Sannilynn

Kategori: Sjukhusbesök (Sida 1 av 2)

NU HÄNDER DET GREJER!

I förra blogginlägget skrev jag om mitt förra ultraljud, där jag fick äran att träffa barnmorskan med både attitydsproblem och saknad av empati. Nu har jag en uppdatering!

I måndags hade jag ännu ett ultraljud och alla tankar och känslorna inför äggplocket och även från bemötandet jag fick under förra ultraljudet gjorde att när jag klev in på Sahlgrenska var jag i en full blown panikattack. Jag hade även turen att hamna mitt i en bilolycka OCH byggtrafik påväg till sjukhuset, så stressen i kombination till panikattacken gjorde att jag hyperventilerade, svettades, var snurrig och hade blodsmak i munnen. Jag fick sitta i väntrummet i 10 minuter och jag tycker synd om de människor som var i väntrummet med mig.
Så när jag fick komma in till ultraljudet märkte läkaren direkt att någonting var fel. Jag berättade kort min oro över äggplocket och uppmanande honom att läsa min journal för det skulle ge honom den infon han behöver. Han lugnade mig och berättade att han var väl informerad om min journal och föreslog att vi kollade äggblåsorna först och sedan tar vi det därifrån.

Vi gjorde undersökningen och konstaterades att det fanns 6 mogna äggblåsor och många små som förhoppningsvis kan mogna till sig till äggplocket, som han berättade blir på torsdag (alltså imorgon när jag skriver detta!!).
Efter undersökningen visades jag till ett barnmorskerum där vi skulle gå igenom allt jag behöver veta inför äggplocket. Jag fick träffa en ny barnmorska (tack och lov inte hon med attitydproblem) och jag kände sånt lugn med henne att jag berättade precis allt – om de hemska bemötandet jag kände att jag fick förra gången, min oro över att göra äggplocket utan Cristian och rädslan över att bli gravid igen. Jag berättade för henne att han har tagit Covid-19 test och att det var negativt, att vi är redo att ta alla försiktighetsåtgärder vi kan för att inte riskera andra och att han inte behöver vara med i själva operationssalen – utan att mitt behov är att han får vara i vårt väntrum innan och efter operationen. Hon tyckte det lät som ett bra förslag och sa att, eftersom vi hade sådant unikt fall så skulle hon kolla upp möjligheten att låta Cristian få vara med mig den dagen. Min haka flög till golvet av förvåning, speciellt eftersom den förra barnmorskan helt hade avvisat det förslaget. Samtidigt så vågade jag inte tro på henne, utan fick känslan av att hon sa att hon skulle kolla upp möjligheten för att få förtroende hos mig och lugna ner mig. Men till min stora förvåning – hon ringde mig igår och sa att hon hade ordnat så att jag får ett eget väntrum och att Cristian får vara med mig där. Hon gav oss instruktioner på hur han skulle göra för att få komma in och önskade oss lycka till.

Detta betyder alltså att imorgon, torsdagen den 29 oktober. Exakt 1 år, 1 månad och två dagar efter förra IVFEN ska vi alltså bege oss till Sahlgrenska ännu en gång för vårt andra äggplock. Jag är fortfarande jättenervös, men jag och barnmorskan har lagt fram ett förslag på vilka mediciner jag ska få för att förenkla proceduren för mig och förhoppningsvis blir vi gravida även denna gången.

Bilden tagen förra året på vår första IVF

BARNMORSKOR MED ATTITYDSPROBLEM OCH ÄNNU ETT ULTRALJUD

Idag begav jag mig till Sahlgrenska för mitt andra ultraljud. Jag var på ett i tisdags och då konstaterades det att jag har många små äggblåsor och några som börjar mogna. Jag fick därför fortsätta med min dos på 175ie och fick en ny tid för ultraljud idag. Idag såg det lite bättre nu, de hittade några med rätt storlek men det fanns fortfarande många små. Dosen ökades därmed till 215ie och ett nytt ultraljud bokades för måndag. Barnmorskan trodde däremot att äggplocket blir på onsdag eller torsdag.

Jag passade även på att fråga henne hur pandemin kommer påverka äggplocket. Jag frågade om Cristian fick vara med mig och där fick jag ett snorkigt nej till svar. Jag tyckte även att hon var väldigt nedvärderande och tilltalade mig som om jag vore ett litet barn eller som om jag vore utvecklingsstörd.
Jag försökte förklara för henne att då jag är allergisk mot morfin så vet jag att jag kommer må väldigt dåligt och att jag har ångest av att göra det själv, pågrund av traumat från förra graviditeten – men det viftade hon bara bort och sa att jag var helt tvungen att förlita sig på personalen istället… som om det vore enkelt, speciellt när hon tilltalade mig som hon gjorde. Jag hoppas verkligen inte det är henne jag får dras med på äggplocket!

EMBRYO STUDIE

Idag fick jag en förfrågan i 1177 angående vår kommande IVF. Det finns en ny studie som man kan deltaga i, som bygger på att embryorna får ligga i en time-laps inkubator och att mognaden av embryorna fotograferas för att enklare hitta det bästa embryot för insättning.

Detta låter som en mycket spännande studie och kan förhoppningsvis ge mycket information och hjälpa kommande IVFare. Jag ska definitivt prata med Cristian om detta och se vad han tycker om studien.

Vad tycker ni? Låter det som en studie som kan hjälpa forskningen eller är det bortkastad tid? Kommentera gärna nedan era åsikter, hur ni skulle göra om ni fick förfrågan eller om ni själva har varit delaktiga i studien. Jag vill höra allt!



KÄNSLOR OM DET SOM VARIT OCH DET SOM KOMMA SKALL

Vilken månad det har varit! Den är inte slut än, men JAG är definitivt det! Vi började månaden med att få en sista minuten tid på Sahlgrenska för att få göra en FET. Sedan blev det 2 intensiva veckor med insättning, ruvardagar och ett negativt graviditetstest. Så det är mycket att smälta nu i efterhand när allt lagt sig.

Min första tanke är hur jobbig det var att komma tillbaka till Sahlgrenska. Det är mycket känslor kring det, men mest ilska över hur orättvist livet är. Vi trodde att vi skulle vara hemma och mysa med en 1 månaders bebis, INTE att vara på Sahlgrenska för att göra ännu ett misslyckat försök att bli gravida.

Andra tankar är att jag i nuläget är djupt sårad och mitt hjärta känns som att den har gått i tusen bitar. De tankar som ockuperar min hjärna dagligen är – Varför fick jag inte behålla honom? Vad har jag gjort för att förtjäna den här smärtan? Vad har Cristian gjort för att först få en fru som inte vill ha ett barn och nu fått en fru som inte kan ge honom ett? Vad är meningen med all den här smärta och när kommer den här mardrömmen ta slut?
Som ni hör är det mycket självkritik och självhat just nu. Jag lägger skulden på mig själv, trots att jag vet att det inte var mitt fel. Men att inte veta vad de var som orsakade hans hjärnskador och död får mina känslor och tankar att förstoras och jag försöker finna en anledning till varför han togs ifrån mig – när det egentligen inte finns någon.

Mycket mörka tankar och fokus på mental ohälsa

Hemma försöker vi fokusera på vardagen med jobb, hemsysslor och umgås med vänner. Vi har även lyckats distrahera oss med att skriva manus och möblera om i vardagsrummet och badrummet. Vi har märkt att projekt som dessa får tiden att gå och gör att våra hjärnor ockuperas av annat än sorgen. Men jag har märkt att det är en barriär emellan mig och Cristian, då vi är på helt olika faser i sorgbearbetningen. Sedan är inte Cristian så bra att öppna upp sig och prata om saker, medan jag inte vill lägga min sorg hos honom. Jag kommer på mig själv med att hålla mina känslor inne, tills det tillslut bubblar över, jag bryter ihop och allt kommer ut på en gång. Jag gråter varenda dag, men gör det när ingen hör eller ser för att inte vara en börda för någon.

Jag har även märkt att nu, när det har gått ett halvår sedan han dog så har resterande av världen ”gått vidare” och deras hantering av situationen är färdig. Dom är klara med sin bearbetning av det som hänt och nu förväntar de sig att jag också ska gå vidare… men hur ska jag göra det? Hur kan de förvänta sig att jag ska göra det? För mig är det inte över! Varenda dag påminns jag om sorgen och saknaden av honom, varenda dag ser jag hans kläder och saker som ligger och väntar på att bli använda, varenda dag påminns jag om hur det var att föda ut honom och jag kan idag höra hur han dunsar i metallbäckenet och när barnmorskan bär iväg honom till obduktionen. Jag påminns varenda dag och mardrömmen tar aldrig slut! Jag vill kunna gå vidare men det går inte och jag har flera gånger tänkt tanken att bara ta livet av mig och skapa ett slut på smärtan.
Ni kan vara lugna, jag skulle aldrig göra så mot Cristian. Jag skulle aldrig kunna lämna honom, men tanken dyker upp då och då – och den är lockande.


Så vad är nästa steg? Jo, nästa steg är att det blir en ny IVF i slutet av oktober. Tungt, men sant. Jag ser inte fram emot att göra den proceduren igen, men vad har vi för val? Jag kan ju inte ge upp, så det får helt enkelt bli sprutor och äggplock igen. Jag hoppas kunna dokumentera även denna IVFen och lite mer djupgående än vad jag gjorde sist. Det lär vara enklare nu när jag vet exakt hur allting kommer att gå till och vad vi har att förvänta oss. Det enda som oroar mig i nuläget är att jag troligtvis kommer behöva äggplocket utan Cristian (på grund av Corona) och den tanken är inte så lugnande. Förra gången mådde jag riktigt dåligt efteråt, då jag är överkänslig mot morfin. Jag spydde rejält efteråt, så jag kommer att behöva ha någon med mig och köra hem mig efteråt. Vi får hoppas att Corona-situationen blivit bättre tills dess så att jag slipper göra det här ensam, men jag förbereder mig för att få göra det solo.

Förra IVFen på Sahlgrenska, november 2019

SISTA BESÖKET HOS KURATORN

Igår var vi ännu en gång hos kuratorn och vi bestämde efteråt att det skulle vara det sista mötet. Vi känner att vi fått ut allt vi behöver av henne och att vi nu är redo att stå på egna ben. Hon försäkrade oss däremot att vi alltid kan nå henne på sin telefon om vi behöver stöd i framtiden, 
Mötet började med att hon gick igenom om vad vi hade diskuterat på förra mötet och återkopplade om hur läget är nu. Det vi pratade mest om på förra mötet var hur omgivningen hade reagerat, då det var ett stort problemområde för oss, Bland annat min familj, som jag ännu inte kunnat träffa då dom börjar gråta såfort dom ser mig. Detta har i sin tur gjort det hela mycket svårare för mig då jag verkligen skulle behövt deras stöd just nu. Där är läget densamma. Jag har bara träffat min familj 1 gång efter aborten och det blev för mycket för oss alla, så jag har inte vågat träffa dom sedan dess. Jag berättade även att mina mardrömmar och flashbacks nu är helt borta, vilket är en stor lättnad för mig. Däremot är sömnen fortfarande ett stort beskymmer, så jag inväntar svar från min läkare så jag kan börja ta mina sömntabletter igen. Annars blev det att prata om planerna med jobbet. Jag ska ringa min läkare idag om att förlänga min sjukskrivning men vår plan är att jag ska försöka börja jobba igen 1 juni. Jag tror att det blir en bra tajming både för mig och för jobbet. Cristian jobbar just nu 50% och hans plan är att öka till 75% den 1 juni och köra på det under sommaren. Vi tror båda att det är en smart plan.  
Som sagt, vi kände efter mötet att vi inte behöver ses på regelbunden plan. Vi har bra koll på läget, speciellt då jag gått hos psykolog innan och känner till processerna. Jag och Cristian har inte märkt av några varningsklockor hos oss utan vi har bra kommunikation och hjälper varandra bra i detta. Vi känner även att vi tar rätt steg mot läkning och en ljusare framtid. Tillsammans klarar vi detta!

SAMTAL MED KURATOR

Då vi gjorde aborten i v 22 behövde vi ansöka om att få göra den. Detta gjorde vi hos en kurator i Borås och hon har varit fantastisk. Hon förberedde oss inför aborten och var inte rädd att ta upp dom tuffa frågorna och samtalsämnerna. Hon tom besökte oss på själva abort-dagen för att visa stöd och se till att vi hade fått all hjälp vi behövde. 

Igår hade vi vårt första samtal med henne efter aborten och trots att det var oerhört tungt att återuppleva de senaste veckorna så var det ändå riktigt skönt att få prata av sig. Enda sedan vi tog beslutet 6 april att avsluta vår graviditet byttes mitt och Cristians fokus. Nu var inte längre vårt fokus vårt älskade barn, utan nu blev vårt nya fokus att jag och vår relation skulle överleva. Detta förklarade vi för kuratorn så vårt samtal la stor vikt på hur vi ska fortsätta vara starka tillsammans och lägga fram tydliga kommunikationstekniker och förtydliga vad vi behöver ha av varandra för att komma över denna sorg vi nu måste uppleva. Jag la även fram min oro över Cristian, då han varit med om en förlust av familjemedlem tidigare och inte skötte den sorgen särskilt hälsosamt.
I mitt fall fokuserade våra samtal om mina tidigare trauman och hur jag ska hantera sorgen utan att hamna i min depression. Vi la fram varningssignaler som jag och Cristian måste hålla utkik efter för att undvika min depression, ångest samt mitt panikattacker. Vi var alla tre överens om att det är för tidigt för mig att ta hjälp av medicinsk hjälp, då det är dumt att putta bort de känslor som jag nu måste bearbeta för att få en bra sorgprocess. Däremot har vi nu, med hjälp av varningssignalerna tydliga tecken på när det måste tas till medicinsk hjälp. 

För att summera våra känslor i nuläget så är det jag som har det svårast just nu, vilket inte är konstigt. Jag har däremot märkt att vissa saker är enklare nu, två veckor senare än det var under första veckan. Jag kan gå på toaletten utan att få flasbacks, jag drömmer inte längre mardrömmar och jag har fler och fler ”bra dagar”. Däremot kan allting trigga mig till att börja gråta eller må dåligt igen – alltfrån musik eller såpass litet som att se grannarnas barn. Saker som jag älskade att göra, som att se på film eller lyssna på musik går inte längre då allting kan kopplas och bidra till min sorg. Cristian däremot har det enklare. Jag ser då och då att han börjar tänka på det, men då sysselsätter han sig med annat istället. Han arbetar på dagarna, vilket får honom att tänka på annat och han har påbörjat projekt här hemma som också håller honom sysselsatt. I nuläget vet vi inte om det är en bra taktik eller en dålig, men det är som kuratorn sa – alla hanterar sorg olika och det är helt okej.  Om 3 veckor ska vi träffa kuratorn igen och som vi resonerar nu så blir det nog det sista mötet där vi båda är med. Då ska vi även välja om huruvuda vi känner att vi behöver enskilda möten och jag lutar åt att tacka ja till det. Hur Cristian resoner vet jag ännu inte, han sa att det får bli ett beslut som han tar i den stunden. Men vi känner båda att mötet har hjälpt oss och det var skönt att få det bekräftat att det vi gör är rätt.  

ETT TRAGISKT FARVÄL

Planen är att göra en video om allt detta när sorgen och smärtan lagt sig. Men jag känner ett behov av att uppdatera er alla om vad som pågått de senasre veckorna. 
Den 24/3 åkte jag och Cristian till Barnmorskehuset för att göra vårt rutinultraljud. Jag var då i v20. Vi hade valt Barnmorskehuset för att de tog emot partners, trots att alla andra ställen inte gjorde det pga Corona. Jag hade en magkänsla och det var tur att jag lyssnade på den magkänslan, för ultraljudet gick inte smärtfritt. De hittade avvikelser i fostrets hjärna – den hade utvidgade ventriklar, vilket innebär att vätskan som finns i hjärnan och ryggraden blockerades och gjorde att fostret hade för mycket vätska i sitt huvud. De hittade även att fostrets huvud var deformerat och inte helt runt, som det skall vara. 

Jag fick trots allt åka tillbaka till Borås för utredning, vilket innebar att Cristian inte fick följa med. Ett fostervattenprov gjordes för att utesluta kromosomavvikelser och syndromavvikelser som oftast ligger i grund vid dessa avvikelser. Det diskuterades även möjligheten att behöva göra abort, då flera kromosomavvikelser (ex Edwards syndrom) klassas som icke livsdugligt och det skulle innebära att fostret inte skulle överleva graviditeten eller ha 1% chans att överleva sin 1 årsdag. 

Under de kommande 2 veckorna som följde gjordes ännu mer ultraljud, både hos Borås och Östra och det gjordes även en MR röntgen på fostrets hjärna för att utreda exakt vad som pågick. 6 april hade det konstaterats av minst 6 olika läkare att fostret inte hade några kromosomavvikelser eller syndrom, men den hade alldelels för mycket vätska i hjärnan, vilket kallas för Hydrocefalus (vattenskalle) och de hade inte heller hittat Corpus Callosum som är hjärnbalken och är en den del i hjärnan som kommunicerar mellan högra och vänstra hjärnhalvorna. Detta innebar att fostret hade stora chanser till att få grova neurologiska svårigheter, chansen att behöva förlösa fostret tidigare var garanterad – vilken även de gav sina komplikationer och även vattenskalle har en hel del biverkningar såsom cp-skada, epilepsi samt inlärnings och utvecklingssvårigheter. Samtliga läkare rekommenderade oss att göra abort och 9 april 22.06 föddes vår änglagosse – han var 26 cm lång och vägde 497 gram.  

Idag är det exakt en vecka sedan aborten och fysiskt återhämtar jag mig bra. Jag blöder bara under nätterna men har fortfarande mensvärk smärtor i magen och jag har haft stora problem med mina bröst som är hårda, ömma och läcker. Läkarna tror att brösten kommer må bättre efter max 10 dagar och blödningen varierar från person till person men borde vara borta inom 2 veckor. Psykiskt mår jag däremot väldigt dåligt. Aborten var mycket traumatiskt för oss båda och jag lider av både mardrömmar och flashbacks i nuläget. Jag skyller allt på mig och jag ifrågasätter precis allt jag gjort under graviditeten för att hitta ett svar på varför det blev såhär, trots att läkarna säger att detta var ren jävla otur och att det inte var något vi gjorde som påverkade fostret såhär negativt. Läkarna har även lugnat oss med att berätta att vi kan bli gravida igen och att nästa graviditet inte allt kommer sluta på samma sätt. Vårt embryo i frysen, som skapades under samma äggplock är även den säker och att vi kan utan problem försöka bli gravida igen såfort blödningen lagt sig.  

Planen för resten av våren och sommaren är att se till att min kropp återhämtar sig. Sen är faktiskt vår plan att så fort som möjligt försöka bli gravida. Vi vet inte i nuläget när Sahlgrenska tar emot oss för nästa FET men planen är att försöka bli gravida naturligt medan vi väntar. Då min infertilitet baserades på hormonobalans kan det finnas en chans att graviditeten har ordnat upp hormonerna och gjort att jag nu kan bli gravid naturligt. Vi får se helt enkelt, men vi är iallafall båda överens om att vi ska hoppa upp på hästen igen såfort som möjligt samtidigt som vi får hjälp av båda läkare och kuratorer för att kunna gå vidare denna tragiska händelse.  

RÖDA HUND – EN FARA FÖR GRAVIDITET

Vi har alla hört talas om Röda hund. Det är ett virus som vi vaccineras för både vid 18 månader ålder samt när man går på lågstadiet. Vi har fått informationen att vaccinationen ger ett livslångt immun mot viruset, men under mitt besök på Sahlgrenska fick jag reda på att det inte alltid stämmer. När jag var på mitt besök på Sahlgrenska i tisdags fick jag reda på via blodprov att mitt immun mot Röda Hund var lägre än vad som önskades för att få starta min IVF – någonting som inte någon av mina andra läkare och vårdcentral märkt innan (och jag har tagit MÅNGA blodprov under detta året!) Så min nya läkare beordrade mig att uppdatera mitt vaccin mot Röda hund innan IVF start och hon sa även att jag absolut inte får bli gravid minst en månad efter att jag tagit vaccinet. Jag vill börja med att berätta vad Röda hund är, om det är några där ute som inte vet exakt vad det är för någonting. Det är ett virus som smittar vid direktkontakt och vid slem från när den sjuka personen hostar och nyser.

Röda hund börjar som vilken annan förkylning som helst. Man får snuva, ont i halsen och en feber på 38 grader. Ögonen kan bli irriterade och man kan även få ont i leder och få huvudvärk. Efter några dagar får man även utslag som är blekröda och upphöjda. Utslagen sprider sig sedan på kroppen, speciellt ansikte, armar och ben. Det är därmed ett virus som enkelt kan förväxlas med andra sjukdomar, men svullna lymfkörtlar, framför allt i nacken och armhålor och ljumskar, är ett tecken på att det kan röra sig om röda hund.Man smittar redan 2-3 dagar innan sjukdomen har brutit ut och försvinner efter att utslagen försvunnit. Man är därmed sjuk i 14-21 dagar. 

 Vad vi däremot inte fått information om är att Röda hund är extremt farligt att få under graviditet. Under de första tre månaderna kan fostret få fosterskador som kan leda till skador på nervsystem, ögon, hörsel och hjärta och Röda hund ökar även chansen för missfall. Jag vill, innan jag börjar skrika och gapa klargöra att det är otroligt ovanligt att få Röda hund idag, då det är sådan stor majoritet av svenska befolkningen som vaccinerar sina barn. Enligt SVT nyheter smittas genomsnittligen fem personer eller färre i landet varje år. Däremot var det en epidemi 2012 där 50 personer smittades i Stockholmslän, på grund av att där är vaccinationstäckningen lägre och den vaccinskeptiska antroposofiska rörelsen är stark.Vad jag även kan tillägga är att under de senaste åren har det uppmärksammats av sociala medier och på Internet att vaccinet ska öka chansen att barnet i fråga får autism, Crohns sjukdom och andra typer av CNS-skador. Trots att all forskning har visat att vaccinet INTE har någonting med dessa neurotiska sjukdomar att göra har det däremot gjort att det finns människor som inte vaccinerar sina barn och därmed ökar chansen att det sprids (och med min nya information om att vaccinet inte längre ger ett livslångt skydd) kan det göra att ännu en epidemi kan starta. Vårdfokus berättar även att det är större chans att bli smittad utomlands, då de inte har samma policy mot vaccination som vi har i Sverige. Då Sverige tar in flyktingar och personer från andra länder resulterar detta i att chansen är snäppet högre att smittas än vad det varit tidigare. Detta blev mycket information, men jag vill avsluta inlägget på en positiv not. Jag är faktiskt inte helt bitter i frågan. För om vi leker med tanken att jag hade blivit gravid på det naturliga sättet och inte fått veta denna information om mitt låga immun mot viruset förrän efter att jag redan blivit gravid (jag hoppas att vårdcentralerna och BVC testar ens immun mot viruset under graviditet) då hade jag riskerat mitt barns hälsa utan att ens veta om det, och OM ett blodprov hade tagits på BVC under graviditeten hade det ändå varit försent för att vaccinera mig. Man kan inte ta om vaccinet under en graviditet då även det skulle skada fostret, så då hade det ändå blivit att jag hade gått runt i 9 månader utan att kunna vara hundraprocentigt säker på att inte smittas mot viruset

Vad jag vill säga med detta inlägg (förutom att vara allmänt irriterad) är att kolla ert värde för MPR (mässling, röda hund och påssjuka) INNAN ni planerar att bli gravida. Det görs med ett enkelt blodprov. Jag vill inte att någon ska riskera sina fosters liv genom att inte vara tillräckligt informerade. Jag ska ta om vaccinet idag och trots att jag får vänta en extra månad på att starta min IVF, är det värt det för jag vet att mitt blivande barn är tryggt och säkert. Vill ni veta mer kan ni bland annat besöka VårdFokus hemsida där de berättar mer: länk här

IVF START

Vilken start på veckan det blev! I måndags runt 9.30 satt jag i soffan och tittade på tv. Jag var hemma från jobbet då jag inte kände mig riktigt hundra och mitt i allt ringde det på telefonen – från ett dolt nummer! I 6 månader har jag haft mobilen vid min sida hela tiden och dygnet runt ifall att det dolda numret skulle ringa, och nu gjorde det äntligen det. Det var Sahlgrenska som berättade att de hade fått en avbokning och de frågade om vi kunde komma till dom redan dagen efter. Naturligtvis så sa jag (eller nästan skrek) ja och dagen efter åkte vi dit för vårt första IVF möte. Väl på plats fick vi träffa både vår läkare och barnmorska. De började med att berätta kort om hur processen skulle gå till, men vi avbröts av att min älskade make svimmade och fick lägga sig ner på golvet. Vit i ansiktet och knappt kontaktbar fick han gå till rummet bredvid och vila, medan jag fick fortsätta mötet på egen hand. Vi diskuterade möjligheten att jag kan ha PCOS (Polycystiskt ovarialsyndrom, vilket innebär att man har många äggblåsor på ena eller båda äggstockarna och samtidigt ofta mycket testosteron i kroppen). Vi gjorde ett ultraljud och kunde konstatera att jag har 2 av de 3 kriterier som krävs för att man ska få diagnosen PCOS. Då jag inte hade alla kriteringarna blev det nu nedskrivet att vi har oförklarlig barnlöshet. På ultraljudet kunde hon däremot se att allt såg fint ut och att jag har goda möjligheter för IVF. Någonting som gjorde saken lite svårare var att på mitt blodprov kunde hon se att mitt immun mot Röda hund var lägre än hon hade önskat. Hon beordrade mig att ta om vaccinet innan vi kunde starta med medicinerna. Man får även inte bli gravid inom en månad efter att man tagit det vaccinet, så det bestämdes att 3 november skulle vi sätta igång. Jag kommer att göra en video i helgen där jag berättar mer om hur mötet gick till men även exakt vilka mediciner jag kommer att ta och hur processen kommer att se ut. Sammanfattningsvis är vi nöjda med vårt första möte. Det var lite synd med fördröjningen innan vi kan starta, men vi är så glada att äntligen få komma igång med processen. Nu ska vi bara låta min kropp vila efter alla mediciner och förbereda oss till max inför november. ÄNTLIGEN!!!

« Äldre inlägg

© 2020 Sannilynn

Tema av Anders NorenUpp ↑