Sannilynn

Kategori: Mörka stunder (Sida 1 av 3)

ORÄTTVIS VÄRLD

Ikväll tog orken slut. Hela jag bröt ihop och alla känslorna rann över och tog över.

Om några dagar ska vi starta vår andra IVF och vi har länge haft tänket att det är snart, men ikväll tog jag ett graviditetstest för att dubbelkolla inför ivf starten och då blev det helt plötsligt verkligt. Det är bara några dagar kvar – på måndag startar vi igen och nu när vi väl är här igen så vet jag inte om jag är stark nog att göra det igen…

Graviditetstestet som bekräftade IVF starten

Hela året har jag levt i en överlevnadsinstinkt – först under graviditeten då jag mådde så dåligt, sen när vi fick reda på att vår son hade avvikelser och att vi inte kunna behålla honom, sen kom aborten och sorghanteringen efteråt. Det har varit så mycket tankar och känslor att jag har blivit helt dränerad. Hur kan det ens finnas drivkraft kvar till att börja om igen? Och om jag blir gravid igen – hur ska jag orka leva när jag har den ständiga oron att även nästa barn kommer att dö? Och sen kommer den hemska tanken att OM IVFen blir en misslyckad sådan. Hur ska man klara av den sorgen? Hur länge kommer man orka kämpa och hur vet man när det dags att inse att kampen är slut och man ska ge upp alltsammans?

Som ni hör så är det mycket frågor och ovissheter och det är nog den delen som är jobbigast. Hade man fått bekräftelsen att man kommer få ett barn en vacker dag så hade man orkat kämpa, men nu när man inte vet om kämpande kommer att vara värt det, så är det svårare att orka hålla sig flytande. Speciellt när man nu gjort det i 3 års tid…

Mörkret omslutar mig och ger mig mental ohälsa

Sen är det även känslan av orättvisa som svider i hjärtat. Jag och Cristian har alltid sagt att vi gör detta tillsammans, men nu känns det inte längre som om vi gör det tillsammans – det är jag som gör allt och han behöver bara hålla min hand. Speciellt nu under Corona när han inte får följa med på läkarbesök! Det är jag som tar medicinerna och sprutorna, det är jag som sitter med fötterna i vädret och fittan blottad under alla undersökningar och operationer, det var jag som födde ut vår döde son och det är jag som somnar om nätterna i tårar över minnet av att vår son som bärs iväg utan att man fått ta farväl. Det är jag som lider och måste göra skiten om och om igen, medan han lever vidare som om ingenting har hänt. Så all press är återigen på mig och min trasiga kropp – här, förstör den lite till!



DAGS FÖR LITE VARDAGSLYX

Idag unnade jag mig lite lyx med att åka till min favoritmassör.
Jag har känt mig extra stel på sistone, så en massage var precis vad doktorn beordrade! Jag måste erkänna att jag somnade till en stund, så skönt var det!
Befinner ni er nära Landvetter rekommenderar jag starkt Sandra från Bara Vara Massage.

Foto av Bara Vara Massage
Foto av Bara Vara Massage

Klicka på bilden för att komma till min Youtube-kanal

Eftermiddagen och kvällen fortsatte med att redigera och publicera min nästa video, som handlar om mental ohälsa. Ni får följa mig under en mentalt dålig dag och får se hur en sådan dag oftast ser ut.



SJUKSTUGAN FORTSÄTTER

Vilken vecka det har varit! FY TUSAN!

Jag startade veckan med ny energi och var redo för att komma tillbaka till jobbet och köra järnet, men energin svek mig redan på onsdagen. Samma sekund som jag kom hem från jobbet slocknade jag och jag kände att någonting inte var riktigt rätt. Mycket riktigt, klockan halv nio vaknade jag igen och hade EXTREM migrän och jag fick tom hämta spyhinken för att jag kände mig illamående. När jag vaknade på torsdag morgon kände jag mig däremot piggare, så jag begav mig till jobbet i tron om att jag var återställd igen. HA, det hade ju varit alltför enkelt! På första lektionen kände jag att huvudvärken kom tillbaka igen och en kort minut senare fick jag springa ifrån klassrummet och jag hamnade på toalettgolvet och spydde. Min plan blev då att arbeta till lunch, för då var det lektioner som mina kollegor kunde fixa utan mig. Så förmiddagen fortsatte och jag blev värre och värre för varje minut som gick. Jag blev snurrig, huvudvärken blev mer intensiv och synen började försämras – men energi fanns fortfarande kvar så jag fortsatte. Lunchen kom och jag såg till att alla kunde få ut sina raster så jag kunde åka hem. NOPE! Då kom jag på att min kollega slutar tidigare och att jag behöver vara med på sista lektionen, för vi kunde inte lämna vikarien ensam på den lektionen. Inga problem, jag stod ut och klockan blev dags för skolslut. Jag såg till att eleverna som skulle hem kommer hem och de elever som ska till fritids går dit – NU får jag ÄNTLIGEN åka hem. NOPE! Det visar sig att en elev som vi inte trodde skulle vara på fritids skulle vara på fritids, så jag får stanna tills han åker hem. Det slutade med att jag fick åka hem 15.45 – en kvart tidigare än min sluttid. Lite irriterad blev jag men samtidigt var jag stolt, för trots att jag mådde skit hade detta varit min bästa dag på länge. Jag var lågaffektiv, effektiv och såg till att alla eleverna mådde bra och var glada. Lyckad dag! Jag åkte hem, fick i mig lite mat och hade faktiskt ork efteråt att ligga i soffan och titta på 2 Star Wars filmer med Cristian – check, även maken glad! På natten däremot kom migränen tillbaka och huvudet kändes som att den skulle sprängas. Dock var jag inte lika dum nu som jag var igår – jag sjukanmälde mig och stannade hemma idag! Så idag blir det soffläge med Disney + och hoppas att migränen försvinner tills imorgon, för då ska teatergänget träffas för att läsa mitt manus och planera repperioden. Den vill jag inte missa!

TANKAR JAG HAR UNDVIKIT

Igår spenderade jag hela dagen med att fixa och dona här hemma. Jag rensade ut skrivbordet, städa hela huset, tvättade, rengjorde diskmaskinen, började rensa ut garderoben på sommarkläder – jag gjorde rubbet!
På kvällen satt jag vid datorn och ordnade med mina sociala medier, hemsidan, den nya Facebook-sidan, jag fixade på undertexter till mina videos och även började kontakta företag om eventuella samarbeten. Jag var effektivare än effektivast!

Klockan 22 la jag mig i sängen och trodde jag skulle däcka av utmattning, men ack så fel man kunde ha. Jag gjorde min vanliga koll på Tiktok och Youtube och la sedan ner telefonen för att somna.
Det blev istället två timmar lång kamp att finna en bekväm sovställning och jag blev obekvämare och obekvämare för var minut som gick. Sedan började jag fundera – STORT MISSTAG och det slutade med att jag bröt ihop totalt! Tårarna bara rann och jag kunde inte lugna ner mig själv. Jag försöka väcka Cristian med han var inte alls på humör på att vakna, så jag låg där i över en timme och bara lät tårarna rinna. De mörka tankarna attackerade mig och det slutade med att jag inte ens vågade gå på toaletten, för att jag var så rädd för att göra någonting dumt (som exempelvis att skada mig själv).

Där, mitt i panikattacken kom jag på VARFÖR jag hade sysselsatt mig så flitigt under dagen. Det var dessa tankarna jag försökte undvika!
Det är tur att Cristian inte läser den här bloggen, för han kommer bli jättearg på mig för att jag inte väckte honom… men jag lyckades inte. De gånger jag försökte så vände han bara på sig och ju längre tiden gick desto mer kände jag hur kroppen slutade fungera – jag kunde tillslut inte ens röra på mig. De enda jag kunde göra var att ligga och stirra upp i taket och känna tårarna rinna ner mot min kind.

Jag får många kommentarer nu efter abort videon om hur stark jag är, men sorry gänget – jag är inte stark. Jag svarar ofta er att jag inte har något annat val, för vad är alternativet? Ge upp och inte bli förälder? Det ligger inte på kartan i nuläget. Jag skulle heller aldrig någonsin göra någonting dumt som att lämna Cristian. Det ska ni veta! Men nu på senaste känner jag att dom tankarna börjar tyna bort och istället övertas av den mörka tanken att ge upp allting. Jag har inte ork längre att hålla mig uppe och den tanken skrämmer mig.

Så inatt när jag låg där i mitt disträ så började jag tänka på att kontakta psykolog, för det kan man ju såklart göra. Vi fick kontakt med en fantastisk kurator efter aborten och jag hade kunnat kontakta henne och få hjälp. Men då kommer andra tankar in som inte heller är så roliga. Under de 5 åren jag arbetat på skolan har jag varit sjukskriven 3 gånger. Första gången för utbrändhet och det var då jag tog kontakt med en psykolog och började arbeta på mina 15 års trauman och depression (bättre sent än aldrig, ellerhur?) Andra gången var under graviditeten, när jag spydde så mycket att jag blev sängliggandes i 6 veckor och den tredje och sista sjukskrivningen var nu efter aborten. Ni som följt mig sedan dess vet att jag redan då blev tvingade att börja arbeta igen och jag ansåg att det var för tidigt… Tada! Det är nu det kommer tillbaka och spökar.

Men, tillbaka till ämnet. OM jag hade kontaktat psykolog eller kurator, så hade det blivit den vanliga proceduren. Jag kommer få gå på möten med dom – jättebra! Jag är så för det! Jag kommer även få börja med mina antidepressiva igen, för dom tog jag i över 2 års tid och de fungerade. Inte lika optimalt, men jag förstår det. Det sista som skulle ske är sjukskrivning, då jag uppenbarligen inte är i livsdugligt skick just nu. Jag sover inte, jag har noll koncentrationsförmåga, energin är på minus och även livsglädjen. Jag har varit i denna bubblan innan, jag vet rutinen – det blir sjukskrivning. Då adderas ännu en sak på listan av saker man mår dåligt över – jo, skammen att inte klara av sitt jobb! Då inkluderas även detta: blickar från kollegor, snacket börjar gå igen, kommentarerna och frågorna från cheferna och sedan när det har gått ett tag så börjar dom även jaga dig om när du kommer tillbaka igen. Det blir bara mer jobbiga saker som byggs på och standard här i Sverige är att man först blir sjukskriven i 2 veckor och sedan måste man gå till läkaren igen varannan vecka för att bevisa för dom att man fortfarande är sjuk. Inte heller en rolig process! Min längsta sjukskrivning för utbrändhet blev 6 veckor och ska jag vara ärlig så är det INGENTING när man är så långt ner i mörkret som man är då. 6 veckor tickar iväg fort och gör inte mycket när det gäller psyket. JAG skulle behöva vara hemma i kanske ett halvår och samtidigt arbeta hårt med en psykolog, för att riktigt kunna gå in på djupet i alla mina ungdomstrauman OCH även det trauma jag nu genomgår med aborten, barnlösheten, infertiliteten och känslorna kring det. Men det kommer inte sjukvården kunna ge mig… Det är både för dyrt, för krävande för både sjukvård och min arbetsplats och det är inte så sjukvården arbetar.
Så vad är mitt nästa steg? Några råd, för er som orkat läsa hela?

KÄNSLOR OM DET SOM VARIT OCH DET SOM KOMMA SKALL

Vilken månad det har varit! Den är inte slut än, men JAG är definitivt det! Vi började månaden med att få en sista minuten tid på Sahlgrenska för att få göra en FET. Sedan blev det 2 intensiva veckor med insättning, ruvardagar och ett negativt graviditetstest. Så det är mycket att smälta nu i efterhand när allt lagt sig.

Min första tanke är hur jobbig det var att komma tillbaka till Sahlgrenska. Det är mycket känslor kring det, men mest ilska över hur orättvist livet är. Vi trodde att vi skulle vara hemma och mysa med en 1 månaders bebis, INTE att vara på Sahlgrenska för att göra ännu ett misslyckat försök att bli gravida.

Andra tankar är att jag i nuläget är djupt sårad och mitt hjärta känns som att den har gått i tusen bitar. De tankar som ockuperar min hjärna dagligen är – Varför fick jag inte behålla honom? Vad har jag gjort för att förtjäna den här smärtan? Vad har Cristian gjort för att först få en fru som inte vill ha ett barn och nu fått en fru som inte kan ge honom ett? Vad är meningen med all den här smärta och när kommer den här mardrömmen ta slut?
Som ni hör är det mycket självkritik och självhat just nu. Jag lägger skulden på mig själv, trots att jag vet att det inte var mitt fel. Men att inte veta vad de var som orsakade hans hjärnskador och död får mina känslor och tankar att förstoras och jag försöker finna en anledning till varför han togs ifrån mig – när det egentligen inte finns någon.

Mycket mörka tankar och fokus på mental ohälsa

Hemma försöker vi fokusera på vardagen med jobb, hemsysslor och umgås med vänner. Vi har även lyckats distrahera oss med att skriva manus och möblera om i vardagsrummet och badrummet. Vi har märkt att projekt som dessa får tiden att gå och gör att våra hjärnor ockuperas av annat än sorgen. Men jag har märkt att det är en barriär emellan mig och Cristian, då vi är på helt olika faser i sorgbearbetningen. Sedan är inte Cristian så bra att öppna upp sig och prata om saker, medan jag inte vill lägga min sorg hos honom. Jag kommer på mig själv med att hålla mina känslor inne, tills det tillslut bubblar över, jag bryter ihop och allt kommer ut på en gång. Jag gråter varenda dag, men gör det när ingen hör eller ser för att inte vara en börda för någon.

Jag har även märkt att nu, när det har gått ett halvår sedan han dog så har resterande av världen ”gått vidare” och deras hantering av situationen är färdig. Dom är klara med sin bearbetning av det som hänt och nu förväntar de sig att jag också ska gå vidare… men hur ska jag göra det? Hur kan de förvänta sig att jag ska göra det? För mig är det inte över! Varenda dag påminns jag om sorgen och saknaden av honom, varenda dag ser jag hans kläder och saker som ligger och väntar på att bli använda, varenda dag påminns jag om hur det var att föda ut honom och jag kan idag höra hur han dunsar i metallbäckenet och när barnmorskan bär iväg honom till obduktionen. Jag påminns varenda dag och mardrömmen tar aldrig slut! Jag vill kunna gå vidare men det går inte och jag har flera gånger tänkt tanken att bara ta livet av mig och skapa ett slut på smärtan.
Ni kan vara lugna, jag skulle aldrig göra så mot Cristian. Jag skulle aldrig kunna lämna honom, men tanken dyker upp då och då – och den är lockande.


Så vad är nästa steg? Jo, nästa steg är att det blir en ny IVF i slutet av oktober. Tungt, men sant. Jag ser inte fram emot att göra den proceduren igen, men vad har vi för val? Jag kan ju inte ge upp, så det får helt enkelt bli sprutor och äggplock igen. Jag hoppas kunna dokumentera även denna IVFen och lite mer djupgående än vad jag gjorde sist. Det lär vara enklare nu när jag vet exakt hur allting kommer att gå till och vad vi har att förvänta oss. Det enda som oroar mig i nuläget är att jag troligtvis kommer behöva äggplocket utan Cristian (på grund av Corona) och den tanken är inte så lugnande. Förra gången mådde jag riktigt dåligt efteråt, då jag är överkänslig mot morfin. Jag spydde rejält efteråt, så jag kommer att behöva ha någon med mig och köra hem mig efteråt. Vi får hoppas att Corona-situationen blivit bättre tills dess så att jag slipper göra det här ensam, men jag förbereder mig för att få göra det solo.

Förra IVFen på Sahlgrenska, november 2019

MORS DAG & OFRIVILLIGT BARNLÖSAS DAG

Den här helgen har varit tuff, så jag har helt enkelt försökt undvika sociala medier så mycket jag kunnat. Men nu när jag startade datorn för att kolla mailen kunde jag helt enkelt inte låta denna helgen passera utan att ha skrivit någonting om den.

Igår lördag var det Ofrivilligt Barnlösas dag, vilket jag naturligtvis vill uppmärksamma då det är det hela mitt konto representerar. Jag har sett flera konton som inriktar sig åt barnlöshet men även privatpersonen som tog gårdagen i akt och skrev om sina resor inom barnlöshet – vilket är grymt! Vi behöver uppmärksamma detta ämne mer då jag anser att detta ämne inte pratas om tillräckligt och speciellt inte i våra medier. Jag såg exempelvis att Aftonbladet hade en artikel igår om att det nu skapats ett tuggummi som ska hjälpa mot infertilitet och jag tycker det var så okänsligt av dom att ha en sådan artikel just på dagen där vi ska prata om just infertilitet och barnlöshet. Hur tänkte dom? Själv blev jag förolämpad av artikeln och tanken att ett tuggummi ska lösa mina problem. Hur skulle det gå till? Inte ens medicinerna som är skapta att hjälpa mig gjorde någon skillnad, så hur ska ett tuggummi hjälpa?

Idag är det även mors dag, vilket även är en jobbig dag för mig. Detta är min allra första mors dag som förälder, vilket krossar mig då jag inte har möjligheten att spendera den med min älskade son. Så jag spenderar min mors dag ensam och i tårar och drömmer om hur mitt liv hade kunnat sett ut. Tanken och känslan av limbo omfamnar mig som ett hemskt mörker – jag är barnlös men samtidigt en moder och det gör denna helgen till en riktigt hemsk helg. Mitt mål är helst enkelt att överleva den genom att distrahera mig med filmer och helt enkelt hoppas att dagen passerar fort. Hur har ni andra gjort för att klara av denna helgen?

OBDUKTIONSRAPPORTEN

Idag ringde min läkare då vi skulle förlänga min sjukskrivning till 1 juni. Efter det är det tänkt att jag ska börja arbeta igen. Men medan vi ändå pratades vid berättade hon att obduktionen av fostret nu är färdig och hon berättade att de avvikelser som misstänktes stämde. Fostrets skalle hade stor vätskeökning och det fanns ingen hjärnbalk. Dessa nyheterna la ett lugn inom mig. Jag har tänkt och drömt flera gånger att obduktionen visade att ingenting var fel och att vi tagit fel beslut. Men nu när de visade sig att våra misstänkar var rätt och att ultraljuden hade visat rätt, så kan jag nu acceptera beslutet kring aborten och gå vidare med tankarna att vi gjorde rätt att inte fortsätta graviditeten. Min sörjeprocess är inte inte över, det säger jag inte men den kommer nog bli enklare nu när man kan luta sig bakom obduktionen och veta med 100% att vi gjort rätt.   

SISTA BESÖKET HOS KURATORN

Igår var vi ännu en gång hos kuratorn och vi bestämde efteråt att det skulle vara det sista mötet. Vi känner att vi fått ut allt vi behöver av henne och att vi nu är redo att stå på egna ben. Hon försäkrade oss däremot att vi alltid kan nå henne på sin telefon om vi behöver stöd i framtiden, 
Mötet började med att hon gick igenom om vad vi hade diskuterat på förra mötet och återkopplade om hur läget är nu. Det vi pratade mest om på förra mötet var hur omgivningen hade reagerat, då det var ett stort problemområde för oss, Bland annat min familj, som jag ännu inte kunnat träffa då dom börjar gråta såfort dom ser mig. Detta har i sin tur gjort det hela mycket svårare för mig då jag verkligen skulle behövt deras stöd just nu. Där är läget densamma. Jag har bara träffat min familj 1 gång efter aborten och det blev för mycket för oss alla, så jag har inte vågat träffa dom sedan dess. Jag berättade även att mina mardrömmar och flashbacks nu är helt borta, vilket är en stor lättnad för mig. Däremot är sömnen fortfarande ett stort beskymmer, så jag inväntar svar från min läkare så jag kan börja ta mina sömntabletter igen. Annars blev det att prata om planerna med jobbet. Jag ska ringa min läkare idag om att förlänga min sjukskrivning men vår plan är att jag ska försöka börja jobba igen 1 juni. Jag tror att det blir en bra tajming både för mig och för jobbet. Cristian jobbar just nu 50% och hans plan är att öka till 75% den 1 juni och köra på det under sommaren. Vi tror båda att det är en smart plan.  
Som sagt, vi kände efter mötet att vi inte behöver ses på regelbunden plan. Vi har bra koll på läget, speciellt då jag gått hos psykolog innan och känner till processerna. Jag och Cristian har inte märkt av några varningsklockor hos oss utan vi har bra kommunikation och hjälper varandra bra i detta. Vi känner även att vi tar rätt steg mot läkning och en ljusare framtid. Tillsammans klarar vi detta!

DÅLIGT SAMVETE & ATT GÅ VIDARE

Nu är det 21 dagar efter aborten och trots hur traumatiskt, sorgligt och hemskt det än har varit så har jag faktiskt haft några riktigt bra dagar på senaste. Jag har mått bra, har lyckats tänka och fokusera på annat och har fått mycket gjort. Bra, ellerhur?Det tycker jag med, men det stora dilemmat under sådana perioder är det dåliga samvetet. Rösten i ens undermedvetna som ger en dåligt samvete över att må bra. Rösten viskar saker i ens öra som skamlägger om jag skrattar eller ler, för HUR kan jag göra något sådant hemskt när jag SKA må så dåligt.  Jag minns den första veckan som ett totalt mörker. Jag kunde inte göra, lysssna eller se någonting utan att påminnas om honom eller händelsen, vilket gav mig ångest, depression, sorg och tårar. Jag slutade titta på vissa filmer eller tvprogram och jag slutade lyssna på musik för varenda låttext eller filmscen fick mig att tänka på honom. Jag slutade gå utanför dörren, för då kunde jag se grannarnas barn och det påminde mig om honom. Jag kunde inte äta eller dricka vissa saker, för det cravade jag under graviditeten. Ja, ni ser ju. Så mycket gav jag upp att göra och uppleva för rädslan att påminnas om honom, min sorg, mitt krossade hjärta och min förlust. Jag kunde inte fortsätta leva så! Så jag började sakta men säkert göra de sakerna jag undvek, för att helt enkelt se om jag kunde överleva det eller inte. Förvånansvärt märkte jag att jag faktiskt överlevde. Det gjorde ont, utan tvekan men smärtan och sorgen var ändå hanterbart. Sångtexterna, grannbarnen, tvprogrammen och maten påminde mig fortfarande om honom, men det gav mig en chans att gråta, minnas, hedra och sörja honom och ju oftare jag gjorde det desto mindre ont gjorde det tillslut. Det är det jag tror alla menar med att tiden läker alla sår. Det läker inte såret bokstavligen, men sakta men säkert gör smärtan mindre och mindre ont och sen blir sakta men säkert traumat och sorgen ett minne istället för en ren ångestattack – och det är ju en stor förbättring! Helt plötsligt lyckades man klämma fram ett skratt eller ett leende och det ska vara acceptabelt, oavsett vad det dåliga samvetet eller andra säger om det. Det betyder inte att han är bortglömd eller att jag fortfarande inte sörjer och har ont – utan det betyder bara att jag kämpar att återfå någonting som kan likna en normal vardag igen. Man kan inte för alltid leva i mörkret, det kommer inte hjälpa varken dig eller din situation – oavsett hur den ser ut. Någon gång måste man våga kravla sig själv till ljuset och ta emot solstrålarna med ett leende på läpparna utan att känna att man inte förtjänar det. Livet går vidare för alla andra, så varför kan det inte få göra det även för mig?  Du kommer föralltid finnas i mitt hjärta och jag tänker på dig varenda dag. Det är fakta och kommer vara så för alltid. Det jag däremot önskar är att minnet av dig en dag kommer att ge mig styrka, värme och acceptans istället för en ångestattack. Du var min son, trots att jag aldrig vågade hålla dig, kyssa dig eller se dig. Du var lika älskad och lika längtad ändå och jag kommer från och med nu kalla mig själv för en mor, för du är min son och jag är din mor. Jag gjorde allt jag kunde för att se till att du skulle överleva och komma till mig i livet och jag vet att du kämpade för att få göra detsamma. Tyvärr gjorde omständigheterna att vi får vara mor och son på avstånd. Men du är som sagt för alltid i mitt hjärta och i mina tankar och jag vet att en dag kommer vi att ses igen. Tills dess älskling, ta hand om dig. Var inte rädd. Jag vet att din farmor Florence och dina gammelmödrar May & Eva kommer att ta väl hand om dig tills du och jag är tillsammans igen. Jag älskar dig! 

« Äldre inlägg

© 2020 Sannilynn

Tema av Anders NorenUpp ↑