Sannilynn

Kategori: Vår infertilitetsresa (Sida 1 av 4)

NU HÄNDER DET GREJER!

I förra blogginlägget skrev jag om mitt förra ultraljud, där jag fick äran att träffa barnmorskan med både attitydsproblem och saknad av empati. Nu har jag en uppdatering!

I måndags hade jag ännu ett ultraljud och alla tankar och känslorna inför äggplocket och även från bemötandet jag fick under förra ultraljudet gjorde att när jag klev in på Sahlgrenska var jag i en full blown panikattack. Jag hade även turen att hamna mitt i en bilolycka OCH byggtrafik påväg till sjukhuset, så stressen i kombination till panikattacken gjorde att jag hyperventilerade, svettades, var snurrig och hade blodsmak i munnen. Jag fick sitta i väntrummet i 10 minuter och jag tycker synd om de människor som var i väntrummet med mig.
Så när jag fick komma in till ultraljudet märkte läkaren direkt att någonting var fel. Jag berättade kort min oro över äggplocket och uppmanande honom att läsa min journal för det skulle ge honom den infon han behöver. Han lugnade mig och berättade att han var väl informerad om min journal och föreslog att vi kollade äggblåsorna först och sedan tar vi det därifrån.

Vi gjorde undersökningen och konstaterades att det fanns 6 mogna äggblåsor och många små som förhoppningsvis kan mogna till sig till äggplocket, som han berättade blir på torsdag (alltså imorgon när jag skriver detta!!).
Efter undersökningen visades jag till ett barnmorskerum där vi skulle gå igenom allt jag behöver veta inför äggplocket. Jag fick träffa en ny barnmorska (tack och lov inte hon med attitydproblem) och jag kände sånt lugn med henne att jag berättade precis allt – om de hemska bemötandet jag kände att jag fick förra gången, min oro över att göra äggplocket utan Cristian och rädslan över att bli gravid igen. Jag berättade för henne att han har tagit Covid-19 test och att det var negativt, att vi är redo att ta alla försiktighetsåtgärder vi kan för att inte riskera andra och att han inte behöver vara med i själva operationssalen – utan att mitt behov är att han får vara i vårt väntrum innan och efter operationen. Hon tyckte det lät som ett bra förslag och sa att, eftersom vi hade sådant unikt fall så skulle hon kolla upp möjligheten att låta Cristian få vara med mig den dagen. Min haka flög till golvet av förvåning, speciellt eftersom den förra barnmorskan helt hade avvisat det förslaget. Samtidigt så vågade jag inte tro på henne, utan fick känslan av att hon sa att hon skulle kolla upp möjligheten för att få förtroende hos mig och lugna ner mig. Men till min stora förvåning – hon ringde mig igår och sa att hon hade ordnat så att jag får ett eget väntrum och att Cristian får vara med mig där. Hon gav oss instruktioner på hur han skulle göra för att få komma in och önskade oss lycka till.

Detta betyder alltså att imorgon, torsdagen den 29 oktober. Exakt 1 år, 1 månad och två dagar efter förra IVFEN ska vi alltså bege oss till Sahlgrenska ännu en gång för vårt andra äggplock. Jag är fortfarande jättenervös, men jag och barnmorskan har lagt fram ett förslag på vilka mediciner jag ska få för att förenkla proceduren för mig och förhoppningsvis blir vi gravida även denna gången.

Bilden tagen förra året på vår första IVF

BARNMORSKOR MED ATTITYDSPROBLEM OCH ÄNNU ETT ULTRALJUD

Idag begav jag mig till Sahlgrenska för mitt andra ultraljud. Jag var på ett i tisdags och då konstaterades det att jag har många små äggblåsor och några som börjar mogna. Jag fick därför fortsätta med min dos på 175ie och fick en ny tid för ultraljud idag. Idag såg det lite bättre nu, de hittade några med rätt storlek men det fanns fortfarande många små. Dosen ökades därmed till 215ie och ett nytt ultraljud bokades för måndag. Barnmorskan trodde däremot att äggplocket blir på onsdag eller torsdag.

Jag passade även på att fråga henne hur pandemin kommer påverka äggplocket. Jag frågade om Cristian fick vara med mig och där fick jag ett snorkigt nej till svar. Jag tyckte även att hon var väldigt nedvärderande och tilltalade mig som om jag vore ett litet barn eller som om jag vore utvecklingsstörd.
Jag försökte förklara för henne att då jag är allergisk mot morfin så vet jag att jag kommer må väldigt dåligt och att jag har ångest av att göra det själv, pågrund av traumat från förra graviditeten – men det viftade hon bara bort och sa att jag var helt tvungen att förlita sig på personalen istället… som om det vore enkelt, speciellt när hon tilltalade mig som hon gjorde. Jag hoppas verkligen inte det är henne jag får dras med på äggplocket!

IKVÄLL BÖRJAR DET

Idag är det cykeldag 3 och det betyder att ikväll är det dags att starta åter en IVF. Igår var jag och hämtade samtliga sprutor och mediciner från Apoteket och ikväll klockan 21 tar jag min allra första dos av Gonal-F.

Som jag skrivit tidigare så är det mycket tankar och känslor kring att behöva göra ytterligare en IVF och det har varit tunga dagar för mig. Jag har sovit dåligt, trots att jag tagit mina sömntabletter och jag har drömt mycket och grubblat mycket. På jobbet har jag svårt att koncentrera mig, har svårt att ta tag i saker och orka vara glad, tålmodig och lågaffektiv.

Men utöver den mentala delen så är jag taggad att få starta igen. Proceduren är jag väl bekant med, så den biten oroar mig inte alls. Det är mest oron om att inte lyckas som är jobbig och tär på mig. Jag vet inte heller hur jag ska göra för att dokumentera alltsammans för Youtube – jag vill vlogga alltsammans men jag vet inte om jag kommer orka. Jag lutar nog till att göra småvideor om processen istället för en lång vlogg. Hade det räckt tro? Kom gärna med förslag!



OBDUKTIONSRAPPORTEN OCH INVÄNTAR MENSEN

Jahopp, imorgon är mensen beräknad och det är dags för att starta IVF nr 2. Jag har haft molvärk under dagen så jag är övertygad om att den kommer inatt eller imorgon.

Som jag skrev igår så är det mycket känslor och tankar som borrar mig inför ännu en IVF, men jag har gett mig fan på att inte ge upp. Jag har genomgått så mycket under året och en IVF ska INTE bli det som knäcker mig.

Idag fick vi även ett oväntat brev i lådan. Det var från Västra Götaland region och det var obduktionsrapporten av vår avlidne son Gabriel. Läkaren som ansvarade för min abort beklagade väntetiden (vi skulle fått den i somras) och hon trodde det berodde på pandemin, vilket är förstårligt. I rapporten stod det iallafall att det inte hade funnit några andra avvikelser än de som hittades i hans hjärna och att hans avvikelser var helt slumpmässiga och inte berodde på något genetiskt. Vi kan därmed med största sannorlikhet bli gravida igen med goda chanser att denna gången få ett hälsosamt barn.

Detta var information vi hade fått innan, då jag pratade med min läkare i maj, men det var skönt att nu ha det på papper och att få detta som en påminnelse nu när vi startar nästa IVF. Det är lätt att klandra sig själv och tro att man själv orsakade hans död, men ni har vi på svart och vitt att hans död var en hemsk slump och att det inte är garanterat att hända igen <3



ORÄTTVIS VÄRLD

Ikväll tog orken slut. Hela jag bröt ihop och alla känslorna rann över och tog över.

Om några dagar ska vi starta vår andra IVF och vi har länge haft tänket att det är snart, men ikväll tog jag ett graviditetstest för att dubbelkolla inför ivf starten och då blev det helt plötsligt verkligt. Det är bara några dagar kvar – på måndag startar vi igen och nu när vi väl är här igen så vet jag inte om jag är stark nog att göra det igen…

Graviditetstestet som bekräftade IVF starten

Hela året har jag levt i en överlevnadsinstinkt – först under graviditeten då jag mådde så dåligt, sen när vi fick reda på att vår son hade avvikelser och att vi inte kunna behålla honom, sen kom aborten och sorghanteringen efteråt. Det har varit så mycket tankar och känslor att jag har blivit helt dränerad. Hur kan det ens finnas drivkraft kvar till att börja om igen? Och om jag blir gravid igen – hur ska jag orka leva när jag har den ständiga oron att även nästa barn kommer att dö? Och sen kommer den hemska tanken att OM IVFen blir en misslyckad sådan. Hur ska man klara av den sorgen? Hur länge kommer man orka kämpa och hur vet man när det dags att inse att kampen är slut och man ska ge upp alltsammans?

Som ni hör så är det mycket frågor och ovissheter och det är nog den delen som är jobbigast. Hade man fått bekräftelsen att man kommer få ett barn en vacker dag så hade man orkat kämpa, men nu när man inte vet om kämpande kommer att vara värt det, så är det svårare att orka hålla sig flytande. Speciellt när man nu gjort det i 3 års tid…

Mörkret omslutar mig och ger mig mental ohälsa

Sen är det även känslan av orättvisa som svider i hjärtat. Jag och Cristian har alltid sagt att vi gör detta tillsammans, men nu känns det inte längre som om vi gör det tillsammans – det är jag som gör allt och han behöver bara hålla min hand. Speciellt nu under Corona när han inte får följa med på läkarbesök! Det är jag som tar medicinerna och sprutorna, det är jag som sitter med fötterna i vädret och fittan blottad under alla undersökningar och operationer, det var jag som födde ut vår döde son och det är jag som somnar om nätterna i tårar över minnet av att vår son som bärs iväg utan att man fått ta farväl. Det är jag som lider och måste göra skiten om och om igen, medan han lever vidare som om ingenting har hänt. Så all press är återigen på mig och min trasiga kropp – här, förstör den lite till!



EMBRYO STUDIE

Idag fick jag en förfrågan i 1177 angående vår kommande IVF. Det finns en ny studie som man kan deltaga i, som bygger på att embryorna får ligga i en time-laps inkubator och att mognaden av embryorna fotograferas för att enklare hitta det bästa embryot för insättning.

Detta låter som en mycket spännande studie och kan förhoppningsvis ge mycket information och hjälpa kommande IVFare. Jag ska definitivt prata med Cristian om detta och se vad han tycker om studien.

Vad tycker ni? Låter det som en studie som kan hjälpa forskningen eller är det bortkastad tid? Kommentera gärna nedan era åsikter, hur ni skulle göra om ni fick förfrågan eller om ni själva har varit delaktiga i studien. Jag vill höra allt!



TANKAR JAG HAR UNDVIKIT

Igår spenderade jag hela dagen med att fixa och dona här hemma. Jag rensade ut skrivbordet, städa hela huset, tvättade, rengjorde diskmaskinen, började rensa ut garderoben på sommarkläder – jag gjorde rubbet!
På kvällen satt jag vid datorn och ordnade med mina sociala medier, hemsidan, den nya Facebook-sidan, jag fixade på undertexter till mina videos och även började kontakta företag om eventuella samarbeten. Jag var effektivare än effektivast!

Klockan 22 la jag mig i sängen och trodde jag skulle däcka av utmattning, men ack så fel man kunde ha. Jag gjorde min vanliga koll på Tiktok och Youtube och la sedan ner telefonen för att somna.
Det blev istället två timmar lång kamp att finna en bekväm sovställning och jag blev obekvämare och obekvämare för var minut som gick. Sedan började jag fundera – STORT MISSTAG och det slutade med att jag bröt ihop totalt! Tårarna bara rann och jag kunde inte lugna ner mig själv. Jag försöka väcka Cristian med han var inte alls på humör på att vakna, så jag låg där i över en timme och bara lät tårarna rinna. De mörka tankarna attackerade mig och det slutade med att jag inte ens vågade gå på toaletten, för att jag var så rädd för att göra någonting dumt (som exempelvis att skada mig själv).

Där, mitt i panikattacken kom jag på VARFÖR jag hade sysselsatt mig så flitigt under dagen. Det var dessa tankarna jag försökte undvika!
Det är tur att Cristian inte läser den här bloggen, för han kommer bli jättearg på mig för att jag inte väckte honom… men jag lyckades inte. De gånger jag försökte så vände han bara på sig och ju längre tiden gick desto mer kände jag hur kroppen slutade fungera – jag kunde tillslut inte ens röra på mig. De enda jag kunde göra var att ligga och stirra upp i taket och känna tårarna rinna ner mot min kind.

Jag får många kommentarer nu efter abort videon om hur stark jag är, men sorry gänget – jag är inte stark. Jag svarar ofta er att jag inte har något annat val, för vad är alternativet? Ge upp och inte bli förälder? Det ligger inte på kartan i nuläget. Jag skulle heller aldrig någonsin göra någonting dumt som att lämna Cristian. Det ska ni veta! Men nu på senaste känner jag att dom tankarna börjar tyna bort och istället övertas av den mörka tanken att ge upp allting. Jag har inte ork längre att hålla mig uppe och den tanken skrämmer mig.

Så inatt när jag låg där i mitt disträ så började jag tänka på att kontakta psykolog, för det kan man ju såklart göra. Vi fick kontakt med en fantastisk kurator efter aborten och jag hade kunnat kontakta henne och få hjälp. Men då kommer andra tankar in som inte heller är så roliga. Under de 5 åren jag arbetat på skolan har jag varit sjukskriven 3 gånger. Första gången för utbrändhet och det var då jag tog kontakt med en psykolog och började arbeta på mina 15 års trauman och depression (bättre sent än aldrig, ellerhur?) Andra gången var under graviditeten, när jag spydde så mycket att jag blev sängliggandes i 6 veckor och den tredje och sista sjukskrivningen var nu efter aborten. Ni som följt mig sedan dess vet att jag redan då blev tvingade att börja arbeta igen och jag ansåg att det var för tidigt… Tada! Det är nu det kommer tillbaka och spökar.

Men, tillbaka till ämnet. OM jag hade kontaktat psykolog eller kurator, så hade det blivit den vanliga proceduren. Jag kommer få gå på möten med dom – jättebra! Jag är så för det! Jag kommer även få börja med mina antidepressiva igen, för dom tog jag i över 2 års tid och de fungerade. Inte lika optimalt, men jag förstår det. Det sista som skulle ske är sjukskrivning, då jag uppenbarligen inte är i livsdugligt skick just nu. Jag sover inte, jag har noll koncentrationsförmåga, energin är på minus och även livsglädjen. Jag har varit i denna bubblan innan, jag vet rutinen – det blir sjukskrivning. Då adderas ännu en sak på listan av saker man mår dåligt över – jo, skammen att inte klara av sitt jobb! Då inkluderas även detta: blickar från kollegor, snacket börjar gå igen, kommentarerna och frågorna från cheferna och sedan när det har gått ett tag så börjar dom även jaga dig om när du kommer tillbaka igen. Det blir bara mer jobbiga saker som byggs på och standard här i Sverige är att man först blir sjukskriven i 2 veckor och sedan måste man gå till läkaren igen varannan vecka för att bevisa för dom att man fortfarande är sjuk. Inte heller en rolig process! Min längsta sjukskrivning för utbrändhet blev 6 veckor och ska jag vara ärlig så är det INGENTING när man är så långt ner i mörkret som man är då. 6 veckor tickar iväg fort och gör inte mycket när det gäller psyket. JAG skulle behöva vara hemma i kanske ett halvår och samtidigt arbeta hårt med en psykolog, för att riktigt kunna gå in på djupet i alla mina ungdomstrauman OCH även det trauma jag nu genomgår med aborten, barnlösheten, infertiliteten och känslorna kring det. Men det kommer inte sjukvården kunna ge mig… Det är både för dyrt, för krävande för både sjukvård och min arbetsplats och det är inte så sjukvården arbetar.
Så vad är mitt nästa steg? Några råd, för er som orkat läsa hela?

KÄNSLOR OM DET SOM VARIT OCH DET SOM KOMMA SKALL

Vilken månad det har varit! Den är inte slut än, men JAG är definitivt det! Vi började månaden med att få en sista minuten tid på Sahlgrenska för att få göra en FET. Sedan blev det 2 intensiva veckor med insättning, ruvardagar och ett negativt graviditetstest. Så det är mycket att smälta nu i efterhand när allt lagt sig.

Min första tanke är hur jobbig det var att komma tillbaka till Sahlgrenska. Det är mycket känslor kring det, men mest ilska över hur orättvist livet är. Vi trodde att vi skulle vara hemma och mysa med en 1 månaders bebis, INTE att vara på Sahlgrenska för att göra ännu ett misslyckat försök att bli gravida.

Andra tankar är att jag i nuläget är djupt sårad och mitt hjärta känns som att den har gått i tusen bitar. De tankar som ockuperar min hjärna dagligen är – Varför fick jag inte behålla honom? Vad har jag gjort för att förtjäna den här smärtan? Vad har Cristian gjort för att först få en fru som inte vill ha ett barn och nu fått en fru som inte kan ge honom ett? Vad är meningen med all den här smärta och när kommer den här mardrömmen ta slut?
Som ni hör är det mycket självkritik och självhat just nu. Jag lägger skulden på mig själv, trots att jag vet att det inte var mitt fel. Men att inte veta vad de var som orsakade hans hjärnskador och död får mina känslor och tankar att förstoras och jag försöker finna en anledning till varför han togs ifrån mig – när det egentligen inte finns någon.

Mycket mörka tankar och fokus på mental ohälsa

Hemma försöker vi fokusera på vardagen med jobb, hemsysslor och umgås med vänner. Vi har även lyckats distrahera oss med att skriva manus och möblera om i vardagsrummet och badrummet. Vi har märkt att projekt som dessa får tiden att gå och gör att våra hjärnor ockuperas av annat än sorgen. Men jag har märkt att det är en barriär emellan mig och Cristian, då vi är på helt olika faser i sorgbearbetningen. Sedan är inte Cristian så bra att öppna upp sig och prata om saker, medan jag inte vill lägga min sorg hos honom. Jag kommer på mig själv med att hålla mina känslor inne, tills det tillslut bubblar över, jag bryter ihop och allt kommer ut på en gång. Jag gråter varenda dag, men gör det när ingen hör eller ser för att inte vara en börda för någon.

Jag har även märkt att nu, när det har gått ett halvår sedan han dog så har resterande av världen ”gått vidare” och deras hantering av situationen är färdig. Dom är klara med sin bearbetning av det som hänt och nu förväntar de sig att jag också ska gå vidare… men hur ska jag göra det? Hur kan de förvänta sig att jag ska göra det? För mig är det inte över! Varenda dag påminns jag om sorgen och saknaden av honom, varenda dag ser jag hans kläder och saker som ligger och väntar på att bli använda, varenda dag påminns jag om hur det var att föda ut honom och jag kan idag höra hur han dunsar i metallbäckenet och när barnmorskan bär iväg honom till obduktionen. Jag påminns varenda dag och mardrömmen tar aldrig slut! Jag vill kunna gå vidare men det går inte och jag har flera gånger tänkt tanken att bara ta livet av mig och skapa ett slut på smärtan.
Ni kan vara lugna, jag skulle aldrig göra så mot Cristian. Jag skulle aldrig kunna lämna honom, men tanken dyker upp då och då – och den är lockande.


Så vad är nästa steg? Jo, nästa steg är att det blir en ny IVF i slutet av oktober. Tungt, men sant. Jag ser inte fram emot att göra den proceduren igen, men vad har vi för val? Jag kan ju inte ge upp, så det får helt enkelt bli sprutor och äggplock igen. Jag hoppas kunna dokumentera även denna IVFen och lite mer djupgående än vad jag gjorde sist. Det lär vara enklare nu när jag vet exakt hur allting kommer att gå till och vad vi har att förvänta oss. Det enda som oroar mig i nuläget är att jag troligtvis kommer behöva äggplocket utan Cristian (på grund av Corona) och den tanken är inte så lugnande. Förra gången mådde jag riktigt dåligt efteråt, då jag är överkänslig mot morfin. Jag spydde rejält efteråt, så jag kommer att behöva ha någon med mig och köra hem mig efteråt. Vi får hoppas att Corona-situationen blivit bättre tills dess så att jag slipper göra det här ensam, men jag förbereder mig för att få göra det solo.

Förra IVFen på Sahlgrenska, november 2019

ÄR JAG GRAVID ELLER INTE?

Imorse la jag upp en video på Youtube där jag berättar hur min FET gick, hur jag har mått under ruvardagarna samt vad graviditetstestet tillslut visade. Har ni ännu inte sett den, så gör det. Imorgon tänkte jag publicera ett inlägg där jag pratar med ingående om mina känslor och tankar under dessa 10 ruvardagar samt mina tankar om hösten och framtiden.

SOMMAREN ÄR SLUT

Nu är sommaren officiellt slut och på tisdag är det dags för mig att återgå till jobbet. Min sommar skulle jag klassa som rätt tråkig. Vi har gjort saker, exempelvis åkt till Värmland och umgåtts med vänner… men ändå så har sommaren känt händelselös då vi mest varit hemma och vilat. Corona har ju inte heller hjälpt där, då mycket som man skulle vilja göra inte går att göra – exempelvis bio, gå på dejter mm. Vi har undvikit så mycket offentliga platser som möjligt denna sommaren, just på grund av Corona. Vilan har däremot behövt, ingen tvivlan om det då vi båda är mentalt utmattade och vi är tveksamma om hur det kommer gå för oss att komma tillbaka till jobbet. Det ska bli spännande att se, speciellt då det är mycket ändringar på arbetet nu när jag kommer tillbaka. Utöver nya elever kommer det även bli helt nya klasser, en helt annan uppdelning bland elever och personal samt ett annat tänkt kring oss elevassistenter. Det ska bli spännande att se hur det kommer att gå.

Den största tanken som ockuperar våra hjärnor just nu är anpassningen efter aborten. Om två veckor (12 augusti) skulle vår son varit beräknad, vilket är sorgligt att tänka på. Jag tänker ofta tanken om hur vårt liv skulle sett ut just nu om graviditeten hade fortsatt och om han hade varit frisk.
Däremot tog vi ett stort steg för 2 veckor sedan. Vi märkte väldigt snabbt efter aborten att vi behövde ge vår son ett namn, så att det skulle vara enklare för oss att prata om honom. Vi hade ett namn som vi skulle använt om han hade fötts och det namnet har vi kallat honom även efter han dog. Däremot kändes inte det namnet rätt, utan vi vill behålla det namnet till nästa graviditet och se om det namnet fortfarande kan användas. Så vi har försökt hitta en annat namn och nu har vi bestämt oss för ett. Vår änglason heter Gabriel.

« Äldre inlägg

© 2020 Sannilynn

Tema av Anders NorenUpp ↑