Sannilynn

Kategori: Mental ohälsa

ÄNNU ETT MÖRKER

De senaste dagarna har varit ett hemska. Jag har haft svårt att sova, mardrömmarna har börjat igen och de känns så verkliga att jag vaknar av att jag gråter eller skriker i sömnen. Detta har resulterat i att min energi är på minus och jag känner mig på gränsen till apatisk. Jag ligger dagarna i ända i sängen eller soffan och stirrar ut i tomma intet eller på en TV (trots att jag inte har en aning om vilket program som går). Idag har jag försökt sminka mig och klä upp mig för att lura kroppen att må bättre och jag hoppas att det hjälper iallafall litegrann. 

Det är inte första gången jag hade hamnat i sånahär perioder – och jag vet med all säkerhet att det inte kommer att bli den sista. Nu för tiden brukar jag i tidigt stadie märka att jag är påväg in i mörkret igen och snabbt kan göra någonting åt det. Denna gången kom det däremot inte några tecken så jag kunde förbereda mig eller göra någonting åt det – utan nu kändes det som att någon slog mig i magen med ett baseballträ och nu är det enda jag kan göra att sitta och vänta på att det ska gå över. 

När jag hamnar i dessa mörker börjar jag med väldigt dåliga vanor. Jag får självmordstankar, riskerar att skada mig själv, jag börjar pilla sönder sår och biter sönder mina naglar. Jag äter väldigt dåligt, dricker ännu sämre (och i de värsta stunderna har jag även dränkt mina sorger i ren alkohol). Ingen vacker syn! När jag bodde ensam var jag en fara för mig själv men nu när jag bor med Cristian håller han ett extra öga på mig när jag hamnar i dessa perioder, vilket är en liten lättnad. Han är en riktig kämpe och gör allt för att ta hand om mig, men nu känns han mer som en personlig assistent än min make och det ger mig enormt dåligt samvete. Han ska inte behöva ta hand om mig som ett litet barn. Det är inte hans jobb att mata mig och göra hemsysslorna för att jag inte orkar. Men han gör det, med ett leende på läpparna för att jag inte ska få dåligt samvete… men det får jag ändå. Jag känner mig så maktlös. Jag har tråffat psykologer, jag har fått medicin och jag har fått övningar att göra när det blir som tuffast. Men dessa lösningar är bara tillfälliga. Jag är trött på att må dåligt! Jag vill bara må bra och kunna leva ha en nornal vardag, precis som alla andra. Det kan inte vara för mycket begärt! Men hur gör man för att få det?

FÖRSTA ARBETSVECKAN

I onsdags hade jag min första arbetsdag efter sjukskrivningen och Gud vilken tuff vecka det har varit. Jag har jobbat 4h om dagen nu, för att komma in i rutinen igen. Låter inte alls mycket, men tufft har det varit – både mentalt och fysiskt. Men jag klarade det och jag har en känsla av att nästa vecka kommer bli enklare. 
Under min sjukskrivning har jag sökt lite nya jobb, mest för att kolla vad som finns. Jag har varit på 3 intervjuer och det har känts bra. Däremot nu när jag är tillbaka på jobbet börjar jag tveka och det är svårt att veta vad jag vill göra. Jag älskar eleverna och kan lätt stanna för dom, men hösten är så oviss just nu gällande personal, klasserna och ledningen att man blir orolig över det som komma skall… Men jag har sagt att jag ska stanna till skolavslutningen så får vi se vad som händer efter det. 

ÄNNU EN SÖMNLÖS NATT

Ännu en natt där man inte kan somna. Min vardag nu för tiden med infertilitet, depression, ångest och även sjukskrivning börjar bli outhärdig och trots att jag spenderar var eviga dag med att sysselsätta mig till max så slutar varenda natt att jag sömnlöst stirtar upp i taket. Tankarna går bara runt och jag får ingen ordning på dom alls. En salig blandning av minnen, förhoppningar, drömmar och oroligheter attackerar mig och jag kan inte hantera dom. Jag börjar även få smått panikångest som jag inte kan skaka mig loss. På torsdag fyller jag 30. Maken fyller 41 på samma dag och vi är inte ett steg närmre att bli föräldrar. Vi väntar på IVF remissen som kommer vilken dag som helst nu, men halvårets väntetid lugnar oss inte det minsta. Letrozolen som jag så maniskt pillar i mig hjälper inte och läkarna ger inga tydliga svar. Ibland känner man bara för att ge upp… Jag är så frustrerad och förvirrad över allt! Jag behöver svar! Kommer vi bli gravida? Kommer jag orka jobba kvar? Ska jag börja plugga igen? Ska jag fortsätta blogga och filma? Kommer vi kunna flytta? Ska vi bli fosterföräldrar? Vad vill jag göra med mitt liv?! Jag har till och med blivit så desperat att jag bokat telefontid hos en spåerska. Förhoppningsvis kan hon lugna mig i dessa desperata tider och ge mig lite svar. Om annat blir det en bra Youtube video… Men seriöst, jag går under snart. 

KÄNNER MIG ENSAM

Dagarna fortsätter att ticka och jag märker att jag sakta försvinner mer och mer i mörker. Läkarna kan ingenting göra. De säger bara åt oss att vänta på IVF som eventuellt sker om ett halvår. Jag fortsätter att ta de tabletter jag har kvar av Letrozolen, men det har sina nackdelar. Innan jag fick min diagnos om Infertilitet hade jag även andra diagnoser. För 2 år sedan fick jag bekräftat att jag lider av depression och ångest, något jag hade misstänkt och självmedicinerat mig för i 12 års tid. Jag lider även av trauma och jag tar sömntabletter då jag drömmer mardrömmar om detta varenda natt… Letrozolen gör att jag inte kan ta dessa mediciner, vilket har funkat bra fram tills för 2 veckor sedan. Då började jag märka att jag börjat gå tillbaka till gammalt beteende såsom undvika människor, isolera mig, tänka mörka tankar, fantisera om att skada mig själv samt att jag har sömnbrist då mardrömmarna har börjat spöka igen. Än så länge har jag lyckats aktivera bort det med teatern, jobb och trädgårdsarbete… men nu tog all energi slut. Jag har även kommit till det stadiet att jag inte längre klarar av mitt jobb. I fredags tog jag därmed beslutet att boka tid med företagsvården för att diskutera eventuell sjukskrivning – vilket får mitt hjärta att brista, då jag bara har 3 månader kvar med de elever som ska börja gymnasiet i höst – men jag klarar inte mer. Till och med eleverna har börjat fråga hur jag mår och då har det gått för långt. 

Privat är det inte ett dugg bättre. Teatern är över, vilket betyder att jag och Cristian måste behöva träffa varandra igen och vi kan knappt titta på varandra längre utan att hjärtat krymps ihop av all ovisshet och smärta. Mina kompisar hör inte av sig längre. De enda som faktiskt hör av sig och umgås med oss är fantastiska, men jag orkar inte prata mer med dom om detta då jag är rädd för att dom ska tröttna på mitt eviga tjat och också dra… och de jag pratar med detta om har inget annat att säga att allt kommer att bli bra, vilket är det enda jag inte vill höra. Jag vill kunna prata om möjligheten att eventuellt aldrig få sin dröm uppfylld – att ge min make de barnen han alltid velat ha och förtjänar, för han kommer bli en fantastisk pappa. 

Ja, vad vill jag ha sagt med allt detta? Jo, att jag är sårad, skadad och otroligt ensam. 

EN SJÄLSFÖRSTÖRANDE VECKA

Jag vet inte hur jag ska kunna förklara hur jag mår just nu. Utöver hela infertilitetsgrejen hände det även en sak i helgen som förändrade allt, men jag kan inte riktigt prata om det. Men för att göra en lååång historia kort – en nära vän till oss gjorde något oförlåtligt och jag var nära att rent utsagt döda honom på grund av det. En vecka har gått nu sen den självförstörande händelsen och vi är ännu inte ens i närheten av att förstå hur och varför det hände – eller hur fan han tänkte! Vi försöker gå vidare så gått det går, men det kommer ta tid och vänskapen med denna person är helt förstörd i denna stund. 
På toppen av detta har det även varit en hemsk vecka på jobbet. Jag jobbar som elevassistent på en skola och veckan har bestått av att jobba övertid då det varit sjuka kollegor och eleverna har varit oroliga och påfrestande. Det tog på mig hårt och jag var helt slut när jag kom hem i fredags. 

Den kvällen hade vi vänner på besök och jag hade verkligen sett fram emot att träffa dom, få tänka på annat, ta några glas vin och spela spel. Denna kvällen blev inte heller alls som jag väntat mig. Jag startade kvällen med en lång dusch för att försöka skaka av mig veckans oroheter, men istället överöstest jag av mörka tankar. Gamla beteenden från förr lockade mig, men jag lyckades skaka av mig dom. Däremot tog jag hjälp av min gamla vän alkoholen, vilket inte heller var ett bra beteende och jag fick under kvällens gång en mindre ångestattack och fick smyga iväg en stund för att lugna mig.  Just nu är jag riktigt orolig för framtiden. Hur kommer helgens händelse påverka oss inblandade? Hur ska vi kunna gå vidare, trots att vi aldrig kommer få svar. Hur ska jag orka med jobbet, när det enda jag kan tänka på är min infertilitet och mina mörka stunder? När kommer jag må bra igen? När kommer min man inse hur illa jag faktiskt mår och inte kommer orka hålla mig flytande mer? 

© 2020 Sannilynn

Tema av Anders NorenUpp ↑