Sannilynn

Kategori: Gravid

ETT TRAGISKT FARVÄL

Planen är att göra en video om allt detta när sorgen och smärtan lagt sig. Men jag känner ett behov av att uppdatera er alla om vad som pågått de senasre veckorna. 
Den 24/3 åkte jag och Cristian till Barnmorskehuset för att göra vårt rutinultraljud. Jag var då i v20. Vi hade valt Barnmorskehuset för att de tog emot partners, trots att alla andra ställen inte gjorde det pga Corona. Jag hade en magkänsla och det var tur att jag lyssnade på den magkänslan, för ultraljudet gick inte smärtfritt. De hittade avvikelser i fostrets hjärna – den hade utvidgade ventriklar, vilket innebär att vätskan som finns i hjärnan och ryggraden blockerades och gjorde att fostret hade för mycket vätska i sitt huvud. De hittade även att fostrets huvud var deformerat och inte helt runt, som det skall vara. 

Jag fick trots allt åka tillbaka till Borås för utredning, vilket innebar att Cristian inte fick följa med. Ett fostervattenprov gjordes för att utesluta kromosomavvikelser och syndromavvikelser som oftast ligger i grund vid dessa avvikelser. Det diskuterades även möjligheten att behöva göra abort, då flera kromosomavvikelser (ex Edwards syndrom) klassas som icke livsdugligt och det skulle innebära att fostret inte skulle överleva graviditeten eller ha 1% chans att överleva sin 1 årsdag. 

Under de kommande 2 veckorna som följde gjordes ännu mer ultraljud, både hos Borås och Östra och det gjordes även en MR röntgen på fostrets hjärna för att utreda exakt vad som pågick. 6 april hade det konstaterats av minst 6 olika läkare att fostret inte hade några kromosomavvikelser eller syndrom, men den hade alldelels för mycket vätska i hjärnan, vilket kallas för Hydrocefalus (vattenskalle) och de hade inte heller hittat Corpus Callosum som är hjärnbalken och är en den del i hjärnan som kommunicerar mellan högra och vänstra hjärnhalvorna. Detta innebar att fostret hade stora chanser till att få grova neurologiska svårigheter, chansen att behöva förlösa fostret tidigare var garanterad – vilken även de gav sina komplikationer och även vattenskalle har en hel del biverkningar såsom cp-skada, epilepsi samt inlärnings och utvecklingssvårigheter. Samtliga läkare rekommenderade oss att göra abort och 9 april 22.06 föddes vår änglagosse – han var 26 cm lång och vägde 497 gram.  

Idag är det exakt en vecka sedan aborten och fysiskt återhämtar jag mig bra. Jag blöder bara under nätterna men har fortfarande mensvärk smärtor i magen och jag har haft stora problem med mina bröst som är hårda, ömma och läcker. Läkarna tror att brösten kommer må bättre efter max 10 dagar och blödningen varierar från person till person men borde vara borta inom 2 veckor. Psykiskt mår jag däremot väldigt dåligt. Aborten var mycket traumatiskt för oss båda och jag lider av både mardrömmar och flashbacks i nuläget. Jag skyller allt på mig och jag ifrågasätter precis allt jag gjort under graviditeten för att hitta ett svar på varför det blev såhär, trots att läkarna säger att detta var ren jävla otur och att det inte var något vi gjorde som påverkade fostret såhär negativt. Läkarna har även lugnat oss med att berätta att vi kan bli gravida igen och att nästa graviditet inte allt kommer sluta på samma sätt. Vårt embryo i frysen, som skapades under samma äggplock är även den säker och att vi kan utan problem försöka bli gravida igen såfort blödningen lagt sig.  

Planen för resten av våren och sommaren är att se till att min kropp återhämtar sig. Sen är faktiskt vår plan att så fort som möjligt försöka bli gravida. Vi vet inte i nuläget när Sahlgrenska tar emot oss för nästa FET men planen är att försöka bli gravida naturligt medan vi väntar. Då min infertilitet baserades på hormonobalans kan det finnas en chans att graviditeten har ordnat upp hormonerna och gjort att jag nu kan bli gravid naturligt. Vi får se helt enkelt, men vi är iallafall båda överens om att vi ska hoppa upp på hästen igen såfort som möjligt samtidigt som vi får hjälp av båda läkare och kuratorer för att kunna gå vidare denna tragiska händelse.  

ALLA ❤ DAG ANNONCMENT

Idag är det Alla ❤ Dag och jag och maken firar det med att ha en långhelg i Värmland i stugan, bara han och jag. Jag har äntligen börjat må bättre, förutom ryggsmärtor så det känns så underbart att kunna hitta på saker igen. Denna dagen hottade vi upp lite extra genom att göra vår graviditet officiell på våra privata sociala medier. Vi tog lite foton igår som vi tyckte blev riktigt mysiga och med dom berättade vi för alla att vår familj kommer att växa i augusti ❤ 

ULTRALJUD

Idag begav vi oss till Borås för ett ultraljud. Vi var lite nervösa men samma sekund dopplern hamnade på magen hittade vi en livlig bebis med ett starkt hjärta och som båda vinkade till kameran och sparkade boll (som barnmorskan så passande sa). Allting såg bra ut och barnmorskan var väldigt nöjd och fick se dens hjärna, ryggrad, magsäck & urinblåsa. Dock fick vi inte se något kön, så det är fortfarande en hen. 

Kvällen firades med bubbel och god middag och vi kan äntligen börja slappna av. På fredag gör vi graviditeten officiell på våra privata sociala medier.

Mamma & Pappa älskar dig och längtar efter dig! 

MARDRÖMMAR OM MISSFALL

Ännu en jobbig natt har gått mot sitt slut. Inatt drömde jag att jag fick missfall, så jag var väldigt rädd när jag vaknade. Det första jag gjorde var att leta upp min doppler och letade upp bebisens hjärta och jag fann den utan problem, tack och lov. 

Imorgon är det äntligen dags för ett ultraljud. Vi ska till Borås för ett TUL (tidigt ultraljud) och det är vårt första via mödravårdscentralen. Vi gjorde ett TUL med Sahlgrenska i v.8 för att kolla att IVFen blivit rätt och att embryot inte fastnat fel. Då fick vi se en liten jordnöt med ett tickande hjärta. Det var för tidigt att höra hjärtat, men vi såg tydligt att det slog. Denna gången kommer vi vara i v14 och det ska bli så spännande att få se en bebis denna gången istället för jordnöten som vi såg sist. Om ultraljudet går bra är även planen att göra graviditeten officiell på våra privata sociala medier, vilket känns jättespännande! 

Här är det första ultraljudet i v.8 

TÅRAR, STORMVARNING & HORMONER

När jag vaknade imorse var kudden blöt. Jag hade gråtit hela natten och även nu, en timme efter att jag vaknat kan jag inte slå bort känslan av deppighet, tårar och frustration. Hormonerna går på högvarv och jag bollas mellan att vilja gråta eller slå sönder någonting  Jag påminns ännu en gång om att vissa saker inte längre är värt det, man får bara skit för det i slutändan. Vädret utanför passar även mitt humör för det är mörkt och grått ute, det regnar och alla varnar om att det ska bli en storm senare idag/inatt. Så just nu ligger jag i soffan och glor dålig tv samtidigt som jag hör regnet smattra på rutan och blåsten yla utanför. 
Det ska bli spännande att se hur dagen fortstrider. I nuläget har jag ingen aning men jag försöker stänga av hjärnan, ta en timme i taget och drömma om tisdagen då jag får se min bebis igen. 

*Som rubriken lyder: detta inlägget handlar om illamåendet och under den kategorin, så klarar ni inte av att läsa om sådant – undvik detta inlägg*

llamåendet fortsätter vara ett stort problem här hemma. De värsta stunderna är på mornarna och innan läggdags. Frukosten åker upp oavsett hur långsamt jag äter eller hur lite jag äter – jag får helt enkelt inte behålla det. Sedan brukar jag vänta 20 min och ger ätandet ett till försök och då får jag behålla halva. Efter det brukar det inte vara några problem. 
Jag har i nuläget slutat äta kvällsmat, trots att jag blir hungrig innan läggdags. Jag kan få i mig en frukt, men inte mer för men äter jag på kvällen så händer det samma sak som under frukosten – jag får helt enkelt inte behålla det. 
Samma sak gäller när jag kör eller åker bil. Jag blir åksjuk och spyr antingen mitt under bilresan eller samma sekund jag stiger ur bilen. Det gäller därmed att planera bilresan och nästa vecka sker det ultimata testet. Då är planen att jag och Cristian ska åka till stugan i Värmland, vilket innebär en 4 timmars bilresa. Jag ska förbereda mig på bästa sätt genom att ha tuggummi med mig (hjälper mot illamåendet), mycket vatten och snacks såsom nötter, russin och frukt. Vi brukar göra att Cristian kör till stugan och jag kör på hemvägen och den strategin är nog bäst även nu. Jag vågar inte köra såpass långa sträckor när jag inte kan lägga all mitt fokus på just körandet. Jag längtar till att få åka till stugan. Denna gången ska vi vara där helt själva, utan mina föräldrar och det är precis det vi behöver. Det har varit mycket nu hela hösten och vintern med två teateruppsättningar, jul & nyårsfiranden, graviditeten och för Cristian även heltidsjobb. Vi behöver komma bort ett litet tag, andas ut, sova ut och mysa bara vi två. Och stugan är det perfekta stället för just det! Planen är också att jag ska filma lite där uppe och komma ikapp med min Youtube kanal. Jag saknar att filma, men det har inte funnits någon energi alls för det de senaste veckorna, tyvärr. Men jag håller tummarna att illamåendet snart försvinner och att jag kan bli min glada, pigga jag igen 🙂 

Här har ni en bild på vår stuga. Den ligger i Värmland, mitt ute i ingenstans bland skogar och sjöar och är riktigt idylliskt för oss <3

HUR JAG MÅTT

I skrivande stund är jag 14 veckor gravid och oj, vilken graviditet det har varit! 
Fram till vecka 7 fungerade allt bra. Jag mådde bra, förutom molvärk som kändes som att man gjort 1000 sitsups och jag hade ömma bröst. Det var inte så farligt. Jag kunde arbeta, men jag måste erkänna att jag däckade i sängen samma sekund som jag kom hem. Det var inte optimalt, men jag hade hoppet om att jag kunde få arbetet och vardagen att gå runt. Men sen kom vecka 7 och allt förändrades. Helt plötsligt började jag må illa dygnet runt och hade ett flertal kräkningar om dagen. Detta resulterade i extrem trötthet och yrsel och jag kunde helt plötsligt inte lämna soffan utan att kollapsa eller spy. Vårt julmirakel blev helt plötsligt anledningen till att jag inte kunde njuta av varken julen eller det nya året. Jag mådde hemskt och jag vill berätta att jag idag mår bättre, men det gör jag inte. Jag lider än idag av spontakta kräkningar, trötthet och yrsel. 

Jag blev sjukskriven i januari på grund av dessa symptom och jag fick även Legigan för att underlätta illamåendet, men det hjälpte bara de dagarna jag fick behålla tabletten.  Trots allt detta mår bebisen bra. Jag köpte i vecka 10 en doppler som jag använde för att lyssna på bebisens hjärta de dagarna jag mådde som värst och att höra det starka hjärtat gav mig ett lugn även under de värsta dagarna.  

Så hur ser framtiden ut? Jag har faktiskt ingen aning. Tanken är att jag ska återgå till arbetet om två veckor, vilket ger mig extrem ångest. Ni som följt mig ett tag vet att jag arbetar som elevassitent i en grundsärklass och det arbetet är väldigt aktivt, psykiskt tungt och allting sker efter eleverna. Det är alltså inte ett jobb där jag kan spy 5 gånger om dagen eller lägga mig på golvet såfort min energi tar slut. Jag funderar på att kontakta min läkare igen och få sjukskrivnigen förlängt, men samtidigt kommer jag bli kokko om jag fortsätter såhär. Det tär extremt på mitt psyke att vara fast i soffan hela dagarna och inte kunna vara mitt vanliga, glada aktiva själv.  Som ni hör tar jag en dag i taget och fokucerar på att vila, dricka mycket vatten och försöka behålla maten. Jag hoppas innerligt att denna perioden snart är över, men det är svårt att veta. Har pratat med många andra gravida och de som lidit av illamående har gjort det från v12 (vilket jag redan passerar) till v16 eller v20 (vilket är en skrämmande tanke). Men alla apparna säger att andra trimestern (som jag går in i nu) är det bästa perioden, så jag har ännu inte tappat hoppet. Någonting som jag iallafall har att se fram emot är att på tisdag, den 11 februari ska vi åka på ultraljud och se vår bebis igen. Om allt ser bra ut ska vi även göra vår graviditet offeciell på våra privata sociala medier på Alla Hjärtans Dag <3  

Här kan ni se min senaste uppladdade video där jag berättar om hur min v.8 såg ut (vilket är praktiskt taget samma som jag mår nu i v14.) Tanken är att jag snart ska göra en uppdatering, så håll utkik <3 

JAG ÄR GRAVID!

Jag ber så hemskt mycket om min tystnad, men det har hänt en hel del. Ni som vill följa mig på daglig basis får helt enkelt förlja mig på min Instagram Sannilynn. 
Det senaste nytt är iallafall att den 3 December fick jag reda på att jag är gravid och sedan dess har det varit långa veckor av illamående, kräkningar och soffläge. Men nu (är i vecka 9 nu) börjar jag känna mig mycket bättre, så nu är det dags att börja arbeta igen. 
Här kommer videon som jag spelade in den 10 december, men inte haft energi till att spela in. Videon där jag berättar för världen att jag är gravid och även berättar hur mina symtom sett ut, hur vi fick veta om vårt plus och hur overkligt allt känns <3


© 2020 Sannilynn

Tema av Anders NorenUpp ↑