmar även dom.

Sen hanterar jag mycket mentalt just nu, då det är många tankar och minnen som återkommer nu när jag försöker bli gravid igen. Jag skulle kalla det som bitterljuva tankar – jag är otroligt tacksam över att få försöka bli gravid igen och jag är otroligt exalterad över att eventuellt få bli gravid igen… samtidigt som jag är livrädd att bli det igen. Jag är livrädd över att uppleva en halv graviditet igen, för att sedan få honom dödad. Jag vet också att jag inte kommer att kunna njuta av denna graviditeten och inte kommer kunna slappna av förrän barnet är ute – vilket ger mig stor sorg och som också måste bearbetas. Så det är mycket tankar just nu och det gör mig svårt att njuta av nuet eller tom fokusera på det vardagliga.

Med detta vill jag avsluta detta inlägg på en positiv not och det är att imorgon börjar mitt nya projekt. Imorgon får vi besök och vi ska filma hela dagen inför ett hemligt projekt som kommer ha premiär nästa år. Jag får tyvärr inte berätta vad detta hemliga projekt är, men jag vet att ni kommer att älska det! Jag lovar att berätta så fort jag får, men nu vet ni iallafall att jag kommer ha ett pågående projekt utanför min lilla kanal- spännande va?!

OBDUKTIONSRAPPORTEN OCH INVÄNTAR MENSEN

Jahopp, imorgon är mensen beräknad och det är dags för att starta IVF nr 2. Jag har haft molvärk under dagen så jag är övertygad om att den kommer inatt eller imorgon.

Som jag skrev igår så är det mycket känslor och tankar som borrar mig inför ännu en IVF, men jag har gett mig fan på att inte ge upp. Jag har genomgått så mycket under året och en IVF ska INTE bli det som knäcker mig.

Idag fick vi även ett oväntat brev i lådan. Det var från Västra Götaland region och det var obduktionsrapporten av vår avlidne son Gabriel. Läkaren som ansvarade för min abort beklagade väntetiden (vi skulle fått den i somras) och hon trodde det berodde på pandemin, vilket är förstårligt. I rapporten stod det iallafall att det inte hade funnit några andra avvikelser än de som hittades i hans hjärna och att hans avvikelser var helt slumpmässiga och inte berodde på något genetiskt. Vi kan därmed med största sannorlikhet bli gravida igen med goda chanser att denna gången få ett hälsosamt barn.

Detta var information vi hade fått innan, då jag pratade med min läkare i maj, men det var skönt att nu ha det på papper och att få detta som en påminnelse nu när vi startar nästa IVF. Det är lätt att klandra sig själv och tro att man själv orsakade hans död, men ni har vi på svart och vitt att hans död var en hemsk slump och att det inte är garanterat att hända igen <3



ORÄTTVIS VÄRLD

Ikväll tog orken slut. Hela jag bröt ihop och alla känslorna rann över och tog över.

Om några dagar ska vi starta vår andra IVF och vi har länge haft tänket att det är snart, men ikväll tog jag ett graviditetstest för att dubbelkolla inför ivf starten och då blev det helt plötsligt verkligt. Det är bara några dagar kvar – på måndag startar vi igen och nu när vi väl är här igen så vet jag inte om jag är stark nog att göra det igen…

Graviditetstestet som bekräftade IVF starten

Hela året har jag levt i en överlevnadsinstinkt – först under graviditeten då jag mådde så dåligt, sen när vi fick reda på att vår son hade avvikelser och att vi inte kunna behålla honom, sen kom aborten och sorghanteringen efteråt. Det har varit så mycket tankar och känslor att jag har blivit helt dränerad. Hur kan det ens finnas drivkraft kvar till att börja om igen? Och om jag blir gravid igen – hur ska jag orka leva när jag har den ständiga oron att även nästa barn kommer att dö? Och sen kommer den hemska tanken att OM IVFen blir en misslyckad sådan. Hur ska man klara av den sorgen? Hur länge kommer man orka kämpa och hur vet man när det dags att inse att kampen är slut och man ska ge upp alltsammans?

Som ni hör så är det mycket frågor och ovissheter och det är nog den delen som är jobbigast. Hade man fått bekräftelsen att man kommer få ett barn en vacker dag så hade man orkat kämpa, men nu när man inte vet om kämpande kommer att vara värt det, så är det svårare att orka hålla sig flytande. Speciellt när man nu gjort det i 3 års tid…

Mörkret omslutar mig och ger mig mental ohälsa

Sen är det även känslan av orättvisa som svider i hjärtat. Jag och Cristian har alltid sagt att vi gör detta tillsammans, men nu känns det inte längre som om vi gör det tillsammans – det är jag som gör allt och han behöver bara hålla min hand. Speciellt nu under Corona när han inte får följa med på läkarbesök! Det är jag som tar medicinerna och sprutorna, det är jag som sitter med fötterna i vädret och fittan blottad under alla undersökningar och operationer, det var jag som födde ut vår döde son och det är jag som somnar om nätterna i tårar över minnet av att vår son som bärs iväg utan att man fått ta farväl. Det är jag som lider och måste göra skiten om och om igen, medan han lever vidare som om ingenting har hänt. Så all press är återigen på mig och min trasiga kropp – här, förstör den lite till!



TANKAR JAG HAR UNDVIKIT

Igår spenderade jag hela dagen med att fixa och dona här hemma. Jag rensade ut skrivbordet, städa hela huset, tvättade, rengjorde diskmaskinen, började rensa ut garderoben på sommarkläder – jag gjorde rubbet!
På kvällen satt jag vid datorn och ordnade med mina sociala medier, hemsidan, den nya Facebook-sidan, jag fixade på undertexter till mina videos och även började kontakta företag om eventuella samarbeten. Jag var effektivare än effektivast!

Klockan 22 la jag mig i sängen och trodde jag skulle däcka av utmattning, men ack så fel man kunde ha. Jag gjorde min vanliga koll på Tiktok och Youtube och la sedan ner telefonen för att somna.
Det blev istället två timmar lång kamp att finna en bekväm sovställning och jag blev obekvämare och obekvämare för var minut som gick. Sedan började jag fundera – STORT MISSTAG och det slutade med att jag bröt ihop totalt! Tårarna bara rann och jag kunde inte lugna ner mig själv. Jag försöka väcka Cristian med han var inte alls på humör på att vakna, så jag låg där i över en timme och bara lät tårarna rinna. De mörka tankarna attackerade mig och det slutade med att jag inte ens vågade gå på toaletten, för att jag var så rädd för att göra någonting dumt (som exempelvis att skada mig själv).

Där, mitt i panikattacken kom jag på VARFÖR jag hade sysselsatt mig så flitigt under dagen. Det var dessa tankarna jag försökte undvika!
Det är tur att Cristian inte läser den här bloggen, för han kommer bli jättearg på mig för att jag inte väckte honom… men jag lyckades inte. De gånger jag försökte så vände han bara på sig och ju längre tiden gick desto mer kände jag hur kroppen slutade fungera – jag kunde tillslut inte ens röra på mig. De enda jag kunde göra var att ligga och stirra upp i taket och känna tårarna rinna ner mot min kind.

Jag får många kommentarer nu efter abort videon om hur stark jag är, men sorry gänget – jag är inte stark. Jag svarar ofta er att jag inte har något annat val, för vad är alternativet? Ge upp och inte bli förälder? Det ligger inte på kartan i nuläget. Jag skulle heller aldrig någonsin göra någonting dumt som att lämna Cristian. Det ska ni veta! Men nu på senaste känner jag att dom tankarna börjar tyna bort och istället övertas av den mörka tanken att ge upp allting. Jag har inte ork längre att hålla mig uppe och den tanken skrämmer mig.

Så inatt när jag låg där i mitt disträ så började jag tänka på att kontakta psykolog, för det kan man ju såklart göra. Vi fick kontakt med en fantastisk kurator efter aborten och jag hade kunnat kontakta henne och få hjälp. Men då kommer andra tankar in som inte heller är så roliga. Under de 5 åren jag arbetat på skolan har jag varit sjukskriven 3 gånger. Första gången för utbrändhet och det var då jag tog kontakt med en psykolog och började arbeta på mina 15 års trauman och depression (bättre sent än aldrig, ellerhur?) Andra gången var under graviditeten, när jag spydde så mycket att jag blev sängliggandes i 6 veckor och den tredje och sista sjukskrivningen var nu efter aborten. Ni som följt mig sedan dess vet att jag redan då blev tvingade att börja arbeta igen och jag ansåg att det var för tidigt… Tada! Det är nu det kommer tillbaka och spökar.

Men, tillbaka till ämnet. OM jag hade kontaktat psykolog eller kurator, så hade det blivit den vanliga proceduren. Jag kommer få gå på möten med dom – jättebra! Jag är så för det! Jag kommer även få börja med mina antidepressiva igen, för dom tog jag i över 2 års tid och de fungerade. Inte lika optimalt, men jag förstår det. Det sista som skulle ske är sjukskrivning, då jag uppenbarligen inte är i livsdugligt skick just nu. Jag sover inte, jag har noll koncentrationsförmåga, energin är på minus och även livsglädjen. Jag har varit i denna bubblan innan, jag vet rutinen – det blir sjukskrivning. Då adderas ännu en sak på listan av saker man mår dåligt över – jo, skammen att inte klara av sitt jobb! Då inkluderas även detta: blickar från kollegor, snacket börjar gå igen, kommentarerna och frågorna från cheferna och sedan när det har gått ett tag så börjar dom även jaga dig om när du kommer tillbaka igen. Det blir bara mer jobbiga saker som byggs på och standard här i Sverige är att man först blir sjukskriven i 2 veckor och sedan måste man gå till läkaren igen varannan vecka för att bevisa för dom att man fortfarande är sjuk. Inte heller en rolig process! Min längsta sjukskrivning för utbrändhet blev 6 veckor och ska jag vara ärlig så är det INGENTING när man är så långt ner i mörkret som man är då. 6 veckor tickar iväg fort och gör inte mycket när det gäller psyket. JAG skulle behöva vara hemma i kanske ett halvår och samtidigt arbeta hårt med en psykolog, för att riktigt kunna gå in på djupet i alla mina ungdomstrauman OCH även det trauma jag nu genomgår med aborten, barnlösheten, infertiliteten och känslorna kring det. Men det kommer inte sjukvården kunna ge mig… Det är både för dyrt, för krävande för både sjukvård och min arbetsplats och det är inte så sjukvården arbetar.
Så vad är mitt nästa steg? Några råd, för er som orkat läsa hela?

KÄNSLOR OM DET SOM VARIT OCH DET SOM KOMMA SKALL

Vilken månad det har varit! Den är inte slut än, men JAG är definitivt det! Vi började månaden med att få en sista minuten tid på Sahlgrenska för att få göra en FET. Sedan blev det 2 intensiva veckor med insättning, ruvardagar och ett negativt graviditetstest. Så det är mycket att smälta nu i efterhand när allt lagt sig.

Min första tanke är hur jobbig det var att komma tillbaka till Sahlgrenska. Det är mycket känslor kring det, men mest ilska över hur orättvist livet är. Vi trodde att vi skulle vara hemma och mysa med en 1 månaders bebis, INTE att vara på Sahlgrenska för att göra ännu ett misslyckat försök att bli gravida.

Andra tankar är att jag i nuläget är djupt sårad och mitt hjärta känns som att den har gått i tusen bitar. De tankar som ockuperar min hjärna dagligen är – Varför fick jag inte behålla honom? Vad har jag gjort för att förtjäna den här smärtan? Vad har Cristian gjort för att först få en fru som inte vill ha ett barn och nu fått en fru som inte kan ge honom ett? Vad är meningen med all den här smärta och när kommer den här mardrömmen ta slut?
Som ni hör är det mycket självkritik och självhat just nu. Jag lägger skulden på mig själv, trots att jag vet att det inte var mitt fel. Men att inte veta vad de var som orsakade hans hjärnskador och död får mina känslor och tankar att förstoras och jag försöker finna en anledning till varför han togs ifrån mig – när det egentligen inte finns någon.

Mycket mörka tankar och fokus på mental ohälsa

Hemma försöker vi fokusera på vardagen med jobb, hemsysslor och umgås med vänner. Vi har även lyckats distrahera oss med att skriva manus och möblera om i vardagsrummet och badrummet. Vi har märkt att projekt som dessa får tiden att gå och gör att våra hjärnor ockuperas av annat än sorgen. Men jag har märkt att det är en barriär emellan mig och Cristian, då vi är på helt olika faser i sorgbearbetningen. Sedan är inte Cristian så bra att öppna upp sig och prata om saker, medan jag inte vill lägga min sorg hos honom. Jag kommer på mig själv med att hålla mina känslor inne, tills det tillslut bubblar över, jag bryter ihop och allt kommer ut på en gång. Jag gråter varenda dag, men gör det när ingen hör eller ser för att inte vara en börda för någon.

Jag har även märkt att nu, när det har gått ett halvår sedan han dog så har resterande av världen ”gått vidare” och deras hantering av situationen är färdig. Dom är klara med sin bearbetning av det som hänt och nu förväntar de sig att jag också ska gå vidare… men hur ska jag göra det? Hur kan de förvänta sig att jag ska göra det? För mig är det inte över! Varenda dag påminns jag om sorgen och saknaden av honom, varenda dag ser jag hans kläder och saker som ligger och väntar på att bli använda, varenda dag påminns jag om hur det var att föda ut honom och jag kan idag höra hur han dunsar i metallbäckenet och när barnmorskan bär iväg honom till obduktionen. Jag påminns varenda dag och mardrömmen tar aldrig slut! Jag vill kunna gå vidare men det går inte och jag har flera gånger tänkt tanken att bara ta livet av mig och skapa ett slut på smärtan.
Ni kan vara lugna, jag skulle aldrig göra så mot Cristian. Jag skulle aldrig kunna lämna honom, men tanken dyker upp då och då – och den är lockande.


Så vad är nästa steg? Jo, nästa steg är att det blir en ny IVF i slutet av oktober. Tungt, men sant. Jag ser inte fram emot att göra den proceduren igen, men vad har vi för val? Jag kan ju inte ge upp, så det får helt enkelt bli sprutor och äggplock igen. Jag hoppas kunna dokumentera även denna IVFen och lite mer djupgående än vad jag gjorde sist. Det lär vara enklare nu när jag vet exakt hur allting kommer att gå till och vad vi har att förvänta oss. Det enda som oroar mig i nuläget är att jag troligtvis kommer behöva äggplocket utan Cristian (på grund av Corona) och den tanken är inte så lugnande. Förra gången mådde jag riktigt dåligt efteråt, då jag är överkänslig mot morfin. Jag spydde rejält efteråt, så jag kommer att behöva ha någon med mig och köra hem mig efteråt. Vi får hoppas att Corona-situationen blivit bättre tills dess så att jag slipper göra det här ensam, men jag förbereder mig för att få göra det solo.

Förra IVFen på Sahlgrenska, november 2019

ÄR JAG GRAVID ELLER INTE?

Imorse la jag upp en video på Youtube där jag berättar hur min FET gick, hur jag har mått under ruvardagarna samt vad graviditetstestet tillslut visade. Har ni ännu inte sett den, så gör det. Imorgon tänkte jag publicera ett inlägg där jag pratar med ingående om mina känslor och tankar under dessa 10 ruvardagar samt mina tankar om hösten och framtiden.

SOMMAREN ÄR SLUT

Nu är sommaren officiellt slut och på tisdag är det dags för mig att återgå till jobbet. Min sommar skulle jag klassa som rätt tråkig. Vi har gjort saker, exempelvis åkt till Värmland och umgåtts med vänner… men ändå så har sommaren känt händelselös då vi mest varit hemma och vilat. Corona har ju inte heller hjälpt där, då mycket som man skulle vilja göra inte går att göra – exempelvis bio, gå på dejter mm. Vi har undvikit så mycket offentliga platser som möjligt denna sommaren, just på grund av Corona. Vilan har däremot behövt, ingen tvivlan om det då vi båda är mentalt utmattade och vi är tveksamma om hur det kommer gå för oss att komma tillbaka till jobbet. Det ska bli spännande att se, speciellt då det är mycket ändringar på arbetet nu när jag kommer tillbaka. Utöver nya elever kommer det även bli helt nya klasser, en helt annan uppdelning bland elever och personal samt ett annat tänkt kring oss elevassistenter. Det ska bli spännande att se hur det kommer att gå.

Den största tanken som ockuperar våra hjärnor just nu är anpassningen efter aborten. Om två veckor (12 augusti) skulle vår son varit beräknad, vilket är sorgligt att tänka på. Jag tänker ofta tanken om hur vårt liv skulle sett ut just nu om graviditeten hade fortsatt och om han hade varit frisk.
Däremot tog vi ett stort steg för 2 veckor sedan. Vi märkte väldigt snabbt efter aborten att vi behövde ge vår son ett namn, så att det skulle vara enklare för oss att prata om honom. Vi hade ett namn som vi skulle använt om han hade fötts och det namnet har vi kallat honom även efter han dog. Däremot kändes inte det namnet rätt, utan vi vill behålla det namnet till nästa graviditet och se om det namnet fortfarande kan användas. Så vi har försökt hitta en annat namn och nu har vi bestämt oss för ett. Vår änglason heter Gabriel.

ETT TRAGISKT FARVÄL

Planen är att göra en video om allt detta när sorgen och smärtan lagt sig. Men jag känner ett behov av att uppdatera er alla om vad som pågått de senasre veckorna. 
Den 24/3 åkte jag och Cristian till Barnmorskehuset för att göra vårt rutinultraljud. Jag var då i v20. Vi hade valt Barnmorskehuset för att de tog emot partners, trots att alla andra ställen inte gjorde det pga Corona. Jag hade en magkänsla och det var tur att jag lyssnade på den magkänslan, för ultraljudet gick inte smärtfritt. De hittade avvikelser i fostrets hjärna – den hade utvidgade ventriklar, vilket innebär att vätskan som finns i hjärnan och ryggraden blockerades och gjorde att fostret hade för mycket vätska i sitt huvud. De hittade även att fostrets huvud var deformerat och inte helt runt, som det skall vara. 

Jag fick trots allt åka tillbaka till Borås för utredning, vilket innebar att Cristian inte fick följa med. Ett fostervattenprov gjordes för att utesluta kromosomavvikelser och syndromavvikelser som oftast ligger i grund vid dessa avvikelser. Det diskuterades även möjligheten att behöva göra abort, då flera kromosomavvikelser (ex Edwards syndrom) klassas som icke livsdugligt och det skulle innebära att fostret inte skulle överleva graviditeten eller ha 1% chans att överleva sin 1 årsdag. 

Under de kommande 2 veckorna som följde gjordes ännu mer ultraljud, både hos Borås och Östra och det gjordes även en MR röntgen på fostrets hjärna för att utreda exakt vad som pågick. 6 april hade det konstaterats av minst 6 olika läkare att fostret inte hade några kromosomavvikelser eller syndrom, men den hade alldelels för mycket vätska i hjärnan, vilket kallas för Hydrocefalus (vattenskalle) och de hade inte heller hittat Corpus Callosum som är hjärnbalken och är en den del i hjärnan som kommunicerar mellan högra och vänstra hjärnhalvorna. Detta innebar att fostret hade stora chanser till att få grova neurologiska svårigheter, chansen att behöva förlösa fostret tidigare var garanterad – vilken även de gav sina komplikationer och även vattenskalle har en hel del biverkningar såsom cp-skada, epilepsi samt inlärnings och utvecklingssvårigheter. Samtliga läkare rekommenderade oss att göra abort och 9 april 22.06 föddes vår änglagosse – han var 26 cm lång och vägde 497 gram.  

Idag är det exakt en vecka sedan aborten och fysiskt återhämtar jag mig bra. Jag blöder bara under nätterna men har fortfarande mensvärk smärtor i magen och jag har haft stora problem med mina bröst som är hårda, ömma och läcker. Läkarna tror att brösten kommer må bättre efter max 10 dagar och blödningen varierar från person till person men borde vara borta inom 2 veckor. Psykiskt mår jag däremot väldigt dåligt. Aborten var mycket traumatiskt för oss båda och jag lider av både mardrömmar och flashbacks i nuläget. Jag skyller allt på mig och jag ifrågasätter precis allt jag gjort under graviditeten för att hitta ett svar på varför det blev såhär, trots att läkarna säger att detta var ren jävla otur och att det inte var något vi gjorde som påverkade fostret såhär negativt. Läkarna har även lugnat oss med att berätta att vi kan bli gravida igen och att nästa graviditet inte allt kommer sluta på samma sätt. Vårt embryo i frysen, som skapades under samma äggplock är även den säker och att vi kan utan problem försöka bli gravida igen såfort blödningen lagt sig.  

Planen för resten av våren och sommaren är att se till att min kropp återhämtar sig. Sen är faktiskt vår plan att så fort som möjligt försöka bli gravida. Vi vet inte i nuläget när Sahlgrenska tar emot oss för nästa FET men planen är att försöka bli gravida naturligt medan vi väntar. Då min infertilitet baserades på hormonobalans kan det finnas en chans att graviditeten har ordnat upp hormonerna och gjort att jag nu kan bli gravid naturligt. Vi får se helt enkelt, men vi är iallafall båda överens om att vi ska hoppa upp på hästen igen såfort som möjligt samtidigt som vi får hjälp av båda läkare och kuratorer för att kunna gå vidare denna tragiska händelse.  

© 2021

Tema av Anders NorenUpp ↑