Sannilynn

Kategori: Sjukhusbesök (Sida 1 av 2)

SISTA BESÖKET HOS KURATORN

Igår var vi ännu en gång hos kuratorn och vi bestämde efteråt att det skulle vara det sista mötet. Vi känner att vi fått ut allt vi behöver av henne och att vi nu är redo att stå på egna ben. Hon försäkrade oss däremot att vi alltid kan nå henne på sin telefon om vi behöver stöd i framtiden, 
Mötet började med att hon gick igenom om vad vi hade diskuterat på förra mötet och återkopplade om hur läget är nu. Det vi pratade mest om på förra mötet var hur omgivningen hade reagerat, då det var ett stort problemområde för oss, Bland annat min familj, som jag ännu inte kunnat träffa då dom börjar gråta såfort dom ser mig. Detta har i sin tur gjort det hela mycket svårare för mig då jag verkligen skulle behövt deras stöd just nu. Där är läget densamma. Jag har bara träffat min familj 1 gång efter aborten och det blev för mycket för oss alla, så jag har inte vågat träffa dom sedan dess. Jag berättade även att mina mardrömmar och flashbacks nu är helt borta, vilket är en stor lättnad för mig. Däremot är sömnen fortfarande ett stort beskymmer, så jag inväntar svar från min läkare så jag kan börja ta mina sömntabletter igen. Annars blev det att prata om planerna med jobbet. Jag ska ringa min läkare idag om att förlänga min sjukskrivning men vår plan är att jag ska försöka börja jobba igen 1 juni. Jag tror att det blir en bra tajming både för mig och för jobbet. Cristian jobbar just nu 50% och hans plan är att öka till 75% den 1 juni och köra på det under sommaren. Vi tror båda att det är en smart plan.  
Som sagt, vi kände efter mötet att vi inte behöver ses på regelbunden plan. Vi har bra koll på läget, speciellt då jag gått hos psykolog innan och känner till processerna. Jag och Cristian har inte märkt av några varningsklockor hos oss utan vi har bra kommunikation och hjälper varandra bra i detta. Vi känner även att vi tar rätt steg mot läkning och en ljusare framtid. Tillsammans klarar vi detta!

SAMTAL MED KURATOR

Då vi gjorde aborten i v 22 behövde vi ansöka om att få göra den. Detta gjorde vi hos en kurator i Borås och hon har varit fantastisk. Hon förberedde oss inför aborten och var inte rädd att ta upp dom tuffa frågorna och samtalsämnerna. Hon tom besökte oss på själva abort-dagen för att visa stöd och se till att vi hade fått all hjälp vi behövde. 

Igår hade vi vårt första samtal med henne efter aborten och trots att det var oerhört tungt att återuppleva de senaste veckorna så var det ändå riktigt skönt att få prata av sig. Enda sedan vi tog beslutet 6 april att avsluta vår graviditet byttes mitt och Cristians fokus. Nu var inte längre vårt fokus vårt älskade barn, utan nu blev vårt nya fokus att jag och vår relation skulle överleva. Detta förklarade vi för kuratorn så vårt samtal la stor vikt på hur vi ska fortsätta vara starka tillsammans och lägga fram tydliga kommunikationstekniker och förtydliga vad vi behöver ha av varandra för att komma över denna sorg vi nu måste uppleva. Jag la även fram min oro över Cristian, då han varit med om en förlust av familjemedlem tidigare och inte skötte den sorgen särskilt hälsosamt.
I mitt fall fokuserade våra samtal om mina tidigare trauman och hur jag ska hantera sorgen utan att hamna i min depression. Vi la fram varningssignaler som jag och Cristian måste hålla utkik efter för att undvika min depression, ångest samt mitt panikattacker. Vi var alla tre överens om att det är för tidigt för mig att ta hjälp av medicinsk hjälp, då det är dumt att putta bort de känslor som jag nu måste bearbeta för att få en bra sorgprocess. Däremot har vi nu, med hjälp av varningssignalerna tydliga tecken på när det måste tas till medicinsk hjälp. 

För att summera våra känslor i nuläget så är det jag som har det svårast just nu, vilket inte är konstigt. Jag har däremot märkt att vissa saker är enklare nu, två veckor senare än det var under första veckan. Jag kan gå på toaletten utan att få flasbacks, jag drömmer inte längre mardrömmar och jag har fler och fler ”bra dagar”. Däremot kan allting trigga mig till att börja gråta eller må dåligt igen – alltfrån musik eller såpass litet som att se grannarnas barn. Saker som jag älskade att göra, som att se på film eller lyssna på musik går inte längre då allting kan kopplas och bidra till min sorg. Cristian däremot har det enklare. Jag ser då och då att han börjar tänka på det, men då sysselsätter han sig med annat istället. Han arbetar på dagarna, vilket får honom att tänka på annat och han har påbörjat projekt här hemma som också håller honom sysselsatt. I nuläget vet vi inte om det är en bra taktik eller en dålig, men det är som kuratorn sa – alla hanterar sorg olika och det är helt okej.  Om 3 veckor ska vi träffa kuratorn igen och som vi resonerar nu så blir det nog det sista mötet där vi båda är med. Då ska vi även välja om huruvuda vi känner att vi behöver enskilda möten och jag lutar åt att tacka ja till det. Hur Cristian resoner vet jag ännu inte, han sa att det får bli ett beslut som han tar i den stunden. Men vi känner båda att mötet har hjälpt oss och det var skönt att få det bekräftat att det vi gör är rätt.  

ETT TRAGISKT FARVÄL

Planen är att göra en video om allt detta när sorgen och smärtan lagt sig. Men jag känner ett behov av att uppdatera er alla om vad som pågått de senasre veckorna. 
Den 24/3 åkte jag och Cristian till Barnmorskehuset för att göra vårt rutinultraljud. Jag var då i v20. Vi hade valt Barnmorskehuset för att de tog emot partners, trots att alla andra ställen inte gjorde det pga Corona. Jag hade en magkänsla och det var tur att jag lyssnade på den magkänslan, för ultraljudet gick inte smärtfritt. De hittade avvikelser i fostrets hjärna – den hade utvidgade ventriklar, vilket innebär att vätskan som finns i hjärnan och ryggraden blockerades och gjorde att fostret hade för mycket vätska i sitt huvud. De hittade även att fostrets huvud var deformerat och inte helt runt, som det skall vara. 

Jag fick trots allt åka tillbaka till Borås för utredning, vilket innebar att Cristian inte fick följa med. Ett fostervattenprov gjordes för att utesluta kromosomavvikelser och syndromavvikelser som oftast ligger i grund vid dessa avvikelser. Det diskuterades även möjligheten att behöva göra abort, då flera kromosomavvikelser (ex Edwards syndrom) klassas som icke livsdugligt och det skulle innebära att fostret inte skulle överleva graviditeten eller ha 1% chans att överleva sin 1 årsdag. 

Under de kommande 2 veckorna som följde gjordes ännu mer ultraljud, både hos Borås och Östra och det gjordes även en MR röntgen på fostrets hjärna för att utreda exakt vad som pågick. 6 april hade det konstaterats av minst 6 olika läkare att fostret inte hade några kromosomavvikelser eller syndrom, men den hade alldelels för mycket vätska i hjärnan, vilket kallas för Hydrocefalus (vattenskalle) och de hade inte heller hittat Corpus Callosum som är hjärnbalken och är en den del i hjärnan som kommunicerar mellan högra och vänstra hjärnhalvorna. Detta innebar att fostret hade stora chanser till att få grova neurologiska svårigheter, chansen att behöva förlösa fostret tidigare var garanterad – vilken även de gav sina komplikationer och även vattenskalle har en hel del biverkningar såsom cp-skada, epilepsi samt inlärnings och utvecklingssvårigheter. Samtliga läkare rekommenderade oss att göra abort och 9 april 22.06 föddes vår änglagosse – han var 26 cm lång och vägde 497 gram.  

Idag är det exakt en vecka sedan aborten och fysiskt återhämtar jag mig bra. Jag blöder bara under nätterna men har fortfarande mensvärk smärtor i magen och jag har haft stora problem med mina bröst som är hårda, ömma och läcker. Läkarna tror att brösten kommer må bättre efter max 10 dagar och blödningen varierar från person till person men borde vara borta inom 2 veckor. Psykiskt mår jag däremot väldigt dåligt. Aborten var mycket traumatiskt för oss båda och jag lider av både mardrömmar och flashbacks i nuläget. Jag skyller allt på mig och jag ifrågasätter precis allt jag gjort under graviditeten för att hitta ett svar på varför det blev såhär, trots att läkarna säger att detta var ren jävla otur och att det inte var något vi gjorde som påverkade fostret såhär negativt. Läkarna har även lugnat oss med att berätta att vi kan bli gravida igen och att nästa graviditet inte allt kommer sluta på samma sätt. Vårt embryo i frysen, som skapades under samma äggplock är även den säker och att vi kan utan problem försöka bli gravida igen såfort blödningen lagt sig.  

Planen för resten av våren och sommaren är att se till att min kropp återhämtar sig. Sen är faktiskt vår plan att så fort som möjligt försöka bli gravida. Vi vet inte i nuläget när Sahlgrenska tar emot oss för nästa FET men planen är att försöka bli gravida naturligt medan vi väntar. Då min infertilitet baserades på hormonobalans kan det finnas en chans att graviditeten har ordnat upp hormonerna och gjort att jag nu kan bli gravid naturligt. Vi får se helt enkelt, men vi är iallafall båda överens om att vi ska hoppa upp på hästen igen såfort som möjligt samtidigt som vi får hjälp av båda läkare och kuratorer för att kunna gå vidare denna tragiska händelse.  

RÖDA HUND – EN FARA FÖR GRAVIDITET

Vi har alla hört talas om Röda hund. Det är ett virus som vi vaccineras för både vid 18 månader ålder samt när man går på lågstadiet. Vi har fått informationen att vaccinationen ger ett livslångt immun mot viruset, men under mitt besök på Sahlgrenska fick jag reda på att det inte alltid stämmer. När jag var på mitt besök på Sahlgrenska i tisdags fick jag reda på via blodprov att mitt immun mot Röda Hund var lägre än vad som önskades för att få starta min IVF – någonting som inte någon av mina andra läkare och vårdcentral märkt innan (och jag har tagit MÅNGA blodprov under detta året!) Så min nya läkare beordrade mig att uppdatera mitt vaccin mot Röda hund innan IVF start och hon sa även att jag absolut inte får bli gravid minst en månad efter att jag tagit vaccinet. Jag vill börja med att berätta vad Röda hund är, om det är några där ute som inte vet exakt vad det är för någonting. Det är ett virus som smittar vid direktkontakt och vid slem från när den sjuka personen hostar och nyser.

Röda hund börjar som vilken annan förkylning som helst. Man får snuva, ont i halsen och en feber på 38 grader. Ögonen kan bli irriterade och man kan även få ont i leder och få huvudvärk. Efter några dagar får man även utslag som är blekröda och upphöjda. Utslagen sprider sig sedan på kroppen, speciellt ansikte, armar och ben. Det är därmed ett virus som enkelt kan förväxlas med andra sjukdomar, men svullna lymfkörtlar, framför allt i nacken och armhålor och ljumskar, är ett tecken på att det kan röra sig om röda hund.Man smittar redan 2-3 dagar innan sjukdomen har brutit ut och försvinner efter att utslagen försvunnit. Man är därmed sjuk i 14-21 dagar. 

 Vad vi däremot inte fått information om är att Röda hund är extremt farligt att få under graviditet. Under de första tre månaderna kan fostret få fosterskador som kan leda till skador på nervsystem, ögon, hörsel och hjärta och Röda hund ökar även chansen för missfall. Jag vill, innan jag börjar skrika och gapa klargöra att det är otroligt ovanligt att få Röda hund idag, då det är sådan stor majoritet av svenska befolkningen som vaccinerar sina barn. Enligt SVT nyheter smittas genomsnittligen fem personer eller färre i landet varje år. Däremot var det en epidemi 2012 där 50 personer smittades i Stockholmslän, på grund av att där är vaccinationstäckningen lägre och den vaccinskeptiska antroposofiska rörelsen är stark.Vad jag även kan tillägga är att under de senaste åren har det uppmärksammats av sociala medier och på Internet att vaccinet ska öka chansen att barnet i fråga får autism, Crohns sjukdom och andra typer av CNS-skador. Trots att all forskning har visat att vaccinet INTE har någonting med dessa neurotiska sjukdomar att göra har det däremot gjort att det finns människor som inte vaccinerar sina barn och därmed ökar chansen att det sprids (och med min nya information om att vaccinet inte längre ger ett livslångt skydd) kan det göra att ännu en epidemi kan starta. Vårdfokus berättar även att det är större chans att bli smittad utomlands, då de inte har samma policy mot vaccination som vi har i Sverige. Då Sverige tar in flyktingar och personer från andra länder resulterar detta i att chansen är snäppet högre att smittas än vad det varit tidigare. Detta blev mycket information, men jag vill avsluta inlägget på en positiv not. Jag är faktiskt inte helt bitter i frågan. För om vi leker med tanken att jag hade blivit gravid på det naturliga sättet och inte fått veta denna information om mitt låga immun mot viruset förrän efter att jag redan blivit gravid (jag hoppas att vårdcentralerna och BVC testar ens immun mot viruset under graviditet) då hade jag riskerat mitt barns hälsa utan att ens veta om det, och OM ett blodprov hade tagits på BVC under graviditeten hade det ändå varit försent för att vaccinera mig. Man kan inte ta om vaccinet under en graviditet då även det skulle skada fostret, så då hade det ändå blivit att jag hade gått runt i 9 månader utan att kunna vara hundraprocentigt säker på att inte smittas mot viruset. 

Vad jag vill säga med detta inlägg (förutom att vara allmänt irriterad) är att kolla ert värde för MPR (mässling, röda hund och påssjuka) INNAN ni planerar att bli gravida. Det görs med ett enkelt blodprov. Jag vill inte att någon ska riskera sina fosters liv genom att inte vara tillräckligt informerade. Jag ska ta om vaccinet idag och trots att jag får vänta en extra månad på att starta min IVF, är det värt det för jag vet att mitt blivande barn är tryggt och säkert. Vill ni veta mer kan ni bland annat besöka VårdFokus hemsida där de berättar mer: länk här

IVF START

Vilken start på veckan det blev! I måndags runt 9.30 satt jag i soffan och tittade på tv. Jag var hemma från jobbet då jag inte kände mig riktigt hundra och mitt i allt ringde det på telefonen – från ett dolt nummer! I 6 månader har jag haft mobilen vid min sida hela tiden och dygnet runt ifall att det dolda numret skulle ringa, och nu gjorde det äntligen det. Det var Sahlgrenska som berättade att de hade fått en avbokning och de frågade om vi kunde komma till dom redan dagen efter. Naturligtvis så sa jag (eller nästan skrek) ja och dagen efter åkte vi dit för vårt första IVF möte. Väl på plats fick vi träffa både vår läkare och barnmorska. De började med att berätta kort om hur processen skulle gå till, men vi avbröts av att min älskade make svimmade och fick lägga sig ner på golvet. Vit i ansiktet och knappt kontaktbar fick han gå till rummet bredvid och vila, medan jag fick fortsätta mötet på egen hand. Vi diskuterade möjligheten att jag kan ha PCOS (Polycystiskt ovarialsyndrom, vilket innebär att man har många äggblåsor på ena eller båda äggstockarna och samtidigt ofta mycket testosteron i kroppen). Vi gjorde ett ultraljud och kunde konstatera att jag har 2 av de 3 kriterier som krävs för att man ska få diagnosen PCOS. Då jag inte hade alla kriteringarna blev det nu nedskrivet att vi har oförklarlig barnlöshet. På ultraljudet kunde hon däremot se att allt såg fint ut och att jag har goda möjligheter för IVF. Någonting som gjorde saken lite svårare var att på mitt blodprov kunde hon se att mitt immun mot Röda hund var lägre än hon hade önskat. Hon beordrade mig att ta om vaccinet innan vi kunde starta med medicinerna. Man får även inte bli gravid inom en månad efter att man tagit det vaccinet, så det bestämdes att 3 november skulle vi sätta igång. Jag kommer att göra en video i helgen där jag berättar mer om hur mötet gick till men även exakt vilka mediciner jag kommer att ta och hur processen kommer att se ut. Sammanfattningsvis är vi nöjda med vårt första möte. Det var lite synd med fördröjningen innan vi kan starta, men vi är så glada att äntligen få komma igång med processen. Nu ska vi bara låta min kropp vila efter alla mediciner och förbereda oss till max inför november. ÄNTLIGEN!!!

OVÄNTADE NYHETER

Idag har det då hänt grejer! Jag bestämde mig för att stanna hemma från jobbet idag då jag skadade handleden och axeln på jobbet i fredags, så planen är att jag ska till läkaren i eftermiddag. När jag satt i soffan och tittade på tv fick jag samtalet – DET samtalet vi har väntat på! DOLT NUMMER!
Hjärtat flög upp i halsgropen på mig när jag hör en kvinna presentera sig och berätta att hon ringer från Sahlgrenska reproduktionsmottagning. Hon berättar att de fått ett återbud och frågade om vi är tillgängliga imorgon klockan 8.30. Jag höll på att svimma!  När jag ringde Sahlgrenska för några veckor sedan tipsade dom mig om att lägga in mig i sista-minuten kön och att dom då kommer ringa när de får en avbokning – och det har nu hänt. Jag rekomenderar ALLA att ringa upp dom och skriva upp sig på denna lista, för nu sparade vi flera veckors väntetid och fick starta tidigare än planerat.  Jag och Cristian har diskuterat innan om huruvida vi skulle gå tillväga om vi fick en sista minuten tid. Planen var att jag skulle tacka ja direkt och att jag sedan skulle ringa honom direkt så han kunde kolla om han kunde ta ledigt från jobbet. Om så inte var fallet skulle jag gå på mötet utan honom. Jag gjorde därmed som vi bestämt, jag sa ja direkt och ringde honom för att berätta. Han greppade nog inte vad jag faktiskt sa, men han skulle kolla med jobbet om att ta ledigt imorgon. Han smsade mig precis och berättade att han kunde följa med. 

Detta betyder att imorgon ska vi till Sahlgrenska! Jag har INGEN ANING om vad som väntar. Däremot vet jag att vi blir tvungna att vänta två veckor innan vi kan sätta igång med medicinen. Jag ska ha ägglossning vilket dag som helst, så nästa cykel startar om två veckor – vilket antagligen blir då vi kan starta vår IVF omgång. 
Jag har en kompis som gjort en IVF och hon har förklarat att första mötet är en genomgång om vad som komma skall och en genomgång om medicinerna och hur man tar sprutorna (vilket oroar mig för det betyder att Cristian kommer att svimma igen). Kvinnan i telefonen nämnde även att Cristian måste ta ett spermaprov snarast och att vi måste fylla i en hälsoblankett. 
Ni märker alltså att jag inte har särskilt bra koll om vad som kommer att hända imorgon, men jag lovar att uppdatera er om vad som sägs och bestämts. 

DET BLEV ATT INTE JOBBA

Idag träffade jag min andra läkare, min privata läkare som jag hade långt innan alla bilresorna till Borås startade. Vi pratade en stund om vad jag haft för mig sen sist vi sågs, vilket var en hel del. Jag berättade om utredningen och förklarade att jag känner igen mycket av de symptomen jag hade för 2 år sedan då jag blev sjukskriven. Vi pratade om att min sömn nu är summerad till noll, att jag har svårt att koncentrera mig och att energin inte finns till. Han höll med om att sjukskrivning är nästa bästa steg, så jag kommer nu vara sjukskriven på heltid fram till efter påsklovet och sedan blir det sjukskrivning på halvtid fram till maj. 

Efter läkarbesöket åkte jag till jobbet. Jag kände att trots min sömnbrist ville jag jobba en sista dag och få träffa eleverna och säga hejdå till mina kollegor. Samtliga var eniga med mitt beslut och var stöttande, trots att jag känner mig riktigt värdelös. Detta blir nu andra sjukskrivningen på 2 år och jag gillar inte hur det låter. Jag älskar mitt jobb! Jag är bra på mitt jobb och jag vill vara en av dom lyckliga som går till jobbet varenda dag och inte är ständigt sjuk, trött eller utmattad. Jag vill hoppas att jag kan bli den tjejen en vacker dag. Men idag är jag inte det, idag är jag den sjuka tjejen som inte kan jobba – och det får jag väl leva med, för tillfället. 

SKRÄMMANDE BLODTAGNING

Idag var det blodprov på schemat! Inför remissen till IVF var vi båda två tvungna att ta nya blodprov. Vi begav oss till Borås sjukhus och allting kändes bra. Cristian har förmågan att bli lite svag efter blodprov, så vi bestämde att han skulle ta blodprovet först så han slapp se mig tömmas på blod. Vi meddelade detta för sjuksköterskan och hon satte igång. Nålen gick i och röret började tömmas och han såg ut att må riktigt bra. Han distraherade sig själv med att räkna, men några sekunder efteråt ändrades allt. Han blev helt tyst, vit i ansiktet och ögonen blev helt tomma – han hade svimmat. Sjuksköterskan tryckte snabbt på larmknappen och tre sjuksköterskor sprang in i rummet för att försöka få liv i honom. En tog tag i hans fötter och höll dom uppe i luften, den andra ställde sig vidhans ansikte och försökte få liv i honom med smärtstimulering och den sista ställde sig hos mig för att kolla hur jag mådde. Cristian började spasma och rycka i hela kroppen och efter de längst 10 sekunderna i mitt liv fick han äntligen färg i ansiktet igen och han öppnade munnen igen och sa förvirrande – Vad många ni blev…
Han skrämde verkligen livet ur mig! I hans förflutna har det hänt att han blivit vit i ansiktet av läkarbesök och fått lågt blodtryck, men jag hade aldrig sett honom bli medvetslös. Men tack och lov för sjuksköterskan som arbetade med honom. Hon var jätteduktig, snabb, behöll lugnet och lyckades få honom på benen igen. I en och en halv timme fick han ligga ner medan vi överöste honom med klubbor, vatten och Coca Cola, men sen var han äntligen redo att ställa sig upp och åka hem. Själv fick jag tagit mitt blodprov och sjuksköterskorna var nervösa över att jag skulle svimma också, men jag lyckades hålla mig vid liv och jag kunde ta hem min älskade make hel och ren. Vi unnade oss med att käka Burger King och nu ligger han i sängen och vilar. 

Jag fick även kontakt med min läkare idag. Vi bestämde att jag ska fortsätta ta Letrozolen tills det är dags för IVF. Vi har fått ett nytt recept och nästa cykel ska vi börja ta dom igen. Jag fick även svar på många av de frågor jag samlat på mig under månaderna, vilket känns skönt! 
Nu blir det att fortsätta ta tabletter,na fortsätta hoppas att progesteronet blir högre och fortsätta önska att det snart är vi som har vår efterlängtade bebis i famnen. Vi ska lyckas!

« Äldre inlägg

© 2020 Sannilynn

Tema av Anders NorenUpp ↑