Sannilynn

Kategori: Vår infertilitetsresa (Sida 1 av 3)

INGEN INSÄTTNING I JULI

När jag fick tillbaka min mens efter aborten ringde jag Sahlgrenska för att kolla vad nästa steg i processen är. Då fick jag rådet att ringa dom vid varje ägglossning för att hoppas på att få en tid för insättning av vårt frusna embryo. Imorse hade jag ett positivt ägglossningstest, så jag gjorde som de sagt – jag ringde dom för att se om de hade tid till en insättning, men den turen hade jag däremot inte. Jag fick svaret att reproduktionsmedicin inte gör några insättning i juli på grund av att de har sommarstängt. Typiskt! Så det blir att ha sex ikväll och hoppas på en naturlig graviditet och så får jag helt enkelt ringa dom i augusti igen och hoppas att jag har lite mera tur då.

MIDSOMMAR I VÄRMLAND

Denna midsommar åkte vi upp till Värmland för att fira med mina föräldrar. Planen var att ta med kameran och vlogga, men när vi väl kom upp blev vi för upptagna med att slappa och vila upp oss att det inte blev så mycket att faktiskt vlogga. Jag fick däremot filmat lite småklipp som jag redigerade ihop och sen passade vi även på att göra en Q&A där vi svarar på frågor vi fått från våra Instagram följare.

Anledningen till att vi inte fick vloggat mycket var helt enkelt för att vi inte gjort någonting – vi har vilat, löst korsord och sudoku, åkt och badat och fick lite sol på näsan och på kvällarna spelade vi brädspel och grillade god mat. Däremot lyckades jag få till lite klipp som jag kunde redigera ihop till en liten vlogg och sen passade vi även på att ha en frågestund om hur vi mår, hur framtiden ser ut och hur vi har hanterat sorgen.

MORS DAG & OFRIVILLIGT BARNLÖSAS DAG

Den här helgen har varit tuff, så jag har helt enkelt försökt undvika sociala medier så mycket jag kunnat. Men nu när jag startade datorn för att kolla mailen kunde jag helt enkelt inte låta denna helgen passera utan att ha skrivit någonting om den.

Igår lördag var det Ofrivilligt Barnlösas dag, vilket jag naturligtvis vill uppmärksamma då det är det hela mitt konto representerar. Jag har sett flera konton som inriktar sig åt barnlöshet men även privatpersonen som tog gårdagen i akt och skrev om sina resor inom barnlöshet – vilket är grymt! Vi behöver uppmärksamma detta ämne mer då jag anser att detta ämne inte pratas om tillräckligt och speciellt inte i våra medier. Jag såg exempelvis att Aftonbladet hade en artikel igår om att det nu skapats ett tuggummi som ska hjälpa mot infertilitet och jag tycker det var så okänsligt av dom att ha en sådan artikel just på dagen där vi ska prata om just infertilitet och barnlöshet. Hur tänkte dom? Själv blev jag förolämpad av artikeln och tanken att ett tuggummi ska lösa mina problem. Hur skulle det gå till? Inte ens medicinerna som är skapta att hjälpa mig gjorde någon skillnad, så hur ska ett tuggummi hjälpa?

Idag är det även mors dag, vilket även är en jobbig dag för mig. Detta är min allra första mors dag som förälder, vilket krossar mig då jag inte har möjligheten att spendera den med min älskade son. Så jag spenderar min mors dag ensam och i tårar och drömmer om hur mitt liv hade kunnat sett ut. Tanken och känslan av limbo omfamnar mig som ett hemskt mörker – jag är barnlös men samtidigt en moder och det gör denna helgen till en riktigt hemsk helg. Mitt mål är helst enkelt att överleva den genom att distrahera mig med filmer och helt enkelt hoppas att dagen passerar fort. Hur har ni andra gjort för att klara av denna helgen?

DÅLIGT SAMVETE & ATT GÅ VIDARE

Nu är det 21 dagar efter aborten och trots hur traumatiskt, sorgligt och hemskt det än har varit så har jag faktiskt haft några riktigt bra dagar på senaste. Jag har mått bra, har lyckats tänka och fokusera på annat och har fått mycket gjort. Bra, ellerhur?Det tycker jag med, men det stora dilemmat under sådana perioder är det dåliga samvetet. Rösten i ens undermedvetna som ger en dåligt samvete över att må bra. Rösten viskar saker i ens öra som skamlägger om jag skrattar eller ler, för HUR kan jag göra något sådant hemskt när jag SKA må så dåligt.  Jag minns den första veckan som ett totalt mörker. Jag kunde inte göra, lysssna eller se någonting utan att påminnas om honom eller händelsen, vilket gav mig ångest, depression, sorg och tårar. Jag slutade titta på vissa filmer eller tvprogram och jag slutade lyssna på musik för varenda låttext eller filmscen fick mig att tänka på honom. Jag slutade gå utanför dörren, för då kunde jag se grannarnas barn och det påminde mig om honom. Jag kunde inte äta eller dricka vissa saker, för det cravade jag under graviditeten. Ja, ni ser ju. Så mycket gav jag upp att göra och uppleva för rädslan att påminnas om honom, min sorg, mitt krossade hjärta och min förlust. Jag kunde inte fortsätta leva så! Så jag började sakta men säkert göra de sakerna jag undvek, för att helt enkelt se om jag kunde överleva det eller inte. Förvånansvärt märkte jag att jag faktiskt överlevde. Det gjorde ont, utan tvekan men smärtan och sorgen var ändå hanterbart. Sångtexterna, grannbarnen, tvprogrammen och maten påminde mig fortfarande om honom, men det gav mig en chans att gråta, minnas, hedra och sörja honom och ju oftare jag gjorde det desto mindre ont gjorde det tillslut. Det är det jag tror alla menar med att tiden läker alla sår. Det läker inte såret bokstavligen, men sakta men säkert gör smärtan mindre och mindre ont och sen blir sakta men säkert traumat och sorgen ett minne istället för en ren ångestattack – och det är ju en stor förbättring! Helt plötsligt lyckades man klämma fram ett skratt eller ett leende och det ska vara acceptabelt, oavsett vad det dåliga samvetet eller andra säger om det. Det betyder inte att han är bortglömd eller att jag fortfarande inte sörjer och har ont – utan det betyder bara att jag kämpar att återfå någonting som kan likna en normal vardag igen. Man kan inte för alltid leva i mörkret, det kommer inte hjälpa varken dig eller din situation – oavsett hur den ser ut. Någon gång måste man våga kravla sig själv till ljuset och ta emot solstrålarna med ett leende på läpparna utan att känna att man inte förtjänar det. Livet går vidare för alla andra, så varför kan det inte få göra det även för mig?  Du kommer föralltid finnas i mitt hjärta och jag tänker på dig varenda dag. Det är fakta och kommer vara så för alltid. Det jag däremot önskar är att minnet av dig en dag kommer att ge mig styrka, värme och acceptans istället för en ångestattack. Du var min son, trots att jag aldrig vågade hålla dig, kyssa dig eller se dig. Du var lika älskad och lika längtad ändå och jag kommer från och med nu kalla mig själv för en mor, för du är min son och jag är din mor. Jag gjorde allt jag kunde för att se till att du skulle överleva och komma till mig i livet och jag vet att du kämpade för att få göra detsamma. Tyvärr gjorde omständigheterna att vi får vara mor och son på avstånd. Men du är som sagt för alltid i mitt hjärta och i mina tankar och jag vet att en dag kommer vi att ses igen. Tills dess älskling, ta hand om dig. Var inte rädd. Jag vet att din farmor Florence och dina gammelmödrar May & Eva kommer att ta väl hand om dig tills du och jag är tillsammans igen. Jag älskar dig! 

KROPPEN EFTER ABORTEN

Idag har det gått 20 dagar efter aborten och jag har äntligen slutat blödat. VILKEN HÄRLIG KÄNSLA!

I dagens inlägg tänkte jag berätta hur kroppen beter sig efter en abort, för det känns inte som att alltför många vet. Jag gjorde min abort den 9 april när jag var 22 veckor gravid. Läkarna hade hittat avvikelser i fostrets hjärna som var alldeles för grova för att han skulle kunna överleva graviditeten eller få ett livsdugligt liv (som dom så fint kallar det).
Vill ni veta mer om hur själva aborten gick till kommer snart en video på min Youtube-kanal – Sannilynn.  

Jag kan ju börja med att berätta att gravidmagen försvann direkt för mig. Jag la mig i sängen efter att jag förlöst honom och jag la direkt handen på magen och kände att den var helt borta. Dagarna som följde märkte jag att magen försvann lite mer och nu är det bara min övervikt som är kvar.
När vi åkte hem dagen efter minns jag att allting gjorde ont. Magen kändes som att man gjort tusen situps och minsta lilla rörelse gjorde ont. Jag kunde inte vrida på mig, böja mig ner, skratta eller hosta/nysa utan att känna obehag i magen. Jag hade fått OK från läkare att ta Ipren mot smärtan, men det hjälpte bara litegrann. Jag minns också att jag hade stora problem med att kissa, då magmusklerna var ansträngda och det gjorde det svårt att göra sina behov. Dag 2 efter aborten bestämde sig min kropp att göra nr 2 och det var det absolut värsta jag varit med om. Magen gjorde ont, fiffin gjorde ont – allting kändes som att det brann och då magmusklerna fortfarande var ansträngda så var det svårt att få även det behovet gjort. Detta gav mig även rejäla flashbacks då hela situationen påminde mig om när han förlöstes. Jag förlöste honom sittandes på toaletten med ett bäcken i, vilket är standardsättet att utföra det då. Det minnet gjorde att jag fick en rejäl panikattack utöver smärtan. Jag har ett flertal gånger hamnat på golvet efteråt… 

Utöver smärtorna i magen, mardrömmar och flashbacks har jag även haft det slitsamt med mina bröst. Dom blev jättehårda, ömma och har lakterat ända sedan första dagen och nu, 20 dagar senare så har dom ännu inte slutat. Dom har lakterat såpass mycket att jag har haft stora fläckar på sängkläderna när man vaknar på morgonen. Jag läcker genom kläder och måste ha tajta bhar och amningsinlägg för att se till att dom inte gör ont och läcker igenom. Cristian har däremot gillat dom väldigt mycket då de ökat minst 1 storlek, därmot gillar han inte att läkarna gett oss stränga order om att inte röra dom för att inte riskera att få mer mjölkproduktion.  Som ni märker så har det varit en tuff tid, både psykiskt och fysiskt. Därför känns det skönt att veta att den fysiska delen snart är över. Härromkvällen vågade vi oss även på att ha sex, MED kondom för att förhindra att jag får en infektion. Det var inte så avslappnande som jag trodde, kan jag erkänna. Själva penetrationen gick däremot bra, det gjorde inte ont. Däremot kände jag en aningen svidande känsla runt själva hålet (trots att vi använda mycket glidmedel) men där hade det antagligen inte hunnit läka sig helt än. Det kommer nog ta ett tag till innan vi vågar oss på det igen, men det var ändå en lättnad att få det bekräftat att det var bra läkt även där. 

Vad är nu nästa steg? Jo nu är det bara att vänta på att få min menstration så ska vi återgå till att försöka bli gravida igen. Jag har hört massvis med kvinnor som blivit gravida direkt efter abort – alltfrån menstrationen efter till bara några månader efter, så vi är redo att starta om igen. Jag ska även ringa Sahlgrenska för att ta reda på hur dom arbetar nu under Corona. Vi har ett embryo i frysens om vi skulle kunna använda, men det ultimala hade varit att bli gravida naturlig väg. Då min inferilitet berodde på hormonobalans så har flera barnmorskor och läkare sagt att det kan finnas en chans att de hormonerna kan ha ordnat till sig under graviditeten och att vi nu KAN ha bra odds att bli gravida naturligt nu. Vi får helt enkelt se! Vi är optimistiska!     

ETT TRAGISKT FARVÄL

Planen är att göra en video om allt detta när sorgen och smärtan lagt sig. Men jag känner ett behov av att uppdatera er alla om vad som pågått de senasre veckorna. 
Den 24/3 åkte jag och Cristian till Barnmorskehuset för att göra vårt rutinultraljud. Jag var då i v20. Vi hade valt Barnmorskehuset för att de tog emot partners, trots att alla andra ställen inte gjorde det pga Corona. Jag hade en magkänsla och det var tur att jag lyssnade på den magkänslan, för ultraljudet gick inte smärtfritt. De hittade avvikelser i fostrets hjärna – den hade utvidgade ventriklar, vilket innebär att vätskan som finns i hjärnan och ryggraden blockerades och gjorde att fostret hade för mycket vätska i sitt huvud. De hittade även att fostrets huvud var deformerat och inte helt runt, som det skall vara. 

Jag fick trots allt åka tillbaka till Borås för utredning, vilket innebar att Cristian inte fick följa med. Ett fostervattenprov gjordes för att utesluta kromosomavvikelser och syndromavvikelser som oftast ligger i grund vid dessa avvikelser. Det diskuterades även möjligheten att behöva göra abort, då flera kromosomavvikelser (ex Edwards syndrom) klassas som icke livsdugligt och det skulle innebära att fostret inte skulle överleva graviditeten eller ha 1% chans att överleva sin 1 årsdag. 

Under de kommande 2 veckorna som följde gjordes ännu mer ultraljud, både hos Borås och Östra och det gjordes även en MR röntgen på fostrets hjärna för att utreda exakt vad som pågick. 6 april hade det konstaterats av minst 6 olika läkare att fostret inte hade några kromosomavvikelser eller syndrom, men den hade alldelels för mycket vätska i hjärnan, vilket kallas för Hydrocefalus (vattenskalle) och de hade inte heller hittat Corpus Callosum som är hjärnbalken och är en den del i hjärnan som kommunicerar mellan högra och vänstra hjärnhalvorna. Detta innebar att fostret hade stora chanser till att få grova neurologiska svårigheter, chansen att behöva förlösa fostret tidigare var garanterad – vilken även de gav sina komplikationer och även vattenskalle har en hel del biverkningar såsom cp-skada, epilepsi samt inlärnings och utvecklingssvårigheter. Samtliga läkare rekommenderade oss att göra abort och 9 april 22.06 föddes vår änglagosse – han var 26 cm lång och vägde 497 gram.  

Idag är det exakt en vecka sedan aborten och fysiskt återhämtar jag mig bra. Jag blöder bara under nätterna men har fortfarande mensvärk smärtor i magen och jag har haft stora problem med mina bröst som är hårda, ömma och läcker. Läkarna tror att brösten kommer må bättre efter max 10 dagar och blödningen varierar från person till person men borde vara borta inom 2 veckor. Psykiskt mår jag däremot väldigt dåligt. Aborten var mycket traumatiskt för oss båda och jag lider av både mardrömmar och flashbacks i nuläget. Jag skyller allt på mig och jag ifrågasätter precis allt jag gjort under graviditeten för att hitta ett svar på varför det blev såhär, trots att läkarna säger att detta var ren jävla otur och att det inte var något vi gjorde som påverkade fostret såhär negativt. Läkarna har även lugnat oss med att berätta att vi kan bli gravida igen och att nästa graviditet inte allt kommer sluta på samma sätt. Vårt embryo i frysen, som skapades under samma äggplock är även den säker och att vi kan utan problem försöka bli gravida igen såfort blödningen lagt sig.  

Planen för resten av våren och sommaren är att se till att min kropp återhämtar sig. Sen är faktiskt vår plan att så fort som möjligt försöka bli gravida. Vi vet inte i nuläget när Sahlgrenska tar emot oss för nästa FET men planen är att försöka bli gravida naturligt medan vi väntar. Då min infertilitet baserades på hormonobalans kan det finnas en chans att graviditeten har ordnat upp hormonerna och gjort att jag nu kan bli gravid naturligt. Vi får se helt enkelt, men vi är iallafall båda överens om att vi ska hoppa upp på hästen igen såfort som möjligt samtidigt som vi får hjälp av båda läkare och kuratorer för att kunna gå vidare denna tragiska händelse.  

X FRUSNA EMBRYOS

Igår fick vi brevet från Sahlgrenska. Brevet som berättar hur många av våra 3 embryon som överlevde till frysen. Svaret gav oss blandade känslor, för vi fick veta att 1 embryo nu är i frysen. Denna info gjorde oss naturligtvis väldigt lättade, men vi kunde ändå inte skaka loss känslan av besvikelse då vi trodde att iallafall 2 av dom skulle överleva till frys. Som tur är har jag många ubderbara följare och läsare som lugnade oss med deras historier och försäkrade oss att detta är bra nyheter. 
Uppdatering om mitt mående. Idag är jag på dag 8 efter insättningen och mitt mående har varit desamma sen dag 1. Jag har kramper i magen och ömma bröst dagligen. De senaste 2 mornarna har jag även upplevt illamående och jag har även fått ändra om mina matvanor då jag blir hungrig oftare. Jag är även mycket svullen och gasig. Jag gick upp tre kilo dagarna innan äggplocket och dom kilorna har jag inte kunnat skaka mig loss. Så som ni ser är det mycket symptom, men det är svårt att avgöra vad som är Lutinus biverkningar och vad som är symptom efter insättningen. Vi får helt enkelt vänta till Nästa helg, då vi äntligen veta hur det gått inne i magen – och jag kan inte bärga mig! 

UPPDATERING: ÄGGPLOCK & INSÄTTNING

Phew, förra veckan har varit hur fullbokad som helst! I måndags åkte vi till ultraljudet för att se hur mina äggblåsor hade utvecklats och äntligen gav läkarna oss tummen upp. De hittade 11 stycken äggblåsor, varav 6 av dom såg tillräckligt bra ut för äggplock – som bokades in på onsdagen. 
Så på onsdagen åkte jag, Cristian och vår fosterunge Frida in till Sahlgrenska för vårt efterlängtade äggplock. Jag var HUR NERVÖS SOM HELST med ångestattacker, illamående och hela kitet – jag var så rädd för att få morfin för första gången i mitt liv.

När vi anlände skickades vi in ett rum med tre sängar i (men som tur var fick vi vara själva). Jag fick byta om till sjukhusskjorta, vita knästrumpor och plastmössa och barnmorskan kom in och satte fast en kanyl i mitt armveck. Jag fick även lugnande, lokal bedövning samt morfin, vilket underlättade allt för då kunde jag äntligen slappna av. Jag och Cristian (som också fick de sexiga sjukhuskläderna) fördes in i ett rum med gynstol och andra spännande apparater och äggplocket kunde börja. Det gick bra, däremot fick jag be om extra morfin då de gjorde lite ondare än jag önskade och när de fyllde på i kanylen fick Cristian lägga sig på golvet (i called it!) Men det hela var över på 15 min och vi kunde sedan gå tillbaka till rummet där vi fick frukost och jag kunde vila en stund. Morfinet gjorde mig extrem snurrig och illamående men lite mat i magen gjorde susen. Efter 1h ungefär berättade dom att allt gått bra och de fick ut 5 ägg, vilket vi var nöjda med. Även en insättning bokades in på fredagen så då fick vi åka dit ännu en gång. Vi hamnade i samma rum, fick dra på sjukhuskläder och in i rummet med alla apparater. De berättade att vi fått 4 blastocyster, vilket var mer än vi trodde och ett av dom är nu i mig. Yay, fram med champagnen! (Nej just de, de går ju inte 🙊)

ÄGGPLOCK BOKAT!

Imorse begav vi oss ännu en gång till Sahlgrenska för ett tredje ultraljud. Väldigt nervösa satt vi en lång stund i väntrummet med ingen som helst aning om vad som väntade. De tidigare ultraljudet i lördags hade inte slutat bra, så vi var långt ifrån lugna. Men ultraljudet gick väldigt bra idag! Läkaren hittad 11 st äggblåsor och han sa att 5-6 av dom såg tillräckligt bra ut för äggplock, som han bokade redan på ONSDAG. Vi fick träffa barnmorskan som berättade för oss hur äggplocket kommer att gå till och vi fick även instruktioner om hur vi ska göra dessa två dagar tills det är dags. Jag är nu helt färdig med Gonal-F och Fyremadel, vilket känns helt surrealistiskt. Istället ta Otrivelle ikväll som gör att jag får ägglossning lagom till äggplocket. Imorgon däremot kommer jag inte behöva ta någon spruta alls, vilket känns helt jävla underbart!  Detta betyder alltså att vi är halvvägs i vår allra första IVF cykel. Hormonstimuleringen är officiellt färdig och vi går nu in i fas 2. Planen är att vi ska vara på Sahlgrenska klockan 7.30 på onsdag för ombyte och förberedelser. Cristian kommer gå till labbet kl 8 för att lämna in ett spermaprov och klockan 8.30 är det dags!

Vi kommer ta med oss vår fosterunge Frida som stöd, då vi ännu inte vet hur det kommer att gå på Cristian, speciellt på grund av hans förflutna att svimma under sjukhusbesök. I dag däremot gick det jättebra! Han satt bredvid mig under ultraljudet och följde med till mötet med barnmorskan, utan som helst problem. Jag är så stolt över honom och denna resa har verkligen hjälpt honom i hans resa mot att bli mindre sprut och sjukhusrädd.  

Som en avslutning på kvällens glada inlägg vill jag även tacka för alla fantastiska läsare. Jag såg idag att över 40 stycken läste min blogg igår, vilket är mycket mer än vad det tidigare varit. Jag vill uppmana er att jättegärna kommentera och berätta vilka ni är och hur ni hittade mig. Är ni via mina sociala medier eller Youtube-kanal? Har ni hittat mig via blogg.se eller är ni helt enkelt människor i liknande situationer som mig? Berätta gärna om er så vi kan få bli bundisar! <3  

« Äldre inlägg

© 2020 Sannilynn

Tema av Anders NorenUpp ↑