Sannilynn

Kategori: Mörka stunder (Sida 1 av 3)

TANKAR JAG HAR UNDVIKIT

Igår spenderade jag hela dagen med att fixa och dona här hemma. Jag rensade ut skrivbordet, städa hela huset, tvättade, rengjorde diskmaskinen, började rensa ut garderoben på sommarkläder – jag gjorde rubbet!
På kvällen satt jag vid datorn och ordnade med mina sociala medier, hemsidan, den nya Facebook-sidan, jag fixade på undertexter till mina videos och även började kontakta företag om eventuella samarbeten. Jag var effektivare än effektivast!

Klockan 22 la jag mig i sängen och trodde jag skulle däcka av utmattning, men ack så fel man kunde ha. Jag gjorde min vanliga koll på Tiktok och Youtube och la sedan ner telefonen för att somna.
Det blev istället två timmar lång kamp att finna en bekväm sovställning och jag blev obekvämare och obekvämare för var minut som gick. Sedan började jag fundera – STORT MISSTAG och det slutade med att jag bröt ihop totalt! Tårarna bara rann och jag kunde inte lugna ner mig själv. Jag försöka väcka Cristian med han var inte alls på humör på att vakna, så jag låg där i över en timme och bara lät tårarna rinna. De mörka tankarna attackerade mig och det slutade med att jag inte ens vågade gå på toaletten, för att jag var så rädd för att göra någonting dumt (som exempelvis att skada mig själv).

Där, mitt i panikattacken kom jag på VARFÖR jag hade sysselsatt mig så flitigt under dagen. Det var dessa tankarna jag försökte undvika!
Det är tur att Cristian inte läser den här bloggen, för han kommer bli jättearg på mig för att jag inte väckte honom… men jag lyckades inte. De gånger jag försökte så vände han bara på sig och ju längre tiden gick desto mer kände jag hur kroppen slutade fungera – jag kunde tillslut inte ens röra på mig. De enda jag kunde göra var att ligga och stirra upp i taket och känna tårarna rinna ner mot min kind.

Jag får många kommentarer nu efter abort videon om hur stark jag är, men sorry gänget – jag är inte stark. Jag svarar ofta er att jag inte har något annat val, för vad är alternativet? Ge upp och inte bli förälder? Det ligger inte på kartan i nuläget. Jag skulle heller aldrig någonsin göra någonting dumt som att lämna Cristian. Det ska ni veta! Men nu på senaste känner jag att dom tankarna börjar tyna bort och istället övertas av den mörka tanken att ge upp allting. Jag har inte ork längre att hålla mig uppe och den tanken skrämmer mig.

Så inatt när jag låg där i mitt disträ så började jag tänka på att kontakta psykolog, för det kan man ju såklart göra. Vi fick kontakt med en fantastisk kurator efter aborten och jag hade kunnat kontakta henne och få hjälp. Men då kommer andra tankar in som inte heller är så roliga. Under de 5 åren jag arbetat på skolan har jag varit sjukskriven 3 gånger. Första gången för utbrändhet och det var då jag tog kontakt med en psykolog och började arbeta på mina 15 års trauman och depression (bättre sent än aldrig, ellerhur?) Andra gången var under graviditeten, när jag spydde så mycket att jag blev sängliggandes i 6 veckor och den tredje och sista sjukskrivningen var nu efter aborten. Ni som följt mig sedan dess vet att jag redan då blev tvingade att börja arbeta igen och jag ansåg att det var för tidigt… Tada! Det är nu det kommer tillbaka och spökar.

Men, tillbaka till ämnet. OM jag hade kontaktat psykolog eller kurator, så hade det blivit den vanliga proceduren. Jag kommer få gå på möten med dom – jättebra! Jag är så för det! Jag kommer även få börja med mina antidepressiva igen, för dom tog jag i över 2 års tid och de fungerade. Inte lika optimalt, men jag förstår det. Det sista som skulle ske är sjukskrivning, då jag uppenbarligen inte är i livsdugligt skick just nu. Jag sover inte, jag har noll koncentrationsförmåga, energin är på minus och även livsglädjen. Jag har varit i denna bubblan innan, jag vet rutinen – det blir sjukskrivning. Då adderas ännu en sak på listan av saker man mår dåligt över – jo, skammen att inte klara av sitt jobb! Då inkluderas även detta: blickar från kollegor, snacket börjar gå igen, kommentarerna och frågorna från cheferna och sedan när det har gått ett tag så börjar dom även jaga dig om när du kommer tillbaka igen. Det blir bara mer jobbiga saker som byggs på och standard här i Sverige är att man först blir sjukskriven i 2 veckor och sedan måste man gå till läkaren igen varannan vecka för att bevisa för dom att man fortfarande är sjuk. Inte heller en rolig process! Min längsta sjukskrivning för utbrändhet blev 6 veckor och ska jag vara ärlig så är det INGENTING när man är så långt ner i mörkret som man är då. 6 veckor tickar iväg fort och gör inte mycket när det gäller psyket. JAG skulle behöva vara hemma i kanske ett halvår och samtidigt arbeta hårt med en psykolog, för att riktigt kunna gå in på djupet i alla mina ungdomstrauman OCH även det trauma jag nu genomgår med aborten, barnlösheten, infertiliteten och känslorna kring det. Men det kommer inte sjukvården kunna ge mig… Det är både för dyrt, för krävande för både sjukvård och min arbetsplats och det är inte så sjukvården arbetar.
Så vad är mitt nästa steg? Några råd, för er som orkat läsa hela?

KÄNSLOR OM DET SOM VARIT OCH DET SOM KOMMA SKALL

Vilken månad det har varit! Den är inte slut än, men JAG är definitivt det! Vi började månaden med att få en sista minuten tid på Sahlgrenska för att få göra en FET. Sedan blev det 2 intensiva veckor med insättning, ruvardagar och ett negativt graviditetstest. Så det är mycket att smälta nu i efterhand när allt lagt sig.

Min första tanke är hur jobbig det var att komma tillbaka till Sahlgrenska. Det är mycket känslor kring det, men mest ilska över hur orättvist livet är. Vi trodde att vi skulle vara hemma och mysa med en 1 månaders bebis, INTE att vara på Sahlgrenska för att göra ännu ett misslyckat försök att bli gravida.

Andra tankar är att jag i nuläget är djupt sårad och mitt hjärta känns som att den har gått i tusen bitar. De tankar som ockuperar min hjärna dagligen är – Varför fick jag inte behålla honom? Vad har jag gjort för att förtjäna den här smärtan? Vad har Cristian gjort för att först få en fru som inte vill ha ett barn och nu fått en fru som inte kan ge honom ett? Vad är meningen med all den här smärta och när kommer den här mardrömmen ta slut?
Som ni hör är det mycket självkritik och självhat just nu. Jag lägger skulden på mig själv, trots att jag vet att det inte var mitt fel. Men att inte veta vad de var som orsakade hans hjärnskador och död får mina känslor och tankar att förstoras och jag försöker finna en anledning till varför han togs ifrån mig – när det egentligen inte finns någon.

Mycket mörka tankar och fokus på mental ohälsa

Hemma försöker vi fokusera på vardagen med jobb, hemsysslor och umgås med vänner. Vi har även lyckats distrahera oss med att skriva manus och möblera om i vardagsrummet och badrummet. Vi har märkt att projekt som dessa får tiden att gå och gör att våra hjärnor ockuperas av annat än sorgen. Men jag har märkt att det är en barriär emellan mig och Cristian, då vi är på helt olika faser i sorgbearbetningen. Sedan är inte Cristian så bra att öppna upp sig och prata om saker, medan jag inte vill lägga min sorg hos honom. Jag kommer på mig själv med att hålla mina känslor inne, tills det tillslut bubblar över, jag bryter ihop och allt kommer ut på en gång. Jag gråter varenda dag, men gör det när ingen hör eller ser för att inte vara en börda för någon.

Jag har även märkt att nu, när det har gått ett halvår sedan han dog så har resterande av världen ”gått vidare” och deras hantering av situationen är färdig. Dom är klara med sin bearbetning av det som hänt och nu förväntar de sig att jag också ska gå vidare… men hur ska jag göra det? Hur kan de förvänta sig att jag ska göra det? För mig är det inte över! Varenda dag påminns jag om sorgen och saknaden av honom, varenda dag ser jag hans kläder och saker som ligger och väntar på att bli använda, varenda dag påminns jag om hur det var att föda ut honom och jag kan idag höra hur han dunsar i metallbäckenet och när barnmorskan bär iväg honom till obduktionen. Jag påminns varenda dag och mardrömmen tar aldrig slut! Jag vill kunna gå vidare men det går inte och jag har flera gånger tänkt tanken att bara ta livet av mig och skapa ett slut på smärtan.
Ni kan vara lugna, jag skulle aldrig göra så mot Cristian. Jag skulle aldrig kunna lämna honom, men tanken dyker upp då och då – och den är lockande.


Så vad är nästa steg? Jo, nästa steg är att det blir en ny IVF i slutet av oktober. Tungt, men sant. Jag ser inte fram emot att göra den proceduren igen, men vad har vi för val? Jag kan ju inte ge upp, så det får helt enkelt bli sprutor och äggplock igen. Jag hoppas kunna dokumentera även denna IVFen och lite mer djupgående än vad jag gjorde sist. Det lär vara enklare nu när jag vet exakt hur allting kommer att gå till och vad vi har att förvänta oss. Det enda som oroar mig i nuläget är att jag troligtvis kommer behöva äggplocket utan Cristian (på grund av Corona) och den tanken är inte så lugnande. Förra gången mådde jag riktigt dåligt efteråt, då jag är överkänslig mot morfin. Jag spydde rejält efteråt, så jag kommer att behöva ha någon med mig och köra hem mig efteråt. Vi får hoppas att Corona-situationen blivit bättre tills dess så att jag slipper göra det här ensam, men jag förbereder mig för att få göra det solo.

Förra IVFen på Sahlgrenska, november 2019

MORS DAG & OFRIVILLIGT BARNLÖSAS DAG

Den här helgen har varit tuff, så jag har helt enkelt försökt undvika sociala medier så mycket jag kunnat. Men nu när jag startade datorn för att kolla mailen kunde jag helt enkelt inte låta denna helgen passera utan att ha skrivit någonting om den.

Igår lördag var det Ofrivilligt Barnlösas dag, vilket jag naturligtvis vill uppmärksamma då det är det hela mitt konto representerar. Jag har sett flera konton som inriktar sig åt barnlöshet men även privatpersonen som tog gårdagen i akt och skrev om sina resor inom barnlöshet – vilket är grymt! Vi behöver uppmärksamma detta ämne mer då jag anser att detta ämne inte pratas om tillräckligt och speciellt inte i våra medier. Jag såg exempelvis att Aftonbladet hade en artikel igår om att det nu skapats ett tuggummi som ska hjälpa mot infertilitet och jag tycker det var så okänsligt av dom att ha en sådan artikel just på dagen där vi ska prata om just infertilitet och barnlöshet. Hur tänkte dom? Själv blev jag förolämpad av artikeln och tanken att ett tuggummi ska lösa mina problem. Hur skulle det gå till? Inte ens medicinerna som är skapta att hjälpa mig gjorde någon skillnad, så hur ska ett tuggummi hjälpa?

Idag är det även mors dag, vilket även är en jobbig dag för mig. Detta är min allra första mors dag som förälder, vilket krossar mig då jag inte har möjligheten att spendera den med min älskade son. Så jag spenderar min mors dag ensam och i tårar och drömmer om hur mitt liv hade kunnat sett ut. Tanken och känslan av limbo omfamnar mig som ett hemskt mörker – jag är barnlös men samtidigt en moder och det gör denna helgen till en riktigt hemsk helg. Mitt mål är helst enkelt att överleva den genom att distrahera mig med filmer och helt enkelt hoppas att dagen passerar fort. Hur har ni andra gjort för att klara av denna helgen?

OBDUKTIONSRAPPORTEN

Idag ringde min läkare då vi skulle förlänga min sjukskrivning till 1 juni. Efter det är det tänkt att jag ska börja arbeta igen. Men medan vi ändå pratades vid berättade hon att obduktionen av fostret nu är färdig och hon berättade att de avvikelser som misstänktes stämde. Fostrets skalle hade stor vätskeökning och det fanns ingen hjärnbalk. Dessa nyheterna la ett lugn inom mig. Jag har tänkt och drömt flera gånger att obduktionen visade att ingenting var fel och att vi tagit fel beslut. Men nu när de visade sig att våra misstänkar var rätt och att ultraljuden hade visat rätt, så kan jag nu acceptera beslutet kring aborten och gå vidare med tankarna att vi gjorde rätt att inte fortsätta graviditeten. Min sörjeprocess är inte inte över, det säger jag inte men den kommer nog bli enklare nu när man kan luta sig bakom obduktionen och veta med 100% att vi gjort rätt.   

SISTA BESÖKET HOS KURATORN

Igår var vi ännu en gång hos kuratorn och vi bestämde efteråt att det skulle vara det sista mötet. Vi känner att vi fått ut allt vi behöver av henne och att vi nu är redo att stå på egna ben. Hon försäkrade oss däremot att vi alltid kan nå henne på sin telefon om vi behöver stöd i framtiden, 
Mötet började med att hon gick igenom om vad vi hade diskuterat på förra mötet och återkopplade om hur läget är nu. Det vi pratade mest om på förra mötet var hur omgivningen hade reagerat, då det var ett stort problemområde för oss, Bland annat min familj, som jag ännu inte kunnat träffa då dom börjar gråta såfort dom ser mig. Detta har i sin tur gjort det hela mycket svårare för mig då jag verkligen skulle behövt deras stöd just nu. Där är läget densamma. Jag har bara träffat min familj 1 gång efter aborten och det blev för mycket för oss alla, så jag har inte vågat träffa dom sedan dess. Jag berättade även att mina mardrömmar och flashbacks nu är helt borta, vilket är en stor lättnad för mig. Däremot är sömnen fortfarande ett stort beskymmer, så jag inväntar svar från min läkare så jag kan börja ta mina sömntabletter igen. Annars blev det att prata om planerna med jobbet. Jag ska ringa min läkare idag om att förlänga min sjukskrivning men vår plan är att jag ska försöka börja jobba igen 1 juni. Jag tror att det blir en bra tajming både för mig och för jobbet. Cristian jobbar just nu 50% och hans plan är att öka till 75% den 1 juni och köra på det under sommaren. Vi tror båda att det är en smart plan.  
Som sagt, vi kände efter mötet att vi inte behöver ses på regelbunden plan. Vi har bra koll på läget, speciellt då jag gått hos psykolog innan och känner till processerna. Jag och Cristian har inte märkt av några varningsklockor hos oss utan vi har bra kommunikation och hjälper varandra bra i detta. Vi känner även att vi tar rätt steg mot läkning och en ljusare framtid. Tillsammans klarar vi detta!

DÅLIGT SAMVETE & ATT GÅ VIDARE

Nu är det 21 dagar efter aborten och trots hur traumatiskt, sorgligt och hemskt det än har varit så har jag faktiskt haft några riktigt bra dagar på senaste. Jag har mått bra, har lyckats tänka och fokusera på annat och har fått mycket gjort. Bra, ellerhur?Det tycker jag med, men det stora dilemmat under sådana perioder är det dåliga samvetet. Rösten i ens undermedvetna som ger en dåligt samvete över att må bra. Rösten viskar saker i ens öra som skamlägger om jag skrattar eller ler, för HUR kan jag göra något sådant hemskt när jag SKA må så dåligt.  Jag minns den första veckan som ett totalt mörker. Jag kunde inte göra, lysssna eller se någonting utan att påminnas om honom eller händelsen, vilket gav mig ångest, depression, sorg och tårar. Jag slutade titta på vissa filmer eller tvprogram och jag slutade lyssna på musik för varenda låttext eller filmscen fick mig att tänka på honom. Jag slutade gå utanför dörren, för då kunde jag se grannarnas barn och det påminde mig om honom. Jag kunde inte äta eller dricka vissa saker, för det cravade jag under graviditeten. Ja, ni ser ju. Så mycket gav jag upp att göra och uppleva för rädslan att påminnas om honom, min sorg, mitt krossade hjärta och min förlust. Jag kunde inte fortsätta leva så! Så jag började sakta men säkert göra de sakerna jag undvek, för att helt enkelt se om jag kunde överleva det eller inte. Förvånansvärt märkte jag att jag faktiskt överlevde. Det gjorde ont, utan tvekan men smärtan och sorgen var ändå hanterbart. Sångtexterna, grannbarnen, tvprogrammen och maten påminde mig fortfarande om honom, men det gav mig en chans att gråta, minnas, hedra och sörja honom och ju oftare jag gjorde det desto mindre ont gjorde det tillslut. Det är det jag tror alla menar med att tiden läker alla sår. Det läker inte såret bokstavligen, men sakta men säkert gör smärtan mindre och mindre ont och sen blir sakta men säkert traumat och sorgen ett minne istället för en ren ångestattack – och det är ju en stor förbättring! Helt plötsligt lyckades man klämma fram ett skratt eller ett leende och det ska vara acceptabelt, oavsett vad det dåliga samvetet eller andra säger om det. Det betyder inte att han är bortglömd eller att jag fortfarande inte sörjer och har ont – utan det betyder bara att jag kämpar att återfå någonting som kan likna en normal vardag igen. Man kan inte för alltid leva i mörkret, det kommer inte hjälpa varken dig eller din situation – oavsett hur den ser ut. Någon gång måste man våga kravla sig själv till ljuset och ta emot solstrålarna med ett leende på läpparna utan att känna att man inte förtjänar det. Livet går vidare för alla andra, så varför kan det inte få göra det även för mig?  Du kommer föralltid finnas i mitt hjärta och jag tänker på dig varenda dag. Det är fakta och kommer vara så för alltid. Det jag däremot önskar är att minnet av dig en dag kommer att ge mig styrka, värme och acceptans istället för en ångestattack. Du var min son, trots att jag aldrig vågade hålla dig, kyssa dig eller se dig. Du var lika älskad och lika längtad ändå och jag kommer från och med nu kalla mig själv för en mor, för du är min son och jag är din mor. Jag gjorde allt jag kunde för att se till att du skulle överleva och komma till mig i livet och jag vet att du kämpade för att få göra detsamma. Tyvärr gjorde omständigheterna att vi får vara mor och son på avstånd. Men du är som sagt för alltid i mitt hjärta och i mina tankar och jag vet att en dag kommer vi att ses igen. Tills dess älskling, ta hand om dig. Var inte rädd. Jag vet att din farmor Florence och dina gammelmödrar May & Eva kommer att ta väl hand om dig tills du och jag är tillsammans igen. Jag älskar dig! 

KROPPEN EFTER ABORTEN

Idag har det gått 20 dagar efter aborten och jag har äntligen slutat blödat. VILKEN HÄRLIG KÄNSLA!

I dagens inlägg tänkte jag berätta hur kroppen beter sig efter en abort, för det känns inte som att alltför många vet. Jag gjorde min abort den 9 april när jag var 22 veckor gravid. Läkarna hade hittat avvikelser i fostrets hjärna som var alldeles för grova för att han skulle kunna överleva graviditeten eller få ett livsdugligt liv (som dom så fint kallar det).
Vill ni veta mer om hur själva aborten gick till kommer snart en video på min Youtube-kanal – Sannilynn.  

Jag kan ju börja med att berätta att gravidmagen försvann direkt för mig. Jag la mig i sängen efter att jag förlöst honom och jag la direkt handen på magen och kände att den var helt borta. Dagarna som följde märkte jag att magen försvann lite mer och nu är det bara min övervikt som är kvar.
När vi åkte hem dagen efter minns jag att allting gjorde ont. Magen kändes som att man gjort tusen situps och minsta lilla rörelse gjorde ont. Jag kunde inte vrida på mig, böja mig ner, skratta eller hosta/nysa utan att känna obehag i magen. Jag hade fått OK från läkare att ta Ipren mot smärtan, men det hjälpte bara litegrann. Jag minns också att jag hade stora problem med att kissa, då magmusklerna var ansträngda och det gjorde det svårt att göra sina behov. Dag 2 efter aborten bestämde sig min kropp att göra nr 2 och det var det absolut värsta jag varit med om. Magen gjorde ont, fiffin gjorde ont – allting kändes som att det brann och då magmusklerna fortfarande var ansträngda så var det svårt att få även det behovet gjort. Detta gav mig även rejäla flashbacks då hela situationen påminde mig om när han förlöstes. Jag förlöste honom sittandes på toaletten med ett bäcken i, vilket är standardsättet att utföra det då. Det minnet gjorde att jag fick en rejäl panikattack utöver smärtan. Jag har ett flertal gånger hamnat på golvet efteråt… 

Utöver smärtorna i magen, mardrömmar och flashbacks har jag även haft det slitsamt med mina bröst. Dom blev jättehårda, ömma och har lakterat ända sedan första dagen och nu, 20 dagar senare så har dom ännu inte slutat. Dom har lakterat såpass mycket att jag har haft stora fläckar på sängkläderna när man vaknar på morgonen. Jag läcker genom kläder och måste ha tajta bhar och amningsinlägg för att se till att dom inte gör ont och läcker igenom. Cristian har däremot gillat dom väldigt mycket då de ökat minst 1 storlek, därmot gillar han inte att läkarna gett oss stränga order om att inte röra dom för att inte riskera att få mer mjölkproduktion.  Som ni märker så har det varit en tuff tid, både psykiskt och fysiskt. Därför känns det skönt att veta att den fysiska delen snart är över. Härromkvällen vågade vi oss även på att ha sex, MED kondom för att förhindra att jag får en infektion. Det var inte så avslappnande som jag trodde, kan jag erkänna. Själva penetrationen gick däremot bra, det gjorde inte ont. Däremot kände jag en aningen svidande känsla runt själva hålet (trots att vi använda mycket glidmedel) men där hade det antagligen inte hunnit läka sig helt än. Det kommer nog ta ett tag till innan vi vågar oss på det igen, men det var ändå en lättnad att få det bekräftat att det var bra läkt även där. 

Vad är nu nästa steg? Jo nu är det bara att vänta på att få min menstration så ska vi återgå till att försöka bli gravida igen. Jag har hört massvis med kvinnor som blivit gravida direkt efter abort – alltfrån menstrationen efter till bara några månader efter, så vi är redo att starta om igen. Jag ska även ringa Sahlgrenska för att ta reda på hur dom arbetar nu under Corona. Vi har ett embryo i frysens om vi skulle kunna använda, men det ultimala hade varit att bli gravida naturlig väg. Då min inferilitet berodde på hormonobalans så har flera barnmorskor och läkare sagt att det kan finnas en chans att de hormonerna kan ha ordnat till sig under graviditeten och att vi nu KAN ha bra odds att bli gravida naturligt nu. Vi får helt enkelt se! Vi är optimistiska!     

SAMTAL MED KURATOR

Då vi gjorde aborten i v 22 behövde vi ansöka om att få göra den. Detta gjorde vi hos en kurator i Borås och hon har varit fantastisk. Hon förberedde oss inför aborten och var inte rädd att ta upp dom tuffa frågorna och samtalsämnerna. Hon tom besökte oss på själva abort-dagen för att visa stöd och se till att vi hade fått all hjälp vi behövde. 

Igår hade vi vårt första samtal med henne efter aborten och trots att det var oerhört tungt att återuppleva de senaste veckorna så var det ändå riktigt skönt att få prata av sig. Enda sedan vi tog beslutet 6 april att avsluta vår graviditet byttes mitt och Cristians fokus. Nu var inte längre vårt fokus vårt älskade barn, utan nu blev vårt nya fokus att jag och vår relation skulle överleva. Detta förklarade vi för kuratorn så vårt samtal la stor vikt på hur vi ska fortsätta vara starka tillsammans och lägga fram tydliga kommunikationstekniker och förtydliga vad vi behöver ha av varandra för att komma över denna sorg vi nu måste uppleva. Jag la även fram min oro över Cristian, då han varit med om en förlust av familjemedlem tidigare och inte skötte den sorgen särskilt hälsosamt.
I mitt fall fokuserade våra samtal om mina tidigare trauman och hur jag ska hantera sorgen utan att hamna i min depression. Vi la fram varningssignaler som jag och Cristian måste hålla utkik efter för att undvika min depression, ångest samt mitt panikattacker. Vi var alla tre överens om att det är för tidigt för mig att ta hjälp av medicinsk hjälp, då det är dumt att putta bort de känslor som jag nu måste bearbeta för att få en bra sorgprocess. Däremot har vi nu, med hjälp av varningssignalerna tydliga tecken på när det måste tas till medicinsk hjälp. 

För att summera våra känslor i nuläget så är det jag som har det svårast just nu, vilket inte är konstigt. Jag har däremot märkt att vissa saker är enklare nu, två veckor senare än det var under första veckan. Jag kan gå på toaletten utan att få flasbacks, jag drömmer inte längre mardrömmar och jag har fler och fler ”bra dagar”. Däremot kan allting trigga mig till att börja gråta eller må dåligt igen – alltfrån musik eller såpass litet som att se grannarnas barn. Saker som jag älskade att göra, som att se på film eller lyssna på musik går inte längre då allting kan kopplas och bidra till min sorg. Cristian däremot har det enklare. Jag ser då och då att han börjar tänka på det, men då sysselsätter han sig med annat istället. Han arbetar på dagarna, vilket får honom att tänka på annat och han har påbörjat projekt här hemma som också håller honom sysselsatt. I nuläget vet vi inte om det är en bra taktik eller en dålig, men det är som kuratorn sa – alla hanterar sorg olika och det är helt okej.  Om 3 veckor ska vi träffa kuratorn igen och som vi resonerar nu så blir det nog det sista mötet där vi båda är med. Då ska vi även välja om huruvuda vi känner att vi behöver enskilda möten och jag lutar åt att tacka ja till det. Hur Cristian resoner vet jag ännu inte, han sa att det får bli ett beslut som han tar i den stunden. Men vi känner båda att mötet har hjälpt oss och det var skönt att få det bekräftat att det vi gör är rätt.  

SVIMMADE PÅ TOALETTEN

Varning för känsligt innehåll:
Den jobbigaste flashbacksen efter aborten är utan tvekan när jag går på toaletten. När vi aborterade vår älskade son gick det till så att jag krystade ut honom sittandes på en toalett med ett bäcken i. (Det är standard att göra så i Sverige.) Detta har gjort att toalettbesök är extremt jobbigt och triggade för mig då det naturligtvis får mig att återuppleva den traumatiska stunden. Jag känner hur jag krystar ut honon, hör ljudet av honom slå emot plastbäckenet under mig och sedan känslan av navelsträng som dinglar mellan benen. Nu i början är det extra jobbigt då jag fortfarande har problem med smärtor i magen och musklerna inte är helt återställda, vilket innebär att vissa toalettbesök är yttest smärtsamma även fysiskt. 
Detta hände för en stund sedan. Flashbacksen attackerade mig, smärtorna i magen tog över och det svartade för ögonen på mig och när jag vaknar till igen ligger jag på golvet, helt kallsvettig och hyperventilerar. Jag lyckades tillsist låsa upp dörren och min man öppnar med oro i blicken. Stackarn, jag måste ha skrämt livet på honom. Han lyckades iallafall få upp mig till sovrummet och nu ska jag vila lite. 

« Äldre inlägg

© 2020 Sannilynn

Tema av Anders NorenUpp ↑