Etikett: ångest

DAGS FÖR LITE VARDAGSLYX

Idag unnade jag mig lite lyx med att åka till min favoritmassör.
Jag har känt mig extra stel på sistone, så en massage var precis vad doktorn beordrade! Jag måste erkänna att jag somnade till en stund, så skönt var det!
Befinner ni er nära Landvetter rekommenderar jag starkt Sandra från Bara Vara Massage.

Foto av Bara Vara Massage
Foto av Bara Vara Massage

Klicka på bilden för att komma till min Youtube-kanal

Eftermiddagen och kvällen fortsatte med att redigera och publicera min nästa video, som handlar om mental ohälsa. Ni får följa mig under en mentalt dålig dag och får se hur en sådan dag oftast ser ut.



ÄNNU ETT MÖRKER

De senaste dagarna har varit ett hemska. Jag har haft svårt att sova, mardrömmarna har börjat igen och de känns så verkliga att jag vaknar av att jag gråter eller skriker i sömnen. Detta har resulterat i att min energi är på minus och jag känner mig på gränsen till apatisk. Jag ligger dagarna i ända i sängen eller soffan och stirrar ut i tomma intet eller på en TV (trots att jag inte har en aning om vilket program som går). Idag har jag försökt sminka mig och klä upp mig för att lura kroppen att må bättre och jag hoppas att det hjälper iallafall litegrann. 

Det är inte första gången jag hade hamnat i sånahär perioder – och jag vet med all säkerhet att det inte kommer att bli den sista. Nu för tiden brukar jag i tidigt stadie märka att jag är påväg in i mörkret igen och snabbt kan göra någonting åt det. Denna gången kom det däremot inte några tecken så jag kunde förbereda mig eller göra någonting åt det – utan nu kändes det som att någon slog mig i magen med ett baseballträ och nu är det enda jag kan göra att sitta och vänta på att det ska gå över. 

När jag hamnar i dessa mörker börjar jag med väldigt dåliga vanor. Jag får självmordstankar, riskerar att skada mig själv, jag börjar pilla sönder sår och biter sönder mina naglar. Jag äter väldigt dåligt, dricker ännu sämre (och i de värsta stunderna har jag även dränkt mina sorger i ren alkohol). Ingen vacker syn! När jag bodde ensam var jag en fara för mig själv men nu när jag bor med Cristian håller han ett extra öga på mig när jag hamnar i dessa perioder, vilket är en liten lättnad. Han är en riktig kämpe och gör allt för att ta hand om mig, men nu känns han mer som en personlig assistent än min make och det ger mig enormt dåligt samvete. Han ska inte behöva ta hand om mig som ett litet barn. Det är inte hans jobb att mata mig och göra hemsysslorna för att jag inte orkar. Men han gör det, med ett leende på läpparna för att jag inte ska få dåligt samvete… men det får jag ändå. Jag känner mig så maktlös. Jag har tråffat psykologer, jag har fått medicin och jag har fått övningar att göra när det blir som tuffast. Men dessa lösningar är bara tillfälliga. Jag är trött på att må dåligt! Jag vill bara må bra och kunna leva ha en nornal vardag, precis som alla andra. Det kan inte vara för mycket begärt! Men hur gör man för att få det?

ÅNGEST

Imorgon ska jag börja jobba igen efter 3 veckors sjukskrivning och jag har sån ångest över att komma tillbaka. Min kropp är fortfarande svag. Mitt psyke är ömtåligt och mitt tålamod är borta med vinden. Hur ska jag klara av att komma tillbaka? Jag saknar mina elever och längtar efter att träffa dom igen, men kan jag vara den Sandra dom är vana vid och förtjänar. Har även fått veta planen för morgondagen och den oroar mig ännu mer. 
Idag var jag på arbetsintervju. Imorgon ska jag gå på 2 till. Jag har kommit fram till att jag inte längre klarar av att arbeta på den skolan jag är på nu. Jag har sagt att jag ska jobba på skolan tills jag blir gravid… Det har jag sagt i 2 års tid nu. Jag blir inte gravid, jag vill testa på nytt jobb och mina elever slutar nian nu i sommar. Jag har sökt jobb som personlig assistent och stödassistent på LSS boenden. Intervjun kändes bra, men jag är orolig. Rädd att lämna det jag kan. Rädd för det okända. Är jag redo att lämna mina elever? Är jag stark nog? Gör jag rätt? Det är dags! Men tänk om jag blir gravid nu? Hur blir det med mammapengen? Vågar jag lämna en fast anställning? Mycket frågor med inga svar. Jag får låta framtiden bestämma. 

DET BLEV ATT INTE JOBBA

Idag träffade jag min andra läkare, min privata läkare som jag hade långt innan alla bilresorna till Borås startade. Vi pratade en stund om vad jag haft för mig sen sist vi sågs, vilket var en hel del. Jag berättade om utredningen och förklarade att jag känner igen mycket av de symptomen jag hade för 2 år sedan då jag blev sjukskriven. Vi pratade om att min sömn nu är summerad till noll, att jag har svårt att koncentrera mig och att energin inte finns till. Han höll med om att sjukskrivning är nästa bästa steg, så jag kommer nu vara sjukskriven på heltid fram till efter påsklovet och sedan blir det sjukskrivning på halvtid fram till maj. 

Efter läkarbesöket åkte jag till jobbet. Jag kände att trots min sömnbrist ville jag jobba en sista dag och få träffa eleverna och säga hejdå till mina kollegor. Samtliga var eniga med mitt beslut och var stöttande, trots att jag känner mig riktigt värdelös. Detta blir nu andra sjukskrivningen på 2 år och jag gillar inte hur det låter. Jag älskar mitt jobb! Jag är bra på mitt jobb och jag vill vara en av dom lyckliga som går till jobbet varenda dag och inte är ständigt sjuk, trött eller utmattad. Jag vill hoppas att jag kan bli den tjejen en vacker dag. Men idag är jag inte det, idag är jag den sjuka tjejen som inte kan jobba – och det får jag väl leva med, för tillfället. 

JOBBA ELLER INTE JOBBA – DET ÄR FRÅGAN

Ibland är man bra lustig! Idag var jag tillbaka på jobbet efter en veckas sjukledighet på grund av total utmattning. Jag trodde att det skulle bli en pina idag – jag har sovit dåligt igen och jag vaknade imorse med rejäl huvudvärk och mentaliteten om att det skulle bli en jobbig dag. På onsdag är det även möte med läkaren på schemat för att diskutera eventuell sjukskrivning, så jag hade i åtanke att bara jobba idag för att sedan bli sjukskriven. 
För er som inte vet så arbetar jag som elevassistent på en särskola, vilket är ett mycket psykiskt krävande arbete. Tålamodet måste vara på topp konstant och det dagliga arbetet går ut på att arbeta lågaffektivt och lugnt. Detta är inte särskilt lätt när man är utmattad och sover dåligt! Däremot har jag haft en riktigt bra dag. Eleverna hade saknat mig (och jag hade saknat dom!), det blev en effektiv dag och i överlag var det inga större tragedier.  Jag tänkte att -Fan, jag kanske kan klara av detta!  

Däremot totaldäckade jag när jag kom hem och jag fick en sträng blick av min kära make. Han tycker fortfarande att jag ska sjukskriva mig. Men det är så svårt! Det hade varit enklare om jag hade arbetat på något kontor och någon vikarie enkelt kunde ta över mitt arbete, men jag jobbar med barn! Barn som jag kan ända ut i fingerspetsarna nu och som jag bryr mig om och vill hjälpa. På toppen av det har jag flera elever som slutar nian nu, så jag känner att jag vill vara med dom så mycket jag kan den sista tiden som är kvar. Men ska det väga mer än attt ta hand om mig själv? Jag har varit sjukskriven en gång innan och då kom jag knappt upp till ytan igen, vill jag hamna där igen? Då är det väl bättre att säga stopp INNAN det är försent och då jag faktiskt har lite kämparanda kvar? Det är så svårt! Jag får helt enkelt vänta och se vad läkaren säger. 

KÄNNER MIG ENSAM

Dagarna fortsätter att ticka och jag märker att jag sakta försvinner mer och mer i mörker. Läkarna kan ingenting göra. De säger bara åt oss att vänta på IVF som eventuellt sker om ett halvår. Jag fortsätter att ta de tabletter jag har kvar av Letrozolen, men det har sina nackdelar. Innan jag fick min diagnos om Infertilitet hade jag även andra diagnoser. För 2 år sedan fick jag bekräftat att jag lider av depression och ångest, något jag hade misstänkt och självmedicinerat mig för i 12 års tid. Jag lider även av trauma och jag tar sömntabletter då jag drömmer mardrömmar om detta varenda natt… Letrozolen gör att jag inte kan ta dessa mediciner, vilket har funkat bra fram tills för 2 veckor sedan. Då började jag märka att jag börjat gå tillbaka till gammalt beteende såsom undvika människor, isolera mig, tänka mörka tankar, fantisera om att skada mig själv samt att jag har sömnbrist då mardrömmarna har börjat spöka igen. Än så länge har jag lyckats aktivera bort det med teatern, jobb och trädgårdsarbete… men nu tog all energi slut. Jag har även kommit till det stadiet att jag inte längre klarar av mitt jobb. I fredags tog jag därmed beslutet att boka tid med företagsvården för att diskutera eventuell sjukskrivning – vilket får mitt hjärta att brista, då jag bara har 3 månader kvar med de elever som ska börja gymnasiet i höst – men jag klarar inte mer. Till och med eleverna har börjat fråga hur jag mår och då har det gått för långt. 

Privat är det inte ett dugg bättre. Teatern är över, vilket betyder att jag och Cristian måste behöva träffa varandra igen och vi kan knappt titta på varandra längre utan att hjärtat krymps ihop av all ovisshet och smärta. Mina kompisar hör inte av sig längre. De enda som faktiskt hör av sig och umgås med oss är fantastiska, men jag orkar inte prata mer med dom om detta då jag är rädd för att dom ska tröttna på mitt eviga tjat och också dra… och de jag pratar med detta om har inget annat att säga att allt kommer att bli bra, vilket är det enda jag inte vill höra. Jag vill kunna prata om möjligheten att eventuellt aldrig få sin dröm uppfylld – att ge min make de barnen han alltid velat ha och förtjänar, för han kommer bli en fantastisk pappa. 

Ja, vad vill jag ha sagt med allt detta? Jo, att jag är sårad, skadad och otroligt ensam. 

© 2021

Tema av Anders NorenUpp ↑