Sannilynn

Kategori: Min cykel (Sida 1 av 2)

MENSEN ÄR TILLBAKA EFTER ABORTEN

Idag hände det 2 bra saker:
1. Hört från en annan ofrivilligt barnlös att Sahlgrenska nu har börjat med insättningar igen. 
2. Min mens kom! Vilket känns underbart – nu är kroppen återställd efter aborten och vi kan återigen köra igång med projekt bebis. 

Detta innebär även att det första jag ska göra imorgon är att maila Sahlgrenska för att kolla hur vi bör gå tillväga nu. Jag ska även spela in nästa Youtube video där jag ska berätta hur aborten gick till.  

Vill avslutningsvis tacka alla nya följare som ploppat i den senaste veckan. På Youtube är det 100 nya följare och på Instagram är vi nu uppe i hela 300 följare, vilket är ofattbart. Tack! 💜 

PANIKATTACKER

Nu är det bara några dagar kvar tills mensen är beräknad att dyka upp, vilket innebär att vi då äntligen kan starta vår IVF. 
Fram tills nu har jag känt mig otroligt lugn och beredd på vad som komma skall, men i torsdags kväll började jag få panikattacker och har haft varenda dag fram tills nu. Mina panikattacker ser ut att jag får hjärtklappning, extrem klaustrofobi och social ångest men jag får även ticks i mån av nagelbitning och nagelrivning samt att det börjar pulsera i mina armar. Mycket obehagligt och i vanliga fall brukar jag ha dessa attacker i några timmar, men denna gången har jag alltså haft dom i flera dagar. 

Under dessa attackar startar även en mängd ohälsosamma och farliga tankar i mitt huvud, såsom självskadebeteende, rädslor över att exempelvis död eller att någon i min närhet ska dö eller lämna mig och dessa tankar är vanliga för mig i dessa perioder. Nu däremot har jag även märkt rejäla rädslor över IVFen. Exempelvis att jag ska få rejäla bieffekter av sprutorna att jag kommer må dåligt, att få missfall, att Cristian ska lämna mig för att han inte längre orkar med denna process och den värsta är att jag ska dö under äggplocket. Majoriteten av dessa rädslor är extrema och är ren paranoia och kan därmed enkelt avledas bort. Däremot är rädslan över äggplocket någonting som faktiskt oroar mig. Jag har aldrig i hela mitt liv gjort en operation (och äggplocket klassas som en operation), vilket innebär att jag aldrig har blivit sövd innan eller fått lugnande så jag har alltså ingen aning om jag är allergisk mot några läkemedel eller inte. Man har ju hört historier av människor som dör under de enklaste operationerna och min brist på denna erfarenhet oroar mig skarpt just nu.  Det som även oroar mig just nu och som är en väldigt ny rädsla är att jag kommer att få göra allt detta själv. Löjlig rädsla egentligen då det är jag själv som bestämt det, men nu när det närmar sig börjar jag faktiskt ångra att jag varit så hård på den punkten. 
För er som missat den detaljen så har min man Cristian svimmat under tre av våra läkarbesök. Han svimmar av bara tanken av sjukhus, blod och sprutor. Första svimningen skedde under ett av våra blodprov (den kan ni läsa mer om på min Instagram: sanniilynn) och den andra gången svimmade han under ett av mina gynekologundersökningar. Då stod han bredvid mig och höll mig i handen och sedan satte han sig ner på golvet och var helt vit i ansiktet. Sista gången han svimmade var under vårt första IVF besök och då svimmade han av att vi enbart pratade om processen. 
På grund av att han svimmar så har han och jag gjort ett deal om att han ENBART får följa med till läkaren i fortsättningen om han klarar av att själv ge mig någon av sprutorna, vilket jag vet han inte kommer att klara av. Jag har därmed förberett mig på att jag ska ta med mig en väninna istället och inte låta Cristian följa med. Låter hemskt, men jag kan inte koncentrera mig på det vi ska göra om jag ständigt ska oroa mig om hur han mår. Jag kommer ha tillräckligt att oroa mig för som det är! 

Ja, som ni märker är det mycket tankar och oroligheter inför nästa vecka. På tisdag är min mens beräknad och jag hoppas verklighen att det inte är sen denna gången utan att vi faktiskt kan få starta så snart som möjligt! Denna väntan tar kål på mig och jag orkar helt enkelt inte mer. Jag vill bara sätta igång, hur orolig och nojig jag än är!  

OÄNDLIG VÄNTAN

Dagarna tickar och går, men ingenting nytt händer. Nu har jag startat ännu en Letrozol cykel, men denna gången är jag inte ett dugg exalterad över det. Efter en sommar helt utan ägglossning (tre hela cyklar) har jag och maken bestämt att denna gången blir det en TRIPPELDOS av Letrozol och lyckas vi inte denna gången så blir det paus med mediciner tills dess att IVFen startar. 
Det är mycket känslor och tankar som snurrar runt i huvudet nu. Mest är det känslan av totalt misslyckande. I januari när vi fick diagnosen och blev ordinerade att starta med Letrozolen kommer jag ihåg att vi var hur taggade som helst. Nu hade vi äntligen fått hjälp och nu skulle vi minsann lyckas! Men månaderna gick och progesteronet blev inte tillräckligt högt för att skapa en ägglossning. Men hoppet var inte borta än, för dosen ökades till en dubbeldos och ÄNTLIGEN fick vi vårt första positiva ägglossningstest. Nu var det äntligen vår tur, nu skulle vi minsann äntligen få vårt efterlängtade plus. Men icke sa Nicke. Mensen fortsatte att komma och i maj slutade även ägglossningen att komma. En hel sommar med fortsatt misslyckanden och det tog verkligen hårt på mitt psyke. Idag har jag accepterat tanken om att jag inte kommer kunna bli gravid naturlig väg. Min make är inte där än, men jag är där och jag har kommit fram till att det är helt okej. Det är helt okej att inte bli gravid naturligt och det är helt okej att inte bli gravid helt spontant och oplanerat. Det viktigaste är ändå att det blir ett barn, inte hur det blir till.  Så nu är det september. Det har gått 8 månader sedan vi startade vår infertilitetsutredning. Jag har knaprat mer piller än vad jag gjort tillsammans under en hel livstid och jag sitter just nu och inväntar en kallelse från Sahlgrenska som kommer att dyka upp i brevlådan vilken vecka som helst nu. Jag ringde dom i slutet av augusti och då sa dom att kallelsen troligen kommer i slutet av september eller början på oktober, vilket betyder att oktober eller november blir våran tid att få starta den efterlängtade IVFen. Tanken att starta den resan är skrämmande och det är många känslor och tankar kring det, men i överlag känns det skönt att ta nästa steg och få hjälp av läkare som kan göra mer än vad de läkarna jag hade i Borås. Jag är hoppfull för att IVFen ska vara vår räddning till att äntligen få bli den familj vi alltid drömt om. Jag är hoppfull över att det inte är kört än. Jag är hoppfull! 

(Vem försöker jag lura, er eller mig själv? Jag är livrädd!!!)

UPPDATERING

Nu var det längesedan jag uppdaterade er. Jag ber hemskt mycket om ursäkt över min frånvaro, men jag behövde ta en paus för att kunna njuta av sommaren men även komma in i rutinerna igen nu när jag är tillbaka på jobbet. Jag ser att jag haft flera som dagligen kollat min blogg efter en uppdatering och det glädjer mig att se att jag inte är bortglömd. Jag vill däremot påminna er att vill ni följa mig på mer regelbunden basis kan hitta mig på Instagram: Sannilynn 

Så hur ser läget ut idag? Privatmässigt håller jag mig sysselsatt med arbete och teatern. Denna hösten är jag med i Fars i Fjärås där jag är regiassistent i deras produktion Titta Inte i Påsen. Som regiassistent är det jag som dokumenterar allt – jag är helt enkelt personen med manus i knät och skriver ner allt som regissören bestämmer och även ser till att skådisarna säger och gör rätt. Det är ett krävande men roligt arbete och det känns skönt att komma in i rutinnen igen. Skolan som jag jobbar på har även kommit igång på allvar nu och även det känns skönt att gå tillbaka till det jag är bra på.  När det gäller vår barnlöshet så är det fortfarande i samma sits som innan sommaren. De senaste tre cyklarna har jag varit utan ägglossning, så det har inte funnits någonting vi kunnat göra för att förändra vår situation. Vi fick däremot tag på Sahlgrenska och de sa att kallelsen lär komma nu i september eller i början av oktober, vilket känns skönt för nu börjar det verkligen närma sig. Planen är att köra ett sista försök med Letrozolen och att vi nu ökar dosen till en trippeldos. Lyckas vi inte på det lär vi inte lyckas alls med enbart medicin, så då får kroppen vila tills dess att det är dags för IVF. 

Så som ni märker har det inte hänt mycket, men tankeprocessen har varit på högsta växel. I dagsläget har jag insett och accepterat att vi inte kommer att lyckas bli gravida på egen hand, utan att IVF är vårt bästa alternativ. Att acceptera detta är bitterljuvt – det är skönt att släppa all press och inse att vi behöver den hjälp vi begärt, men samtidigt är det sorliggt att inse att vi i nuläget inte kommer få den spontanta graviditeten man alltid drömt om utan att allt istället måste planeras och skötas via sjukhus. Men jag tänker att i framtiden spelar det ingen roll hur barnet blivit till, utan det viktigaste är att det faktiskt blir ett barn. 

Väntan fortsätter, helt enkelt. 

SOMMARÅNGEST OCH UTAN ÄGG

Nu är semestern snart slut. Jag har bara en vecka kvar innan det är dags att återgå till de vanliga rutinerna. För att summera min semester så har jag gjort INGENTING! För det mesta har jag suttit och kollat serier, filmer och jag har spelat SimCity som en dåre.  Några dagar har vi åkt iväg till havet, sjön i närheten och även gjort några dagsutflykter (exempelvis till We Love the 90s som var en riktig häftigt upplevelse) men i överlag har det varit att sova länge och titta på serier som jag inte haft tid att titta på innan. Jag måste väl erkänna att jag inte är helnöjd med hur jag spenderat min sommar, men då jag tidigt märkte att min kropp behövde sova och vila så fick det bli så. Utöver min i överlag sysslolösa semester blev vi utan ägglossning denna cykeln, vilket suger för det var denna månaden vi tänkte gå all in med fertilitetsglidmedel, progesteronkräm och alla vitaminer vi kunde hitta på marknaden. De senaste cyklarna har visat att äggen troligtvis blev befruktade och att problemet istället ligger på att de inte fäster sig i livmodern. Detta för att progesteronet som jag tar i samband med Letrozol veckan innan äggossning har hunnit sjunka och jag därmed inte har tillräckligt för att ägget ska fästas. Detta tänkte jag lösa (förhoppningsvis) med Progesterolkräm, men när det var dags för ägglossningen att dyka upp så gjorde den inte det. 
Jag började testa vid dag 10 som vanligt och ganska snabbt gick testen upp till hög fertilitet men den kom aldrig upp i maximal fertilitet (aka positivt ägglossningstest). Jag fortsatte att ta testen en vecka men ingenting kom. Detta gjorde oss riktigt nedstämda, då vi verkligen hade gett oss in på att detta skulle vara vår månad. Men vi bestämde att spara på de resterande testen och istället hoppas på att ägglossning dyker upp nästa cykel.   

ORÄTTVISA & ORO FÖR FRAMTIDEN

De senaste veckan har varit extremt jobbig för oss. Först så blev min mens försenad med 4 dagar. När jag tar Letrozolen (vilket jag gjorde även denna gången) har min cykel alltid varit 27 dagar lång. Denna gången blev den 30 dagar lång.  Detta var mycket förvirrande för oss, för trots förseningen fick vi inget plus på stickan. Det resulterade i att min älskade make vid varenda toabesök eller sovstund ivrigt frågade mig om vi fortfarande hade en chans (hans sätt att fråga om mensen kommit eller inte). Det blev mycket känslor under de 4 dagarna men som slutade i tårar när jag vaknade på morgonen och märkte att mensen hade kommit. 

Nu märks det även tydligt att Cristian påverkas negativt av detta. Själv reagerar jag knappt längre och jag kan inte föreställa mig ett plus på stickan då det gått så lång tid utan att det skett. Men Cristian blir ledsen varenda gång mensen kommer och han är den förste som får upp förhoppningarna såfort jag får något symptom. Jag börjar bli riktigt orolig för honom. 

Nu på senaste har jag även fått känslan av att vi inte kommer att kunna bli gravida på egen hand, utan att IVFen är vår enda chans. Ni som följer mig vet att vi fick remissen i maj och efter 3 månader har man rätt till vårdgaranti, så i augusti tänkte jag ringa dom och se om man kan snabba upp processen. Annars blir det runt november eller december som vi kommer ha startat. 
Det är långt dit, men vi försöker att inte tänka på det. Vi fortsätter ta Letrozolen under sommaren och hösten och helt enkelt fortsätta hoppas på ett mirakel.  Utöver allt kaos vi genomgått med försenad mens, oro över IVF och över framtiden så fick jag nyheter som totalt knäckte mig. Jag fick veta att ett av mina ex ska bli pappa, vilket var den sämsta nyheten jag kunde få just nu. Jag ska inte gå in på detaljer om honom men en lång historia kort – vi gick isär för att vi inte ville samma saker (bland annat barnfrågan) och nu fick man då veta att han gjort sin flickvän gravid efter att inte ens varit tillsammans i ett år. De försökte inte ens att bli gravida! Medan jag har försökt bli gravid sedan hans tid och ännu inte lyckats. Så extremt orättvist! Detta är ännu en anledning till varför jag inte tror på Gud! OM det nu fanns en Gud, varför skulle han då göra världen så extremt orättvis?! 

PRODUKTIV DAG

Dagen började med tråkiga nyheter. Mensen kom, vilket knäckte mig. För er som följer mig vet att denna månaden var väldigt unik för oss för jag fick ägglossning för första gången under hela vår infertilitetsutredning. Tyvärr verkade inte det räcka för att få ett plus, så vi är grymt besvikna. 
Detta har resulterat i att jag har sysselsatt mig till max idag, för att inte bli alltför nedstämd. Jag har städat hela huset, lagt i tvätten i tvättmaskinen och jag har även redigerat klart videon som publiceras på min youtube kanal på fredag. Det är kanalens första vlog och jag tror att ni kommer gilla den. 

DAG 27

Nu är det inte många dagar kvar innan vi vet om jag är gravid eller inte. Jag kunde inte låta bli att ta ett graviditetstest igår och det visade negativt. Jag hoppas innerligt att det helt enkelt var för tidigt för att testa och att det snart visas ett underbart plus. (Det blev inget plus denna månaden heller)

Jag har varit tillbaka på jobbet på heltid i en hel veckan nu och jag måste säga att jag mår riktigt bra. Det har varit en riktigt tuff vecka, men jag har lyckats hålla mig lugn, glad och redo för ändringar. Så ett stort steg i rätt riktning! Jag har även bestämt mig för att stanna kvar på jobbet även till hösten. Jag var på några arbetsintervjuer under min sjukskrivning, men trots att de alla slogs om mig så kände jag att jag ville stanna kvar med mina elever. 

Symtommässigt har det även blivit bättre. Brösten ömmar mer, men det brukar dom göra vid menstider. Jag har haft lite molvärk av och till men acnen är nu helt borta (TACK OCH LOV!). Jag kan dock inte säga om det är gravidtsymtom eller menssymtom, för jag har alltid en jävla massa symtom strax innan mensen så jag orkar inte analysera dom mer.

Det jag ser fram emot mest just nu är fredag. Då åker jag och maken, tillsammans med bästa kompisarna och deras dotter till Grekland! En resa som varit planerad i ett helt halvår och fy fan vad vi har längtat! En hel vecka av sol, bad, drinkar och dykning – det behöver vi efter den här helvetestiden. Men känn er inte bortglömda! Jag lovar att ta massa bilder, filma och skriva om alla äventyr. Planen är även att filma på tisdag så det kommer upp lite videos på min Youtube medan vi är borta. 

8 DPO

Inlägget innehåller reklam genom affiliatelänkar för Kronans Apotek

 Idag är jag 8 DPO (dagar efter ägglossning) och detta är en mycket speciell cykel för mig, för detta är den första gången i mitt liv som jag fått ett positivt ägglossningstest.
Vi lyckades pricka samlag under dessa 2 dagar testen visade positivt och nu har det alltså gått 8 dagar. Jag brukar inte vilja analysera symptom då jag blivit besviken så många gångar, men eftersom detta faktiskt är en unik cykel ville jag skriva ner hur jag känner mig och vad min kropp har gett mig för symptom.

1. Acne
Oh my, denna acne! Ni som följt mig vet att jag får extrem acne av Letrozolen, men DENNA cykeln fick jag acnen EFTER medicinen och efter ägglossningen. Och det är galet mycket acne – överallt! Och stressad som jag är så kan jag inte låta bli att pilla på dom, så jag har nu sår över hela kroppen. Extremt oattraktivt! Ursch!

I samarbete med Kronans Apotek vill jag passa på att tipsa er om deras senaste erbjudande. De har just nu 25% rabatt på all deras Ansiktsvård – vilket passar perfekt nu när min hy är så hemsk som den är. Detta erbjudande löper ut den 28 maj och de har ett stort utbud på allt från ansiktsrengöring till ansiktskrämer och serums. 

2. Krampningar
På 4 dpo fick jag en krampliknande känsla vid vänster äggstock. Jag skulle beskriva det som mindre menskramper eller som träningsvärk. Detta har fortsatt fram tills idag och dyker upp lite då och då under dagarna.

3. Ömma bröst
Detta är ett symptom jag brukar ha strax innan mens, dock inte såhär pass tidigt i cykeln. Jag har inte haft någon ömhet i bröstvårtorna men däremot ett lätt tryck på mina underbröst samt sidbröst (om det låter vettigt)

4. Huvudvärk och trötthet
Ett vanligt symptom för mig på grund av min depression och de mediciner jag tar, men huvudvärken känns som att den har blivit mer intensiv de senaste dagarna.

Det är fortfarande ett bra tag kvar innan vi vet säkert om vi lyckats denna cykel och än så länge vågar jag inte hoppas. Jag har en känsla av att jag kommer bli helt knäckt om det visar sig att vi inte lyckats denna gången, då detta är den bästa chansen vi haft sedan start. Men jag kommer att fortsätta dokumentera mina symptom och hur resan går – detta är ju trots allt en blogg om att bli gravid. 

TELEFONSAMTAL MED LÄKARE

Nu fick jag äntligen tag på min läkare. I fredags fick jag min mens, efter att ha fått nyheten att trots dubbeldosen av Letrozol så hade mitt progesteron gått ner till startvärdet av 3. En remiss till Sahlgrenska för en IVF är skickad och att vi ska få papperna vilken dag som helst nu. Fler tester ska tas innan remissen, så det är mycket som skall göras. Dock sa läkaren att det är 6 månaders väntetid till att få göra en IVF och det fick mitt hjärta att brista. Fyfan va länge vi måste vänta! Hon lugnade mig däremot att vi kan ringa dom efter 3 månader för att få processen framskjuten och att det finns andra kommuner med kortare väntetid, men vi måste ändå vänta 3 månader. Läkaren godkände däremot mitt förslag om att ta Letrozol medan vi väntar, då jag har medicin för 2 cyklar till. 

Jag och maken har bestämt att denna cykeln tar vi en paus. Vi fyller båda år i april, så vi vill kunna njuta av den pch fira ordentligt, utan stressen från barnmakeriet. I slutet av april börjar jag med dubbeldosen igen och vi får helt enkelt hoppas att vi lyckas då. Jag har även börjat forska lite på sätt att naturligt öka progestetonet, exempelvis via maten. Har ni några sätt får ni gärna dela med er, för vi är desperata nu! 

« Äldre inlägg

© 2020 Sannilynn

Tema av Anders NorenUpp ↑