Sannilynn

Kategori: IVF (Sida 1 av 2)

NU HÄNDER DET GREJER!

I förra blogginlägget skrev jag om mitt förra ultraljud, där jag fick äran att träffa barnmorskan med både attitydsproblem och saknad av empati. Nu har jag en uppdatering!

I måndags hade jag ännu ett ultraljud och alla tankar och känslorna inför äggplocket och även från bemötandet jag fick under förra ultraljudet gjorde att när jag klev in på Sahlgrenska var jag i en full blown panikattack. Jag hade även turen att hamna mitt i en bilolycka OCH byggtrafik påväg till sjukhuset, så stressen i kombination till panikattacken gjorde att jag hyperventilerade, svettades, var snurrig och hade blodsmak i munnen. Jag fick sitta i väntrummet i 10 minuter och jag tycker synd om de människor som var i väntrummet med mig.
Så när jag fick komma in till ultraljudet märkte läkaren direkt att någonting var fel. Jag berättade kort min oro över äggplocket och uppmanande honom att läsa min journal för det skulle ge honom den infon han behöver. Han lugnade mig och berättade att han var väl informerad om min journal och föreslog att vi kollade äggblåsorna först och sedan tar vi det därifrån.

Vi gjorde undersökningen och konstaterades att det fanns 6 mogna äggblåsor och många små som förhoppningsvis kan mogna till sig till äggplocket, som han berättade blir på torsdag (alltså imorgon när jag skriver detta!!).
Efter undersökningen visades jag till ett barnmorskerum där vi skulle gå igenom allt jag behöver veta inför äggplocket. Jag fick träffa en ny barnmorska (tack och lov inte hon med attitydproblem) och jag kände sånt lugn med henne att jag berättade precis allt – om de hemska bemötandet jag kände att jag fick förra gången, min oro över att göra äggplocket utan Cristian och rädslan över att bli gravid igen. Jag berättade för henne att han har tagit Covid-19 test och att det var negativt, att vi är redo att ta alla försiktighetsåtgärder vi kan för att inte riskera andra och att han inte behöver vara med i själva operationssalen – utan att mitt behov är att han får vara i vårt väntrum innan och efter operationen. Hon tyckte det lät som ett bra förslag och sa att, eftersom vi hade sådant unikt fall så skulle hon kolla upp möjligheten att låta Cristian få vara med mig den dagen. Min haka flög till golvet av förvåning, speciellt eftersom den förra barnmorskan helt hade avvisat det förslaget. Samtidigt så vågade jag inte tro på henne, utan fick känslan av att hon sa att hon skulle kolla upp möjligheten för att få förtroende hos mig och lugna ner mig. Men till min stora förvåning – hon ringde mig igår och sa att hon hade ordnat så att jag får ett eget väntrum och att Cristian får vara med mig där. Hon gav oss instruktioner på hur han skulle göra för att få komma in och önskade oss lycka till.

Detta betyder alltså att imorgon, torsdagen den 29 oktober. Exakt 1 år, 1 månad och två dagar efter förra IVFEN ska vi alltså bege oss till Sahlgrenska ännu en gång för vårt andra äggplock. Jag är fortfarande jättenervös, men jag och barnmorskan har lagt fram ett förslag på vilka mediciner jag ska få för att förenkla proceduren för mig och förhoppningsvis blir vi gravida även denna gången.

Bilden tagen förra året på vår första IVF

BARNMORSKOR MED ATTITYDSPROBLEM OCH ÄNNU ETT ULTRALJUD

Idag begav jag mig till Sahlgrenska för mitt andra ultraljud. Jag var på ett i tisdags och då konstaterades det att jag har många små äggblåsor och några som börjar mogna. Jag fick därför fortsätta med min dos på 175ie och fick en ny tid för ultraljud idag. Idag såg det lite bättre nu, de hittade några med rätt storlek men det fanns fortfarande många små. Dosen ökades därmed till 215ie och ett nytt ultraljud bokades för måndag. Barnmorskan trodde däremot att äggplocket blir på onsdag eller torsdag.

Jag passade även på att fråga henne hur pandemin kommer påverka äggplocket. Jag frågade om Cristian fick vara med mig och där fick jag ett snorkigt nej till svar. Jag tyckte även att hon var väldigt nedvärderande och tilltalade mig som om jag vore ett litet barn eller som om jag vore utvecklingsstörd.
Jag försökte förklara för henne att då jag är allergisk mot morfin så vet jag att jag kommer må väldigt dåligt och att jag har ångest av att göra det själv, pågrund av traumat från förra graviditeten – men det viftade hon bara bort och sa att jag var helt tvungen att förlita sig på personalen istället… som om det vore enkelt, speciellt när hon tilltalade mig som hon gjorde. Jag hoppas verkligen inte det är henne jag får dras med på äggplocket!

IKVÄLL BÖRJAR DET

Idag är det cykeldag 3 och det betyder att ikväll är det dags att starta åter en IVF. Igår var jag och hämtade samtliga sprutor och mediciner från Apoteket och ikväll klockan 21 tar jag min allra första dos av Gonal-F.

Som jag skrivit tidigare så är det mycket tankar och känslor kring att behöva göra ytterligare en IVF och det har varit tunga dagar för mig. Jag har sovit dåligt, trots att jag tagit mina sömntabletter och jag har drömt mycket och grubblat mycket. På jobbet har jag svårt att koncentrera mig, har svårt att ta tag i saker och orka vara glad, tålmodig och lågaffektiv.

Men utöver den mentala delen så är jag taggad att få starta igen. Proceduren är jag väl bekant med, så den biten oroar mig inte alls. Det är mest oron om att inte lyckas som är jobbig och tär på mig. Jag vet inte heller hur jag ska göra för att dokumentera alltsammans för Youtube – jag vill vlogga alltsammans men jag vet inte om jag kommer orka. Jag lutar nog till att göra småvideor om processen istället för en lång vlogg. Hade det räckt tro? Kom gärna med förslag!



ORÄTTVIS VÄRLD

Ikväll tog orken slut. Hela jag bröt ihop och alla känslorna rann över och tog över.

Om några dagar ska vi starta vår andra IVF och vi har länge haft tänket att det är snart, men ikväll tog jag ett graviditetstest för att dubbelkolla inför ivf starten och då blev det helt plötsligt verkligt. Det är bara några dagar kvar – på måndag startar vi igen och nu när vi väl är här igen så vet jag inte om jag är stark nog att göra det igen…

Graviditetstestet som bekräftade IVF starten

Hela året har jag levt i en överlevnadsinstinkt – först under graviditeten då jag mådde så dåligt, sen när vi fick reda på att vår son hade avvikelser och att vi inte kunna behålla honom, sen kom aborten och sorghanteringen efteråt. Det har varit så mycket tankar och känslor att jag har blivit helt dränerad. Hur kan det ens finnas drivkraft kvar till att börja om igen? Och om jag blir gravid igen – hur ska jag orka leva när jag har den ständiga oron att även nästa barn kommer att dö? Och sen kommer den hemska tanken att OM IVFen blir en misslyckad sådan. Hur ska man klara av den sorgen? Hur länge kommer man orka kämpa och hur vet man när det dags att inse att kampen är slut och man ska ge upp alltsammans?

Som ni hör så är det mycket frågor och ovissheter och det är nog den delen som är jobbigast. Hade man fått bekräftelsen att man kommer få ett barn en vacker dag så hade man orkat kämpa, men nu när man inte vet om kämpande kommer att vara värt det, så är det svårare att orka hålla sig flytande. Speciellt när man nu gjort det i 3 års tid…

Mörkret omslutar mig och ger mig mental ohälsa

Sen är det även känslan av orättvisa som svider i hjärtat. Jag och Cristian har alltid sagt att vi gör detta tillsammans, men nu känns det inte längre som om vi gör det tillsammans – det är jag som gör allt och han behöver bara hålla min hand. Speciellt nu under Corona när han inte får följa med på läkarbesök! Det är jag som tar medicinerna och sprutorna, det är jag som sitter med fötterna i vädret och fittan blottad under alla undersökningar och operationer, det var jag som födde ut vår döde son och det är jag som somnar om nätterna i tårar över minnet av att vår son som bärs iväg utan att man fått ta farväl. Det är jag som lider och måste göra skiten om och om igen, medan han lever vidare som om ingenting har hänt. Så all press är återigen på mig och min trasiga kropp – här, förstör den lite till!



EMBRYO STUDIE

Idag fick jag en förfrågan i 1177 angående vår kommande IVF. Det finns en ny studie som man kan deltaga i, som bygger på att embryorna får ligga i en time-laps inkubator och att mognaden av embryorna fotograferas för att enklare hitta det bästa embryot för insättning.

Detta låter som en mycket spännande studie och kan förhoppningsvis ge mycket information och hjälpa kommande IVFare. Jag ska definitivt prata med Cristian om detta och se vad han tycker om studien.

Vad tycker ni? Låter det som en studie som kan hjälpa forskningen eller är det bortkastad tid? Kommentera gärna nedan era åsikter, hur ni skulle göra om ni fick förfrågan eller om ni själva har varit delaktiga i studien. Jag vill höra allt!



KÄNSLOR OM DET SOM VARIT OCH DET SOM KOMMA SKALL

Vilken månad det har varit! Den är inte slut än, men JAG är definitivt det! Vi började månaden med att få en sista minuten tid på Sahlgrenska för att få göra en FET. Sedan blev det 2 intensiva veckor med insättning, ruvardagar och ett negativt graviditetstest. Så det är mycket att smälta nu i efterhand när allt lagt sig.

Min första tanke är hur jobbig det var att komma tillbaka till Sahlgrenska. Det är mycket känslor kring det, men mest ilska över hur orättvist livet är. Vi trodde att vi skulle vara hemma och mysa med en 1 månaders bebis, INTE att vara på Sahlgrenska för att göra ännu ett misslyckat försök att bli gravida.

Andra tankar är att jag i nuläget är djupt sårad och mitt hjärta känns som att den har gått i tusen bitar. De tankar som ockuperar min hjärna dagligen är – Varför fick jag inte behålla honom? Vad har jag gjort för att förtjäna den här smärtan? Vad har Cristian gjort för att först få en fru som inte vill ha ett barn och nu fått en fru som inte kan ge honom ett? Vad är meningen med all den här smärta och när kommer den här mardrömmen ta slut?
Som ni hör är det mycket självkritik och självhat just nu. Jag lägger skulden på mig själv, trots att jag vet att det inte var mitt fel. Men att inte veta vad de var som orsakade hans hjärnskador och död får mina känslor och tankar att förstoras och jag försöker finna en anledning till varför han togs ifrån mig – när det egentligen inte finns någon.

Mycket mörka tankar och fokus på mental ohälsa

Hemma försöker vi fokusera på vardagen med jobb, hemsysslor och umgås med vänner. Vi har även lyckats distrahera oss med att skriva manus och möblera om i vardagsrummet och badrummet. Vi har märkt att projekt som dessa får tiden att gå och gör att våra hjärnor ockuperas av annat än sorgen. Men jag har märkt att det är en barriär emellan mig och Cristian, då vi är på helt olika faser i sorgbearbetningen. Sedan är inte Cristian så bra att öppna upp sig och prata om saker, medan jag inte vill lägga min sorg hos honom. Jag kommer på mig själv med att hålla mina känslor inne, tills det tillslut bubblar över, jag bryter ihop och allt kommer ut på en gång. Jag gråter varenda dag, men gör det när ingen hör eller ser för att inte vara en börda för någon.

Jag har även märkt att nu, när det har gått ett halvår sedan han dog så har resterande av världen ”gått vidare” och deras hantering av situationen är färdig. Dom är klara med sin bearbetning av det som hänt och nu förväntar de sig att jag också ska gå vidare… men hur ska jag göra det? Hur kan de förvänta sig att jag ska göra det? För mig är det inte över! Varenda dag påminns jag om sorgen och saknaden av honom, varenda dag ser jag hans kläder och saker som ligger och väntar på att bli använda, varenda dag påminns jag om hur det var att föda ut honom och jag kan idag höra hur han dunsar i metallbäckenet och när barnmorskan bär iväg honom till obduktionen. Jag påminns varenda dag och mardrömmen tar aldrig slut! Jag vill kunna gå vidare men det går inte och jag har flera gånger tänkt tanken att bara ta livet av mig och skapa ett slut på smärtan.
Ni kan vara lugna, jag skulle aldrig göra så mot Cristian. Jag skulle aldrig kunna lämna honom, men tanken dyker upp då och då – och den är lockande.


Så vad är nästa steg? Jo, nästa steg är att det blir en ny IVF i slutet av oktober. Tungt, men sant. Jag ser inte fram emot att göra den proceduren igen, men vad har vi för val? Jag kan ju inte ge upp, så det får helt enkelt bli sprutor och äggplock igen. Jag hoppas kunna dokumentera även denna IVFen och lite mer djupgående än vad jag gjorde sist. Det lär vara enklare nu när jag vet exakt hur allting kommer att gå till och vad vi har att förvänta oss. Det enda som oroar mig i nuläget är att jag troligtvis kommer behöva äggplocket utan Cristian (på grund av Corona) och den tanken är inte så lugnande. Förra gången mådde jag riktigt dåligt efteråt, då jag är överkänslig mot morfin. Jag spydde rejält efteråt, så jag kommer att behöva ha någon med mig och köra hem mig efteråt. Vi får hoppas att Corona-situationen blivit bättre tills dess så att jag slipper göra det här ensam, men jag förbereder mig för att få göra det solo.

Förra IVFen på Sahlgrenska, november 2019

ÄR JAG GRAVID ELLER INTE?

Imorse la jag upp en video på Youtube där jag berättar hur min FET gick, hur jag har mått under ruvardagarna samt vad graviditetstestet tillslut visade. Har ni ännu inte sett den, så gör det. Imorgon tänkte jag publicera ett inlägg där jag pratar med ingående om mina känslor och tankar under dessa 10 ruvardagar samt mina tankar om hösten och framtiden.

FET + 10 RUVARDAGAR

För 10 dagar sedan gjorde jag en insättning av ett 5 dagars blastocyst på Sahlgrenska. Vi gjorde ju ett äggplock i november och då fick vi ett till frysen, som vi nu har använt. Vill ni veta mer om IVF, kan ni se videon nedan:

Men denna gången gjorde vi en FET – Frusen Embryo Transfer och skillnaden mellan en FET och en IVF är att man enbart gör en insättning och att man använder ett av embryon man fått i frysen. I vårt fall gjorde vi en ostimulerad FET, vilket betyder att vi inte använde några mediciner utan enbart en insättning i min naturliga cykel. Detta var mycket konstigt för mig, då jag förra gången fick både sprutor och medicin och de gav mig stora biverkningar som enkelt kunde klassas som gravidsymptom. Denna gången hade jag knappt några symtom alls – de enda jag kände var den normala tröttheten, lite halsbränna och ont i huvudet, men ingenting utöver det vanliga. Det har varit jobbigt för mig, då jag är van vid att ha hur mycket symptom som helst och det har lett till både panikattacker och mardrömmar.

Helgen har däremot varit mycket bra, trots alla känslor och all oro. Bästa vännen och hennes dotter var på besök och sov över. Vi såg allesammans CATs Mordgåta Döden tar spelet, som de gjorde som en Livestream. I maj hjälpte jag dom med att spela in den första mordgåtan men nu var det en ny som spelades in i Husby Säteri. Vi totalförlorade och var inte ens i närheten av att hitta mördaren, men det var en kul kväll och det var roligt att tänka på annat.

Jag har även skrivit manus! Planen är att det ska bli en fars i höst trots Corona och i fredags satt jag och Cristian och skrev tills fingrarna blödde – och 10 timmar senare var det klart! Vi hade fått en synopsis av producenten, så handlingen var i stora drag redan skriven. Han ville helt enkelt ha hjälp att skriva repliker och det löste vi utan problem. Jag är JÄTTENÖJD! Producenten ville göra lite småändringen men sen är det bara att sätta igång att repa och premiären blir förhoppningsvis i november. Som vanligt blir det på Fjärås Bygdegård i Kungsbacka kommun och det hade varit jätteroligt om ni ville komma och titta. Då får ni även chans att träffa mig och Cristian. Mer info kommer och då även hur vi ska få det att fungera med Corona restriktionerna.

MONTERA NYA HYLLOR I VARDAGSRUMMET

Idag har vi kämpat och slitit med att ta ner och montera upp nya bokhyllor i vardagsrummet. Vi har pratat länge om att byta de svarta mot nya, vita bokhyllor med skåp, så det inte ser så plottrigt ut – och idag blev det gjort! Vi har nu alla de nya hyllorna färdigmonterade och imorgon blir det att fixa hyllplan och skåp. Det kommer att bli jättesnyggt och vi ser redan en stor skillnad i rummet.

FÖRE / EFTER

Idag är jag på ruvardag 3 och jag har känt av värk i magen enda sedan insättningen i torsdags. Idag har det inte varit lika påtagligt som de tidigare dagarna men under monteringen började jag känna av stor värk i magen, så jag tog beslutet att pausa för att inte riskera någonting. Under resterande av kvällen har jag fortsatt känt stor värk i magen och jag vet inte om det beror på kraftansträngningen eller om jag hade haft det oavsett. Men så är läget iallafall och planen är nu att gå och lägga sig och hoppas att värken har minskat tills imorgon.

Utöver värk i magen har jag även känt mig hungrigare och på mornarna vaknar jag tidigt av att jag är EXTREMT kissnödig, vilket är nytt för mig.

JAG ÄR GRAVID!

Jag ber så hemskt mycket om min tystnad, men det har hänt en hel del. Ni som vill följa mig på daglig basis får helt enkelt förlja mig på min Instagram Sannilynn. 
Det senaste nytt är iallafall att den 3 December fick jag reda på att jag är gravid och sedan dess har det varit långa veckor av illamående, kräkningar och soffläge. Men nu (är i vecka 9 nu) börjar jag känna mig mycket bättre, så nu är det dags att börja arbeta igen. 
Här kommer videon som jag spelade in den 10 december, men inte haft energi till att spela in. Videon där jag berättar för världen att jag är gravid och även berättar hur mina symtom sett ut, hur vi fick veta om vårt plus och hur overkligt allt känns <3


« Äldre inlägg

© 2020 Sannilynn

Tema av Anders NorenUpp ↑