Sannilynn

Kategori: Min änglason (Sida 1 av 2)

OBDUKTIONSRAPPORTEN

Idag ringde min läkare då vi skulle förlänga min sjukskrivning till 1 juni. Efter det är det tänkt att jag ska börja arbeta igen. Men medan vi ändå pratades vid berättade hon att obduktionen av fostret nu är färdig och hon berättade att de avvikelser som misstänktes stämde. Fostrets skalle hade stor vätskeökning och det fanns ingen hjärnbalk. Dessa nyheterna la ett lugn inom mig. Jag har tänkt och drömt flera gånger att obduktionen visade att ingenting var fel och att vi tagit fel beslut. Men nu när de visade sig att våra misstänkar var rätt och att ultraljuden hade visat rätt, så kan jag nu acceptera beslutet kring aborten och gå vidare med tankarna att vi gjorde rätt att inte fortsätta graviditeten. Min sörjeprocess är inte inte över, det säger jag inte men den kommer nog bli enklare nu när man kan luta sig bakom obduktionen och veta med 100% att vi gjort rätt.   

SISTA BESÖKET HOS KURATORN

Igår var vi ännu en gång hos kuratorn och vi bestämde efteråt att det skulle vara det sista mötet. Vi känner att vi fått ut allt vi behöver av henne och att vi nu är redo att stå på egna ben. Hon försäkrade oss däremot att vi alltid kan nå henne på sin telefon om vi behöver stöd i framtiden, 
Mötet började med att hon gick igenom om vad vi hade diskuterat på förra mötet och återkopplade om hur läget är nu. Det vi pratade mest om på förra mötet var hur omgivningen hade reagerat, då det var ett stort problemområde för oss, Bland annat min familj, som jag ännu inte kunnat träffa då dom börjar gråta såfort dom ser mig. Detta har i sin tur gjort det hela mycket svårare för mig då jag verkligen skulle behövt deras stöd just nu. Där är läget densamma. Jag har bara träffat min familj 1 gång efter aborten och det blev för mycket för oss alla, så jag har inte vågat träffa dom sedan dess. Jag berättade även att mina mardrömmar och flashbacks nu är helt borta, vilket är en stor lättnad för mig. Däremot är sömnen fortfarande ett stort beskymmer, så jag inväntar svar från min läkare så jag kan börja ta mina sömntabletter igen. Annars blev det att prata om planerna med jobbet. Jag ska ringa min läkare idag om att förlänga min sjukskrivning men vår plan är att jag ska försöka börja jobba igen 1 juni. Jag tror att det blir en bra tajming både för mig och för jobbet. Cristian jobbar just nu 50% och hans plan är att öka till 75% den 1 juni och köra på det under sommaren. Vi tror båda att det är en smart plan.  
Som sagt, vi kände efter mötet att vi inte behöver ses på regelbunden plan. Vi har bra koll på läget, speciellt då jag gått hos psykolog innan och känner till processerna. Jag och Cristian har inte märkt av några varningsklockor hos oss utan vi har bra kommunikation och hjälper varandra bra i detta. Vi känner även att vi tar rätt steg mot läkning och en ljusare framtid. Tillsammans klarar vi detta!

DÅLIGT SAMVETE & ATT GÅ VIDARE

Nu är det 21 dagar efter aborten och trots hur traumatiskt, sorgligt och hemskt det än har varit så har jag faktiskt haft några riktigt bra dagar på senaste. Jag har mått bra, har lyckats tänka och fokusera på annat och har fått mycket gjort. Bra, ellerhur?Det tycker jag med, men det stora dilemmat under sådana perioder är det dåliga samvetet. Rösten i ens undermedvetna som ger en dåligt samvete över att må bra. Rösten viskar saker i ens öra som skamlägger om jag skrattar eller ler, för HUR kan jag göra något sådant hemskt när jag SKA må så dåligt.  Jag minns den första veckan som ett totalt mörker. Jag kunde inte göra, lysssna eller se någonting utan att påminnas om honom eller händelsen, vilket gav mig ångest, depression, sorg och tårar. Jag slutade titta på vissa filmer eller tvprogram och jag slutade lyssna på musik för varenda låttext eller filmscen fick mig att tänka på honom. Jag slutade gå utanför dörren, för då kunde jag se grannarnas barn och det påminde mig om honom. Jag kunde inte äta eller dricka vissa saker, för det cravade jag under graviditeten. Ja, ni ser ju. Så mycket gav jag upp att göra och uppleva för rädslan att påminnas om honom, min sorg, mitt krossade hjärta och min förlust. Jag kunde inte fortsätta leva så! Så jag började sakta men säkert göra de sakerna jag undvek, för att helt enkelt se om jag kunde överleva det eller inte. Förvånansvärt märkte jag att jag faktiskt överlevde. Det gjorde ont, utan tvekan men smärtan och sorgen var ändå hanterbart. Sångtexterna, grannbarnen, tvprogrammen och maten påminde mig fortfarande om honom, men det gav mig en chans att gråta, minnas, hedra och sörja honom och ju oftare jag gjorde det desto mindre ont gjorde det tillslut. Det är det jag tror alla menar med att tiden läker alla sår. Det läker inte såret bokstavligen, men sakta men säkert gör smärtan mindre och mindre ont och sen blir sakta men säkert traumat och sorgen ett minne istället för en ren ångestattack – och det är ju en stor förbättring! Helt plötsligt lyckades man klämma fram ett skratt eller ett leende och det ska vara acceptabelt, oavsett vad det dåliga samvetet eller andra säger om det. Det betyder inte att han är bortglömd eller att jag fortfarande inte sörjer och har ont – utan det betyder bara att jag kämpar att återfå någonting som kan likna en normal vardag igen. Man kan inte för alltid leva i mörkret, det kommer inte hjälpa varken dig eller din situation – oavsett hur den ser ut. Någon gång måste man våga kravla sig själv till ljuset och ta emot solstrålarna med ett leende på läpparna utan att känna att man inte förtjänar det. Livet går vidare för alla andra, så varför kan det inte få göra det även för mig?  Du kommer föralltid finnas i mitt hjärta och jag tänker på dig varenda dag. Det är fakta och kommer vara så för alltid. Det jag däremot önskar är att minnet av dig en dag kommer att ge mig styrka, värme och acceptans istället för en ångestattack. Du var min son, trots att jag aldrig vågade hålla dig, kyssa dig eller se dig. Du var lika älskad och lika längtad ändå och jag kommer från och med nu kalla mig själv för en mor, för du är min son och jag är din mor. Jag gjorde allt jag kunde för att se till att du skulle överleva och komma till mig i livet och jag vet att du kämpade för att få göra detsamma. Tyvärr gjorde omständigheterna att vi får vara mor och son på avstånd. Men du är som sagt för alltid i mitt hjärta och i mina tankar och jag vet att en dag kommer vi att ses igen. Tills dess älskling, ta hand om dig. Var inte rädd. Jag vet att din farmor Florence och dina gammelmödrar May & Eva kommer att ta väl hand om dig tills du och jag är tillsammans igen. Jag älskar dig! 

KROPPEN EFTER ABORTEN

Idag har det gått 20 dagar efter aborten och jag har äntligen slutat blödat. VILKEN HÄRLIG KÄNSLA!

I dagens inlägg tänkte jag berätta hur kroppen beter sig efter en abort, för det känns inte som att alltför många vet. Jag gjorde min abort den 9 april när jag var 22 veckor gravid. Läkarna hade hittat avvikelser i fostrets hjärna som var alldeles för grova för att han skulle kunna överleva graviditeten eller få ett livsdugligt liv (som dom så fint kallar det).
Vill ni veta mer om hur själva aborten gick till kommer snart en video på min Youtube-kanal – Sannilynn.  

Jag kan ju börja med att berätta att gravidmagen försvann direkt för mig. Jag la mig i sängen efter att jag förlöst honom och jag la direkt handen på magen och kände att den var helt borta. Dagarna som följde märkte jag att magen försvann lite mer och nu är det bara min övervikt som är kvar.
När vi åkte hem dagen efter minns jag att allting gjorde ont. Magen kändes som att man gjort tusen situps och minsta lilla rörelse gjorde ont. Jag kunde inte vrida på mig, böja mig ner, skratta eller hosta/nysa utan att känna obehag i magen. Jag hade fått OK från läkare att ta Ipren mot smärtan, men det hjälpte bara litegrann. Jag minns också att jag hade stora problem med att kissa, då magmusklerna var ansträngda och det gjorde det svårt att göra sina behov. Dag 2 efter aborten bestämde sig min kropp att göra nr 2 och det var det absolut värsta jag varit med om. Magen gjorde ont, fiffin gjorde ont – allting kändes som att det brann och då magmusklerna fortfarande var ansträngda så var det svårt att få även det behovet gjort. Detta gav mig även rejäla flashbacks då hela situationen påminde mig om när han förlöstes. Jag förlöste honom sittandes på toaletten med ett bäcken i, vilket är standardsättet att utföra det då. Det minnet gjorde att jag fick en rejäl panikattack utöver smärtan. Jag har ett flertal gånger hamnat på golvet efteråt… 

Utöver smärtorna i magen, mardrömmar och flashbacks har jag även haft det slitsamt med mina bröst. Dom blev jättehårda, ömma och har lakterat ända sedan första dagen och nu, 20 dagar senare så har dom ännu inte slutat. Dom har lakterat såpass mycket att jag har haft stora fläckar på sängkläderna när man vaknar på morgonen. Jag läcker genom kläder och måste ha tajta bhar och amningsinlägg för att se till att dom inte gör ont och läcker igenom. Cristian har däremot gillat dom väldigt mycket då de ökat minst 1 storlek, därmot gillar han inte att läkarna gett oss stränga order om att inte röra dom för att inte riskera att få mer mjölkproduktion.  Som ni märker så har det varit en tuff tid, både psykiskt och fysiskt. Därför känns det skönt att veta att den fysiska delen snart är över. Härromkvällen vågade vi oss även på att ha sex, MED kondom för att förhindra att jag får en infektion. Det var inte så avslappnande som jag trodde, kan jag erkänna. Själva penetrationen gick däremot bra, det gjorde inte ont. Däremot kände jag en aningen svidande känsla runt själva hålet (trots att vi använda mycket glidmedel) men där hade det antagligen inte hunnit läka sig helt än. Det kommer nog ta ett tag till innan vi vågar oss på det igen, men det var ändå en lättnad att få det bekräftat att det var bra läkt även där. 

Vad är nu nästa steg? Jo nu är det bara att vänta på att få min menstration så ska vi återgå till att försöka bli gravida igen. Jag har hört massvis med kvinnor som blivit gravida direkt efter abort – alltfrån menstrationen efter till bara några månader efter, så vi är redo att starta om igen. Jag ska även ringa Sahlgrenska för att ta reda på hur dom arbetar nu under Corona. Vi har ett embryo i frysens om vi skulle kunna använda, men det ultimala hade varit att bli gravida naturlig väg. Då min inferilitet berodde på hormonobalans så har flera barnmorskor och läkare sagt att det kan finnas en chans att de hormonerna kan ha ordnat till sig under graviditeten och att vi nu KAN ha bra odds att bli gravida naturligt nu. Vi får helt enkelt se! Vi är optimistiska!     

SAMTAL MED KURATOR

Då vi gjorde aborten i v 22 behövde vi ansöka om att få göra den. Detta gjorde vi hos en kurator i Borås och hon har varit fantastisk. Hon förberedde oss inför aborten och var inte rädd att ta upp dom tuffa frågorna och samtalsämnerna. Hon tom besökte oss på själva abort-dagen för att visa stöd och se till att vi hade fått all hjälp vi behövde. 

Igår hade vi vårt första samtal med henne efter aborten och trots att det var oerhört tungt att återuppleva de senaste veckorna så var det ändå riktigt skönt att få prata av sig. Enda sedan vi tog beslutet 6 april att avsluta vår graviditet byttes mitt och Cristians fokus. Nu var inte längre vårt fokus vårt älskade barn, utan nu blev vårt nya fokus att jag och vår relation skulle överleva. Detta förklarade vi för kuratorn så vårt samtal la stor vikt på hur vi ska fortsätta vara starka tillsammans och lägga fram tydliga kommunikationstekniker och förtydliga vad vi behöver ha av varandra för att komma över denna sorg vi nu måste uppleva. Jag la även fram min oro över Cristian, då han varit med om en förlust av familjemedlem tidigare och inte skötte den sorgen särskilt hälsosamt.
I mitt fall fokuserade våra samtal om mina tidigare trauman och hur jag ska hantera sorgen utan att hamna i min depression. Vi la fram varningssignaler som jag och Cristian måste hålla utkik efter för att undvika min depression, ångest samt mitt panikattacker. Vi var alla tre överens om att det är för tidigt för mig att ta hjälp av medicinsk hjälp, då det är dumt att putta bort de känslor som jag nu måste bearbeta för att få en bra sorgprocess. Däremot har vi nu, med hjälp av varningssignalerna tydliga tecken på när det måste tas till medicinsk hjälp. 

För att summera våra känslor i nuläget så är det jag som har det svårast just nu, vilket inte är konstigt. Jag har däremot märkt att vissa saker är enklare nu, två veckor senare än det var under första veckan. Jag kan gå på toaletten utan att få flasbacks, jag drömmer inte längre mardrömmar och jag har fler och fler ”bra dagar”. Däremot kan allting trigga mig till att börja gråta eller må dåligt igen – alltfrån musik eller såpass litet som att se grannarnas barn. Saker som jag älskade att göra, som att se på film eller lyssna på musik går inte längre då allting kan kopplas och bidra till min sorg. Cristian däremot har det enklare. Jag ser då och då att han börjar tänka på det, men då sysselsätter han sig med annat istället. Han arbetar på dagarna, vilket får honom att tänka på annat och han har påbörjat projekt här hemma som också håller honom sysselsatt. I nuläget vet vi inte om det är en bra taktik eller en dålig, men det är som kuratorn sa – alla hanterar sorg olika och det är helt okej.  Om 3 veckor ska vi träffa kuratorn igen och som vi resonerar nu så blir det nog det sista mötet där vi båda är med. Då ska vi även välja om huruvuda vi känner att vi behöver enskilda möten och jag lutar åt att tacka ja till det. Hur Cristian resoner vet jag ännu inte, han sa att det får bli ett beslut som han tar i den stunden. Men vi känner båda att mötet har hjälpt oss och det var skönt att få det bekräftat att det vi gör är rätt.  

STÄDA UNDAN & GÅ VIDARE

När vi blev gravida fick vi bebissaker av våra bästa kompisar som deras dotter inte längre använder. Det var bland annat en badbalja, lite kläder, babynest, amningskudde, babysitter, bärsele mm. De har stått i vårt sovrum i väntan på användning men imorse samlade vi ihop dom och slängde in i förrådet. Det var tufft. Det slutade med att jag satt på golvet och grät… men nu känns energin i sovrummet bättre och vi behöver inte längre ständigt påminnas av vår förlust 💔

ETT TRAGISKT FARVÄL

Planen är att göra en video om allt detta när sorgen och smärtan lagt sig. Men jag känner ett behov av att uppdatera er alla om vad som pågått de senasre veckorna. 
Den 24/3 åkte jag och Cristian till Barnmorskehuset för att göra vårt rutinultraljud. Jag var då i v20. Vi hade valt Barnmorskehuset för att de tog emot partners, trots att alla andra ställen inte gjorde det pga Corona. Jag hade en magkänsla och det var tur att jag lyssnade på den magkänslan, för ultraljudet gick inte smärtfritt. De hittade avvikelser i fostrets hjärna – den hade utvidgade ventriklar, vilket innebär att vätskan som finns i hjärnan och ryggraden blockerades och gjorde att fostret hade för mycket vätska i sitt huvud. De hittade även att fostrets huvud var deformerat och inte helt runt, som det skall vara. 

Jag fick trots allt åka tillbaka till Borås för utredning, vilket innebar att Cristian inte fick följa med. Ett fostervattenprov gjordes för att utesluta kromosomavvikelser och syndromavvikelser som oftast ligger i grund vid dessa avvikelser. Det diskuterades även möjligheten att behöva göra abort, då flera kromosomavvikelser (ex Edwards syndrom) klassas som icke livsdugligt och det skulle innebära att fostret inte skulle överleva graviditeten eller ha 1% chans att överleva sin 1 årsdag. 

Under de kommande 2 veckorna som följde gjordes ännu mer ultraljud, både hos Borås och Östra och det gjordes även en MR röntgen på fostrets hjärna för att utreda exakt vad som pågick. 6 april hade det konstaterats av minst 6 olika läkare att fostret inte hade några kromosomavvikelser eller syndrom, men den hade alldelels för mycket vätska i hjärnan, vilket kallas för Hydrocefalus (vattenskalle) och de hade inte heller hittat Corpus Callosum som är hjärnbalken och är en den del i hjärnan som kommunicerar mellan högra och vänstra hjärnhalvorna. Detta innebar att fostret hade stora chanser till att få grova neurologiska svårigheter, chansen att behöva förlösa fostret tidigare var garanterad – vilken även de gav sina komplikationer och även vattenskalle har en hel del biverkningar såsom cp-skada, epilepsi samt inlärnings och utvecklingssvårigheter. Samtliga läkare rekommenderade oss att göra abort och 9 april 22.06 föddes vår änglagosse – han var 26 cm lång och vägde 497 gram.  

Idag är det exakt en vecka sedan aborten och fysiskt återhämtar jag mig bra. Jag blöder bara under nätterna men har fortfarande mensvärk smärtor i magen och jag har haft stora problem med mina bröst som är hårda, ömma och läcker. Läkarna tror att brösten kommer må bättre efter max 10 dagar och blödningen varierar från person till person men borde vara borta inom 2 veckor. Psykiskt mår jag däremot väldigt dåligt. Aborten var mycket traumatiskt för oss båda och jag lider av både mardrömmar och flashbacks i nuläget. Jag skyller allt på mig och jag ifrågasätter precis allt jag gjort under graviditeten för att hitta ett svar på varför det blev såhär, trots att läkarna säger att detta var ren jävla otur och att det inte var något vi gjorde som påverkade fostret såhär negativt. Läkarna har även lugnat oss med att berätta att vi kan bli gravida igen och att nästa graviditet inte allt kommer sluta på samma sätt. Vårt embryo i frysen, som skapades under samma äggplock är även den säker och att vi kan utan problem försöka bli gravida igen såfort blödningen lagt sig.  

Planen för resten av våren och sommaren är att se till att min kropp återhämtar sig. Sen är faktiskt vår plan att så fort som möjligt försöka bli gravida. Vi vet inte i nuläget när Sahlgrenska tar emot oss för nästa FET men planen är att försöka bli gravida naturligt medan vi väntar. Då min infertilitet baserades på hormonobalans kan det finnas en chans att graviditeten har ordnat upp hormonerna och gjort att jag nu kan bli gravid naturligt. Vi får se helt enkelt, men vi är iallafall båda överens om att vi ska hoppa upp på hästen igen såfort som möjligt samtidigt som vi får hjälp av båda läkare och kuratorer för att kunna gå vidare denna tragiska händelse.  

ALLA ❤ DAG ANNONCMENT

Idag är det Alla ❤ Dag och jag och maken firar det med att ha en långhelg i Värmland i stugan, bara han och jag. Jag har äntligen börjat må bättre, förutom ryggsmärtor så det känns så underbart att kunna hitta på saker igen. Denna dagen hottade vi upp lite extra genom att göra vår graviditet officiell på våra privata sociala medier. Vi tog lite foton igår som vi tyckte blev riktigt mysiga och med dom berättade vi för alla att vår familj kommer att växa i augusti ❤ 

ULTRALJUD

Idag begav vi oss till Borås för ett ultraljud. Vi var lite nervösa men samma sekund dopplern hamnade på magen hittade vi en livlig bebis med ett starkt hjärta och som båda vinkade till kameran och sparkade boll (som barnmorskan så passande sa). Allting såg bra ut och barnmorskan var väldigt nöjd och fick se dens hjärna, ryggrad, magsäck & urinblåsa. Dock fick vi inte se något kön, så det är fortfarande en hen. 

Kvällen firades med bubbel och god middag och vi kan äntligen börja slappna av. På fredag gör vi graviditeten officiell på våra privata sociala medier.

Mamma & Pappa älskar dig och längtar efter dig! 

« Äldre inlägg

© 2020 Sannilynn

Tema av Anders NorenUpp ↑