Sannilynn

Kategori: Mental ohälsa

ORÄTTVIS VÄRLD

Ikväll tog orken slut. Hela jag bröt ihop och alla känslorna rann över och tog över.

Om några dagar ska vi starta vår andra IVF och vi har länge haft tänket att det är snart, men ikväll tog jag ett graviditetstest för att dubbelkolla inför ivf starten och då blev det helt plötsligt verkligt. Det är bara några dagar kvar – på måndag startar vi igen och nu när vi väl är här igen så vet jag inte om jag är stark nog att göra det igen…

Graviditetstestet som bekräftade IVF starten

Hela året har jag levt i en överlevnadsinstinkt – först under graviditeten då jag mådde så dåligt, sen när vi fick reda på att vår son hade avvikelser och att vi inte kunna behålla honom, sen kom aborten och sorghanteringen efteråt. Det har varit så mycket tankar och känslor att jag har blivit helt dränerad. Hur kan det ens finnas drivkraft kvar till att börja om igen? Och om jag blir gravid igen – hur ska jag orka leva när jag har den ständiga oron att även nästa barn kommer att dö? Och sen kommer den hemska tanken att OM IVFen blir en misslyckad sådan. Hur ska man klara av den sorgen? Hur länge kommer man orka kämpa och hur vet man när det dags att inse att kampen är slut och man ska ge upp alltsammans?

Som ni hör så är det mycket frågor och ovissheter och det är nog den delen som är jobbigast. Hade man fått bekräftelsen att man kommer få ett barn en vacker dag så hade man orkat kämpa, men nu när man inte vet om kämpande kommer att vara värt det, så är det svårare att orka hålla sig flytande. Speciellt när man nu gjort det i 3 års tid…

Mörkret omslutar mig och ger mig mental ohälsa

Sen är det även känslan av orättvisa som svider i hjärtat. Jag och Cristian har alltid sagt att vi gör detta tillsammans, men nu känns det inte längre som om vi gör det tillsammans – det är jag som gör allt och han behöver bara hålla min hand. Speciellt nu under Corona när han inte får följa med på läkarbesök! Det är jag som tar medicinerna och sprutorna, det är jag som sitter med fötterna i vädret och fittan blottad under alla undersökningar och operationer, det var jag som födde ut vår döde son och det är jag som somnar om nätterna i tårar över minnet av att vår son som bärs iväg utan att man fått ta farväl. Det är jag som lider och måste göra skiten om och om igen, medan han lever vidare som om ingenting har hänt. Så all press är återigen på mig och min trasiga kropp – här, förstör den lite till!



DAGS FÖR LITE VARDAGSLYX

Idag unnade jag mig lite lyx med att åka till min favoritmassör.
Jag har känt mig extra stel på sistone, så en massage var precis vad doktorn beordrade! Jag måste erkänna att jag somnade till en stund, så skönt var det!
Befinner ni er nära Landvetter rekommenderar jag starkt Sandra från Bara Vara Massage.

Foto av Bara Vara Massage
Foto av Bara Vara Massage

Klicka på bilden för att komma till min Youtube-kanal

Eftermiddagen och kvällen fortsatte med att redigera och publicera min nästa video, som handlar om mental ohälsa. Ni får följa mig under en mentalt dålig dag och får se hur en sådan dag oftast ser ut.



TANKAR JAG HAR UNDVIKIT

Igår spenderade jag hela dagen med att fixa och dona här hemma. Jag rensade ut skrivbordet, städa hela huset, tvättade, rengjorde diskmaskinen, började rensa ut garderoben på sommarkläder – jag gjorde rubbet!
På kvällen satt jag vid datorn och ordnade med mina sociala medier, hemsidan, den nya Facebook-sidan, jag fixade på undertexter till mina videos och även började kontakta företag om eventuella samarbeten. Jag var effektivare än effektivast!

Klockan 22 la jag mig i sängen och trodde jag skulle däcka av utmattning, men ack så fel man kunde ha. Jag gjorde min vanliga koll på Tiktok och Youtube och la sedan ner telefonen för att somna.
Det blev istället två timmar lång kamp att finna en bekväm sovställning och jag blev obekvämare och obekvämare för var minut som gick. Sedan började jag fundera – STORT MISSTAG och det slutade med att jag bröt ihop totalt! Tårarna bara rann och jag kunde inte lugna ner mig själv. Jag försöka väcka Cristian med han var inte alls på humör på att vakna, så jag låg där i över en timme och bara lät tårarna rinna. De mörka tankarna attackerade mig och det slutade med att jag inte ens vågade gå på toaletten, för att jag var så rädd för att göra någonting dumt (som exempelvis att skada mig själv).

Där, mitt i panikattacken kom jag på VARFÖR jag hade sysselsatt mig så flitigt under dagen. Det var dessa tankarna jag försökte undvika!
Det är tur att Cristian inte läser den här bloggen, för han kommer bli jättearg på mig för att jag inte väckte honom… men jag lyckades inte. De gånger jag försökte så vände han bara på sig och ju längre tiden gick desto mer kände jag hur kroppen slutade fungera – jag kunde tillslut inte ens röra på mig. De enda jag kunde göra var att ligga och stirra upp i taket och känna tårarna rinna ner mot min kind.

Jag får många kommentarer nu efter abort videon om hur stark jag är, men sorry gänget – jag är inte stark. Jag svarar ofta er att jag inte har något annat val, för vad är alternativet? Ge upp och inte bli förälder? Det ligger inte på kartan i nuläget. Jag skulle heller aldrig någonsin göra någonting dumt som att lämna Cristian. Det ska ni veta! Men nu på senaste känner jag att dom tankarna börjar tyna bort och istället övertas av den mörka tanken att ge upp allting. Jag har inte ork längre att hålla mig uppe och den tanken skrämmer mig.

Så inatt när jag låg där i mitt disträ så började jag tänka på att kontakta psykolog, för det kan man ju såklart göra. Vi fick kontakt med en fantastisk kurator efter aborten och jag hade kunnat kontakta henne och få hjälp. Men då kommer andra tankar in som inte heller är så roliga. Under de 5 åren jag arbetat på skolan har jag varit sjukskriven 3 gånger. Första gången för utbrändhet och det var då jag tog kontakt med en psykolog och började arbeta på mina 15 års trauman och depression (bättre sent än aldrig, ellerhur?) Andra gången var under graviditeten, när jag spydde så mycket att jag blev sängliggandes i 6 veckor och den tredje och sista sjukskrivningen var nu efter aborten. Ni som följt mig sedan dess vet att jag redan då blev tvingade att börja arbeta igen och jag ansåg att det var för tidigt… Tada! Det är nu det kommer tillbaka och spökar.

Men, tillbaka till ämnet. OM jag hade kontaktat psykolog eller kurator, så hade det blivit den vanliga proceduren. Jag kommer få gå på möten med dom – jättebra! Jag är så för det! Jag kommer även få börja med mina antidepressiva igen, för dom tog jag i över 2 års tid och de fungerade. Inte lika optimalt, men jag förstår det. Det sista som skulle ske är sjukskrivning, då jag uppenbarligen inte är i livsdugligt skick just nu. Jag sover inte, jag har noll koncentrationsförmåga, energin är på minus och även livsglädjen. Jag har varit i denna bubblan innan, jag vet rutinen – det blir sjukskrivning. Då adderas ännu en sak på listan av saker man mår dåligt över – jo, skammen att inte klara av sitt jobb! Då inkluderas även detta: blickar från kollegor, snacket börjar gå igen, kommentarerna och frågorna från cheferna och sedan när det har gått ett tag så börjar dom även jaga dig om när du kommer tillbaka igen. Det blir bara mer jobbiga saker som byggs på och standard här i Sverige är att man först blir sjukskriven i 2 veckor och sedan måste man gå till läkaren igen varannan vecka för att bevisa för dom att man fortfarande är sjuk. Inte heller en rolig process! Min längsta sjukskrivning för utbrändhet blev 6 veckor och ska jag vara ärlig så är det INGENTING när man är så långt ner i mörkret som man är då. 6 veckor tickar iväg fort och gör inte mycket när det gäller psyket. JAG skulle behöva vara hemma i kanske ett halvår och samtidigt arbeta hårt med en psykolog, för att riktigt kunna gå in på djupet i alla mina ungdomstrauman OCH även det trauma jag nu genomgår med aborten, barnlösheten, infertiliteten och känslorna kring det. Men det kommer inte sjukvården kunna ge mig… Det är både för dyrt, för krävande för både sjukvård och min arbetsplats och det är inte så sjukvården arbetar.
Så vad är mitt nästa steg? Några råd, för er som orkat läsa hela?

KÄNSLOR OM DET SOM VARIT OCH DET SOM KOMMA SKALL

Vilken månad det har varit! Den är inte slut än, men JAG är definitivt det! Vi började månaden med att få en sista minuten tid på Sahlgrenska för att få göra en FET. Sedan blev det 2 intensiva veckor med insättning, ruvardagar och ett negativt graviditetstest. Så det är mycket att smälta nu i efterhand när allt lagt sig.

Min första tanke är hur jobbig det var att komma tillbaka till Sahlgrenska. Det är mycket känslor kring det, men mest ilska över hur orättvist livet är. Vi trodde att vi skulle vara hemma och mysa med en 1 månaders bebis, INTE att vara på Sahlgrenska för att göra ännu ett misslyckat försök att bli gravida.

Andra tankar är att jag i nuläget är djupt sårad och mitt hjärta känns som att den har gått i tusen bitar. De tankar som ockuperar min hjärna dagligen är – Varför fick jag inte behålla honom? Vad har jag gjort för att förtjäna den här smärtan? Vad har Cristian gjort för att först få en fru som inte vill ha ett barn och nu fått en fru som inte kan ge honom ett? Vad är meningen med all den här smärta och när kommer den här mardrömmen ta slut?
Som ni hör är det mycket självkritik och självhat just nu. Jag lägger skulden på mig själv, trots att jag vet att det inte var mitt fel. Men att inte veta vad de var som orsakade hans hjärnskador och död får mina känslor och tankar att förstoras och jag försöker finna en anledning till varför han togs ifrån mig – när det egentligen inte finns någon.

Mycket mörka tankar och fokus på mental ohälsa

Hemma försöker vi fokusera på vardagen med jobb, hemsysslor och umgås med vänner. Vi har även lyckats distrahera oss med att skriva manus och möblera om i vardagsrummet och badrummet. Vi har märkt att projekt som dessa får tiden att gå och gör att våra hjärnor ockuperas av annat än sorgen. Men jag har märkt att det är en barriär emellan mig och Cristian, då vi är på helt olika faser i sorgbearbetningen. Sedan är inte Cristian så bra att öppna upp sig och prata om saker, medan jag inte vill lägga min sorg hos honom. Jag kommer på mig själv med att hålla mina känslor inne, tills det tillslut bubblar över, jag bryter ihop och allt kommer ut på en gång. Jag gråter varenda dag, men gör det när ingen hör eller ser för att inte vara en börda för någon.

Jag har även märkt att nu, när det har gått ett halvår sedan han dog så har resterande av världen ”gått vidare” och deras hantering av situationen är färdig. Dom är klara med sin bearbetning av det som hänt och nu förväntar de sig att jag också ska gå vidare… men hur ska jag göra det? Hur kan de förvänta sig att jag ska göra det? För mig är det inte över! Varenda dag påminns jag om sorgen och saknaden av honom, varenda dag ser jag hans kläder och saker som ligger och väntar på att bli använda, varenda dag påminns jag om hur det var att föda ut honom och jag kan idag höra hur han dunsar i metallbäckenet och när barnmorskan bär iväg honom till obduktionen. Jag påminns varenda dag och mardrömmen tar aldrig slut! Jag vill kunna gå vidare men det går inte och jag har flera gånger tänkt tanken att bara ta livet av mig och skapa ett slut på smärtan.
Ni kan vara lugna, jag skulle aldrig göra så mot Cristian. Jag skulle aldrig kunna lämna honom, men tanken dyker upp då och då – och den är lockande.


Så vad är nästa steg? Jo, nästa steg är att det blir en ny IVF i slutet av oktober. Tungt, men sant. Jag ser inte fram emot att göra den proceduren igen, men vad har vi för val? Jag kan ju inte ge upp, så det får helt enkelt bli sprutor och äggplock igen. Jag hoppas kunna dokumentera även denna IVFen och lite mer djupgående än vad jag gjorde sist. Det lär vara enklare nu när jag vet exakt hur allting kommer att gå till och vad vi har att förvänta oss. Det enda som oroar mig i nuläget är att jag troligtvis kommer behöva äggplocket utan Cristian (på grund av Corona) och den tanken är inte så lugnande. Förra gången mådde jag riktigt dåligt efteråt, då jag är överkänslig mot morfin. Jag spydde rejält efteråt, så jag kommer att behöva ha någon med mig och köra hem mig efteråt. Vi får hoppas att Corona-situationen blivit bättre tills dess så att jag slipper göra det här ensam, men jag förbereder mig för att få göra det solo.

Förra IVFen på Sahlgrenska, november 2019

PANIKÅNGEST-ATTACK

Imorgon är det dags för mig att återgå till jobbet och som jag skrev igår är det många känslor kring det, både bra känslor och nervösa känslor. Min största oro är sömnen, då det fortfarande är ett stort problemområde för mig. Jag drömmer inte mardrömmar längre, tack och lov men jag har svårt att somna och jag drömmer väldigt vivida drömmar. Detta bidrar till att jag aldrig känner mig utvilad, vilket ni förstår även påverkar min ork och mitt välmående.

Just idag är jag konstant nära till en panikattack. Jag har hjärtklappning, svårt att ändas, jag är snurrig och svag så jag kommer ligga i soffan hela dagen och försöka lugna ner mig. Jag har lovat att gå en promenad med honom senare ikväll och det kommer förhoppningsvis hjälpa mig.
Så vilka känslor känner jag just nu som får mig att känna mig såhär: jo, det är en kombination av flera situationer som nu gör att det börjar bli överväldigande. Först av allt acceptansen att åka tillbaka till jobbet. Andra delen är acceptansen att livet inte blev som det skulle. Idag skulle jag egentligen förbereda mig för min sons födelse som skulle varit om 8 dagar, men så blev det ju inte. Tredje delen är tristessen av Corona. Jag har alltid varit en social tjej som älskar att gå på restauranger, bio, bowling och se teater men pågrund av Corona har jag inte kunnat göra något av de, vilket har gjort mig väldigt rastlös och understimulerad. Sedan har det även, på toppen av allt detta även varit mycket drama i min vänskapskrets och nu har det även börjat påverka mig och Cristian. Jag ska inte gå in på detaljer för att respektera de drabbade, men dramat har blivit såpass mycket nu att jag valt att helt exkludera mig själv för min hälsas skull. Jag har kommit fram till att jag kan ha åsikter om allt som hänt men jag kan inte påverka situationen eller de inblandade, så jag tar avstånd nu och fokuserar på att överleva de kommande 10 dagarna och bearbeta min sorg.

Avslutningsvis vill jag även berätta att jag ska börja spela in videos för Youtube igen. Jag har fått frågor om detta och jag har under sommaren tagit avstånd, just för att kunna vila upp mig och finna mig själv igen. Däremot nu, när vardagsrutinerna kommer att komma tillbaka kommer jag ta mig tid att spela in videos på mina lediga måndagar. Jag har ett flertal videos planerade, så oroa er inte – jag har inte försvunnit!

ÄNNU ETT MÖRKER

De senaste dagarna har varit ett hemska. Jag har haft svårt att sova, mardrömmarna har börjat igen och de känns så verkliga att jag vaknar av att jag gråter eller skriker i sömnen. Detta har resulterat i att min energi är på minus och jag känner mig på gränsen till apatisk. Jag ligger dagarna i ända i sängen eller soffan och stirrar ut i tomma intet eller på en TV (trots att jag inte har en aning om vilket program som går). Idag har jag försökt sminka mig och klä upp mig för att lura kroppen att må bättre och jag hoppas att det hjälper iallafall litegrann. 

Det är inte första gången jag hade hamnat i sånahär perioder – och jag vet med all säkerhet att det inte kommer att bli den sista. Nu för tiden brukar jag i tidigt stadie märka att jag är påväg in i mörkret igen och snabbt kan göra någonting åt det. Denna gången kom det däremot inte några tecken så jag kunde förbereda mig eller göra någonting åt det – utan nu kändes det som att någon slog mig i magen med ett baseballträ och nu är det enda jag kan göra att sitta och vänta på att det ska gå över. 

När jag hamnar i dessa mörker börjar jag med väldigt dåliga vanor. Jag får självmordstankar, riskerar att skada mig själv, jag börjar pilla sönder sår och biter sönder mina naglar. Jag äter väldigt dåligt, dricker ännu sämre (och i de värsta stunderna har jag även dränkt mina sorger i ren alkohol). Ingen vacker syn! När jag bodde ensam var jag en fara för mig själv men nu när jag bor med Cristian håller han ett extra öga på mig när jag hamnar i dessa perioder, vilket är en liten lättnad. Han är en riktig kämpe och gör allt för att ta hand om mig, men nu känns han mer som en personlig assistent än min make och det ger mig enormt dåligt samvete. Han ska inte behöva ta hand om mig som ett litet barn. Det är inte hans jobb att mata mig och göra hemsysslorna för att jag inte orkar. Men han gör det, med ett leende på läpparna för att jag inte ska få dåligt samvete… men det får jag ändå. Jag känner mig så maktlös. Jag har tråffat psykologer, jag har fått medicin och jag har fått övningar att göra när det blir som tuffast. Men dessa lösningar är bara tillfälliga. Jag är trött på att må dåligt! Jag vill bara må bra och kunna leva ha en nornal vardag, precis som alla andra. Det kan inte vara för mycket begärt! Men hur gör man för att få det?

FÖRSTA ARBETSVECKAN

I onsdags hade jag min första arbetsdag efter sjukskrivningen och Gud vilken tuff vecka det har varit. Jag har jobbat 4h om dagen nu, för att komma in i rutinen igen. Låter inte alls mycket, men tufft har det varit – både mentalt och fysiskt. Men jag klarade det och jag har en känsla av att nästa vecka kommer bli enklare. 
Under min sjukskrivning har jag sökt lite nya jobb, mest för att kolla vad som finns. Jag har varit på 3 intervjuer och det har känts bra. Däremot nu när jag är tillbaka på jobbet börjar jag tveka och det är svårt att veta vad jag vill göra. Jag älskar eleverna och kan lätt stanna för dom, men hösten är så oviss just nu gällande personal, klasserna och ledningen att man blir orolig över det som komma skall… Men jag har sagt att jag ska stanna till skolavslutningen så får vi se vad som händer efter det. 

ÄNNU EN SÖMNLÖS NATT

Ännu en natt där man inte kan somna. Min vardag nu för tiden med infertilitet, depression, ångest och även sjukskrivning börjar bli outhärdig och trots att jag spenderar var eviga dag med att sysselsätta mig till max så slutar varenda natt att jag sömnlöst stirtar upp i taket. Tankarna går bara runt och jag får ingen ordning på dom alls. En salig blandning av minnen, förhoppningar, drömmar och oroligheter attackerar mig och jag kan inte hantera dom. Jag börjar även få smått panikångest som jag inte kan skaka mig loss. På torsdag fyller jag 30. Maken fyller 41 på samma dag och vi är inte ett steg närmre att bli föräldrar. Vi väntar på IVF remissen som kommer vilken dag som helst nu, men halvårets väntetid lugnar oss inte det minsta. Letrozolen som jag så maniskt pillar i mig hjälper inte och läkarna ger inga tydliga svar. Ibland känner man bara för att ge upp… Jag är så frustrerad och förvirrad över allt! Jag behöver svar! Kommer vi bli gravida? Kommer jag orka jobba kvar? Ska jag börja plugga igen? Ska jag fortsätta blogga och filma? Kommer vi kunna flytta? Ska vi bli fosterföräldrar? Vad vill jag göra med mitt liv?! Jag har till och med blivit så desperat att jag bokat telefontid hos en spåerska. Förhoppningsvis kan hon lugna mig i dessa desperata tider och ge mig lite svar. Om annat blir det en bra Youtube video… Men seriöst, jag går under snart. 

KÄNNER MIG ENSAM

Dagarna fortsätter att ticka och jag märker att jag sakta försvinner mer och mer i mörker. Läkarna kan ingenting göra. De säger bara åt oss att vänta på IVF som eventuellt sker om ett halvår. Jag fortsätter att ta de tabletter jag har kvar av Letrozolen, men det har sina nackdelar. Innan jag fick min diagnos om Infertilitet hade jag även andra diagnoser. För 2 år sedan fick jag bekräftat att jag lider av depression och ångest, något jag hade misstänkt och självmedicinerat mig för i 12 års tid. Jag lider även av trauma och jag tar sömntabletter då jag drömmer mardrömmar om detta varenda natt… Letrozolen gör att jag inte kan ta dessa mediciner, vilket har funkat bra fram tills för 2 veckor sedan. Då började jag märka att jag börjat gå tillbaka till gammalt beteende såsom undvika människor, isolera mig, tänka mörka tankar, fantisera om att skada mig själv samt att jag har sömnbrist då mardrömmarna har börjat spöka igen. Än så länge har jag lyckats aktivera bort det med teatern, jobb och trädgårdsarbete… men nu tog all energi slut. Jag har även kommit till det stadiet att jag inte längre klarar av mitt jobb. I fredags tog jag därmed beslutet att boka tid med företagsvården för att diskutera eventuell sjukskrivning – vilket får mitt hjärta att brista, då jag bara har 3 månader kvar med de elever som ska börja gymnasiet i höst – men jag klarar inte mer. Till och med eleverna har börjat fråga hur jag mår och då har det gått för långt. 

Privat är det inte ett dugg bättre. Teatern är över, vilket betyder att jag och Cristian måste behöva träffa varandra igen och vi kan knappt titta på varandra längre utan att hjärtat krymps ihop av all ovisshet och smärta. Mina kompisar hör inte av sig längre. De enda som faktiskt hör av sig och umgås med oss är fantastiska, men jag orkar inte prata mer med dom om detta då jag är rädd för att dom ska tröttna på mitt eviga tjat och också dra… och de jag pratar med detta om har inget annat att säga att allt kommer att bli bra, vilket är det enda jag inte vill höra. Jag vill kunna prata om möjligheten att eventuellt aldrig få sin dröm uppfylld – att ge min make de barnen han alltid velat ha och förtjänar, för han kommer bli en fantastisk pappa. 

Ja, vad vill jag ha sagt med allt detta? Jo, att jag är sårad, skadad och otroligt ensam. 

EN SJÄLSFÖRSTÖRANDE VECKA

Jag vet inte hur jag ska kunna förklara hur jag mår just nu. Utöver hela infertilitetsgrejen hände det även en sak i helgen som förändrade allt, men jag kan inte riktigt prata om det. Men för att göra en lååång historia kort – en nära vän till oss gjorde något oförlåtligt och jag var nära att rent utsagt döda honom på grund av det. En vecka har gått nu sen den självförstörande händelsen och vi är ännu inte ens i närheten av att förstå hur och varför det hände – eller hur fan han tänkte! Vi försöker gå vidare så gått det går, men det kommer ta tid och vänskapen med denna person är helt förstörd i denna stund. 
På toppen av detta har det även varit en hemsk vecka på jobbet. Jag jobbar som elevassistent på en skola och veckan har bestått av att jobba övertid då det varit sjuka kollegor och eleverna har varit oroliga och påfrestande. Det tog på mig hårt och jag var helt slut när jag kom hem i fredags. 

Den kvällen hade vi vänner på besök och jag hade verkligen sett fram emot att träffa dom, få tänka på annat, ta några glas vin och spela spel. Denna kvällen blev inte heller alls som jag väntat mig. Jag startade kvällen med en lång dusch för att försöka skaka av mig veckans oroheter, men istället överöstest jag av mörka tankar. Gamla beteenden från förr lockade mig, men jag lyckades skaka av mig dom. Däremot tog jag hjälp av min gamla vän alkoholen, vilket inte heller var ett bra beteende och jag fick under kvällens gång en mindre ångestattack och fick smyga iväg en stund för att lugna mig.  Just nu är jag riktigt orolig för framtiden. Hur kommer helgens händelse påverka oss inblandade? Hur ska vi kunna gå vidare, trots att vi aldrig kommer få svar. Hur ska jag orka med jobbet, när det enda jag kan tänka på är min infertilitet och mina mörka stunder? När kommer jag må bra igen? När kommer min man inse hur illa jag faktiskt mår och inte kommer orka hålla mig flytande mer? 

© 2020 Sannilynn

Tema av Anders NorenUpp ↑