Sannilynn

Författare: Sannilynn (Sida 2 av 12)

Jag heter Sandra, min man heter Cristian och vi är ett gift par från Göteborg. Efter 2 års tid av ofrivillig barnlöshet, infertilitetsutredningar och 1 IVF blev vi hösten 2019 gravida med vårt första barn. Vi fick däremot göra abort i vecka 22 då avvikelser hittades i fostrets hjärna. Följ vår resa till att bli föräldrar, se videos om våran infertilitetsresa och få ta personlig del av vår vardag, våra tankar och rädslor för framtiden.

ORÄTTVIS VÄRLD

Ikväll tog orken slut. Hela jag bröt ihop och alla känslorna rann över och tog över.

Om några dagar ska vi starta vår andra IVF och vi har länge haft tänket att det är snart, men ikväll tog jag ett graviditetstest för att dubbelkolla inför ivf starten och då blev det helt plötsligt verkligt. Det är bara några dagar kvar – på måndag startar vi igen och nu när vi väl är här igen så vet jag inte om jag är stark nog att göra det igen…

Graviditetstestet som bekräftade IVF starten

Hela året har jag levt i en överlevnadsinstinkt – först under graviditeten då jag mådde så dåligt, sen när vi fick reda på att vår son hade avvikelser och att vi inte kunna behålla honom, sen kom aborten och sorghanteringen efteråt. Det har varit så mycket tankar och känslor att jag har blivit helt dränerad. Hur kan det ens finnas drivkraft kvar till att börja om igen? Och om jag blir gravid igen – hur ska jag orka leva när jag har den ständiga oron att även nästa barn kommer att dö? Och sen kommer den hemska tanken att OM IVFen blir en misslyckad sådan. Hur ska man klara av den sorgen? Hur länge kommer man orka kämpa och hur vet man när det dags att inse att kampen är slut och man ska ge upp alltsammans?

Som ni hör så är det mycket frågor och ovissheter och det är nog den delen som är jobbigast. Hade man fått bekräftelsen att man kommer få ett barn en vacker dag så hade man orkat kämpa, men nu när man inte vet om kämpande kommer att vara värt det, så är det svårare att orka hålla sig flytande. Speciellt när man nu gjort det i 3 års tid…

Mörkret omslutar mig och ger mig mental ohälsa

Sen är det även känslan av orättvisa som svider i hjärtat. Jag och Cristian har alltid sagt att vi gör detta tillsammans, men nu känns det inte längre som om vi gör det tillsammans – det är jag som gör allt och han behöver bara hålla min hand. Speciellt nu under Corona när han inte får följa med på läkarbesök! Det är jag som tar medicinerna och sprutorna, det är jag som sitter med fötterna i vädret och fittan blottad under alla undersökningar och operationer, det var jag som födde ut vår döde son och det är jag som somnar om nätterna i tårar över minnet av att vår son som bärs iväg utan att man fått ta farväl. Det är jag som lider och måste göra skiten om och om igen, medan han lever vidare som om ingenting har hänt. Så all press är återigen på mig och min trasiga kropp – här, förstör den lite till!



EMBRYO STUDIE

Idag fick jag en förfrågan i 1177 angående vår kommande IVF. Det finns en ny studie som man kan deltaga i, som bygger på att embryorna får ligga i en time-laps inkubator och att mognaden av embryorna fotograferas för att enklare hitta det bästa embryot för insättning.

Detta låter som en mycket spännande studie och kan förhoppningsvis ge mycket information och hjälpa kommande IVFare. Jag ska definitivt prata med Cristian om detta och se vad han tycker om studien.

Vad tycker ni? Låter det som en studie som kan hjälpa forskningen eller är det bortkastad tid? Kommentera gärna nedan era åsikter, hur ni skulle göra om ni fick förfrågan eller om ni själva har varit delaktiga i studien. Jag vill höra allt!



IVF NR 2 STARTAR NÄSTA VECKA

Idag var det äntligen dags att ringa dom – Sahlgrenska! De ordnade så att jag på måndag startar min andra ivf och det är så mycket tankar som bollar runt just nu. Mest ilska över att behöva göra skiten igen, men samtidigt en lättnad att få hjälp igen så snabbt och lugnet att veta att chanserna att goda att ännu en gång lyckas.

Det blir det korta protokollet igen och de har nu skickat protokollet hem till oss och nästa steg är att ordna hem medicinerna – gonald-f, fyremadel samt otrivielle. Jag gick precis in på FASS hemsida och såg att apoteket på. Östra sjukhus har alltsamma på lagret. Vi hade även lite fyremadel över sen förra gången och slutdatumet där var december 2020, så detta blir perfekt! Vill ni läsa/se mer om min förra IVF kan ni läsa här och se youtubefilmen här

Däremot kommer jag inte kunna hämta medicinerna idag, för efter jobbet blir det att åka och träna för att sedan repa teatern. Vi repade första gången i lördags och det gick superbra. Jag är inte orolig över att vi ska hinna repa klart i tid och det kommer bli en grym föreställning i år. Jag är så taggad!

DAGS FÖR LITE VARDAGSLYX

Idag unnade jag mig lite lyx med att åka till min favoritmassör.
Jag har känt mig extra stel på sistone, så en massage var precis vad doktorn beordrade! Jag måste erkänna att jag somnade till en stund, så skönt var det!
Befinner ni er nära Landvetter rekommenderar jag starkt Sandra från Bara Vara Massage.

Foto av Bara Vara Massage
Foto av Bara Vara Massage

Klicka på bilden för att komma till min Youtube-kanal

Eftermiddagen och kvällen fortsatte med att redigera och publicera min nästa video, som handlar om mental ohälsa. Ni får följa mig under en mentalt dålig dag och får se hur en sådan dag oftast ser ut.



KOLLATIONERING

Idag är det Dagen D – idag ska teatergruppen äntligen träffas och rep perioden kan officiellt börja! Idag är det dags för kollationering!
Kollationering är när alla i teatergruppen samlas och för första gången läser igenom manuset (och i detta fallet, MITT manus!). Vi kommer att läsa i våra karaktärer och för första gången se hur pjäsen kommer att bli. Vi kommer att diskutera våra karaktärer och vad dom har för egenskaper (och i vårt fall dialekter, vi äskar att arbeta med olika dialekter). Vi kommer att höra vilka skämt som fungerar/inte fungerar och om vi behöver göra några ändringar. JÄTTESPÄNNANDE!

Jag har ju skrivit ett manus tidigare, i en annan teatergrupp jag och Cristian varit med i. När vi hade kollationeringen för det manuset var jag jättenervös, vilket inte är konstigt alls då det var mitt första manus och jag hade inte självförtroendet att tro på mig själv och mitt verk. Jag minns däremot när första skämtet lästes upp och samtliga i ensemblen skrattade, då började jag slappna av. Jag kommer ihåg att jag sa till mig själv att – Yes, dom fattar mina skämt! och ju mer och mer ensemblen reagerade på mitt manus, desto mer insåg jag hur grym den faktiskt är.

Denna gången är jag inte ett dugg nervös, vilket är skönt. Jag tror på manuset, jag tror på mig själv och vi har en stark ensemble som kommer få samtliga karaktärer att skina och sticka ut. Detta ska bli så otroligt roligt och spännande och jag är så taggad att börja arbeta och att få vara på scen igen. Bara det var 3 år sedan!

SJUKSTUGAN FORTSÄTTER

Vilken vecka det har varit! FY TUSAN!

Jag startade veckan med ny energi och var redo för att komma tillbaka till jobbet och köra järnet, men energin svek mig redan på onsdagen. Samma sekund som jag kom hem från jobbet slocknade jag och jag kände att någonting inte var riktigt rätt. Mycket riktigt, klockan halv nio vaknade jag igen och hade EXTREM migrän och jag fick tom hämta spyhinken för att jag kände mig illamående. När jag vaknade på torsdag morgon kände jag mig däremot piggare, så jag begav mig till jobbet i tron om att jag var återställd igen. HA, det hade ju varit alltför enkelt! På första lektionen kände jag att huvudvärken kom tillbaka igen och en kort minut senare fick jag springa ifrån klassrummet och jag hamnade på toalettgolvet och spydde. Min plan blev då att arbeta till lunch, för då var det lektioner som mina kollegor kunde fixa utan mig. Så förmiddagen fortsatte och jag blev värre och värre för varje minut som gick. Jag blev snurrig, huvudvärken blev mer intensiv och synen började försämras – men energi fanns fortfarande kvar så jag fortsatte. Lunchen kom och jag såg till att alla kunde få ut sina raster så jag kunde åka hem. NOPE! Då kom jag på att min kollega slutar tidigare och att jag behöver vara med på sista lektionen, för vi kunde inte lämna vikarien ensam på den lektionen. Inga problem, jag stod ut och klockan blev dags för skolslut. Jag såg till att eleverna som skulle hem kommer hem och de elever som ska till fritids går dit – NU får jag ÄNTLIGEN åka hem. NOPE! Det visar sig att en elev som vi inte trodde skulle vara på fritids skulle vara på fritids, så jag får stanna tills han åker hem. Det slutade med att jag fick åka hem 15.45 – en kvart tidigare än min sluttid. Lite irriterad blev jag men samtidigt var jag stolt, för trots att jag mådde skit hade detta varit min bästa dag på länge. Jag var lågaffektiv, effektiv och såg till att alla eleverna mådde bra och var glada. Lyckad dag! Jag åkte hem, fick i mig lite mat och hade faktiskt ork efteråt att ligga i soffan och titta på 2 Star Wars filmer med Cristian – check, även maken glad! På natten däremot kom migränen tillbaka och huvudet kändes som att den skulle sprängas. Dock var jag inte lika dum nu som jag var igår – jag sjukanmälde mig och stannade hemma idag! Så idag blir det soffläge med Disney + och hoppas att migränen försvinner tills imorgon, för då ska teatergänget träffas för att läsa mitt manus och planera repperioden. Den vill jag inte missa!

DEN GAMLA DANSBANAN – TILL SALU

Mitt senaste mästerverk! Få möjligheten att se mig och Cristian på scen samtidigt som ni kan njuta av härlig sång, musik, humor och lite dans i aktpaus

TANKAR JAG HAR UNDVIKIT

Igår spenderade jag hela dagen med att fixa och dona här hemma. Jag rensade ut skrivbordet, städa hela huset, tvättade, rengjorde diskmaskinen, började rensa ut garderoben på sommarkläder – jag gjorde rubbet!
På kvällen satt jag vid datorn och ordnade med mina sociala medier, hemsidan, den nya Facebook-sidan, jag fixade på undertexter till mina videos och även började kontakta företag om eventuella samarbeten. Jag var effektivare än effektivast!

Klockan 22 la jag mig i sängen och trodde jag skulle däcka av utmattning, men ack så fel man kunde ha. Jag gjorde min vanliga koll på Tiktok och Youtube och la sedan ner telefonen för att somna.
Det blev istället två timmar lång kamp att finna en bekväm sovställning och jag blev obekvämare och obekvämare för var minut som gick. Sedan började jag fundera – STORT MISSTAG och det slutade med att jag bröt ihop totalt! Tårarna bara rann och jag kunde inte lugna ner mig själv. Jag försöka väcka Cristian med han var inte alls på humör på att vakna, så jag låg där i över en timme och bara lät tårarna rinna. De mörka tankarna attackerade mig och det slutade med att jag inte ens vågade gå på toaletten, för att jag var så rädd för att göra någonting dumt (som exempelvis att skada mig själv).

Där, mitt i panikattacken kom jag på VARFÖR jag hade sysselsatt mig så flitigt under dagen. Det var dessa tankarna jag försökte undvika!
Det är tur att Cristian inte läser den här bloggen, för han kommer bli jättearg på mig för att jag inte väckte honom… men jag lyckades inte. De gånger jag försökte så vände han bara på sig och ju längre tiden gick desto mer kände jag hur kroppen slutade fungera – jag kunde tillslut inte ens röra på mig. De enda jag kunde göra var att ligga och stirra upp i taket och känna tårarna rinna ner mot min kind.

Jag får många kommentarer nu efter abort videon om hur stark jag är, men sorry gänget – jag är inte stark. Jag svarar ofta er att jag inte har något annat val, för vad är alternativet? Ge upp och inte bli förälder? Det ligger inte på kartan i nuläget. Jag skulle heller aldrig någonsin göra någonting dumt som att lämna Cristian. Det ska ni veta! Men nu på senaste känner jag att dom tankarna börjar tyna bort och istället övertas av den mörka tanken att ge upp allting. Jag har inte ork längre att hålla mig uppe och den tanken skrämmer mig.

Så inatt när jag låg där i mitt disträ så började jag tänka på att kontakta psykolog, för det kan man ju såklart göra. Vi fick kontakt med en fantastisk kurator efter aborten och jag hade kunnat kontakta henne och få hjälp. Men då kommer andra tankar in som inte heller är så roliga. Under de 5 åren jag arbetat på skolan har jag varit sjukskriven 3 gånger. Första gången för utbrändhet och det var då jag tog kontakt med en psykolog och började arbeta på mina 15 års trauman och depression (bättre sent än aldrig, ellerhur?) Andra gången var under graviditeten, när jag spydde så mycket att jag blev sängliggandes i 6 veckor och den tredje och sista sjukskrivningen var nu efter aborten. Ni som följt mig sedan dess vet att jag redan då blev tvingade att börja arbeta igen och jag ansåg att det var för tidigt… Tada! Det är nu det kommer tillbaka och spökar.

Men, tillbaka till ämnet. OM jag hade kontaktat psykolog eller kurator, så hade det blivit den vanliga proceduren. Jag kommer få gå på möten med dom – jättebra! Jag är så för det! Jag kommer även få börja med mina antidepressiva igen, för dom tog jag i över 2 års tid och de fungerade. Inte lika optimalt, men jag förstår det. Det sista som skulle ske är sjukskrivning, då jag uppenbarligen inte är i livsdugligt skick just nu. Jag sover inte, jag har noll koncentrationsförmåga, energin är på minus och även livsglädjen. Jag har varit i denna bubblan innan, jag vet rutinen – det blir sjukskrivning. Då adderas ännu en sak på listan av saker man mår dåligt över – jo, skammen att inte klara av sitt jobb! Då inkluderas även detta: blickar från kollegor, snacket börjar gå igen, kommentarerna och frågorna från cheferna och sedan när det har gått ett tag så börjar dom även jaga dig om när du kommer tillbaka igen. Det blir bara mer jobbiga saker som byggs på och standard här i Sverige är att man först blir sjukskriven i 2 veckor och sedan måste man gå till läkaren igen varannan vecka för att bevisa för dom att man fortfarande är sjuk. Inte heller en rolig process! Min längsta sjukskrivning för utbrändhet blev 6 veckor och ska jag vara ärlig så är det INGENTING när man är så långt ner i mörkret som man är då. 6 veckor tickar iväg fort och gör inte mycket när det gäller psyket. JAG skulle behöva vara hemma i kanske ett halvår och samtidigt arbeta hårt med en psykolog, för att riktigt kunna gå in på djupet i alla mina ungdomstrauman OCH även det trauma jag nu genomgår med aborten, barnlösheten, infertiliteten och känslorna kring det. Men det kommer inte sjukvården kunna ge mig… Det är både för dyrt, för krävande för både sjukvård och min arbetsplats och det är inte så sjukvården arbetar.
Så vad är mitt nästa steg? Några råd, för er som orkat läsa hela?

TEATER UPPDATERING

På grund av Corona blev det bestämt att det inte skulle bli någon Fars i höst.
Det var flera i ensemblen som inte kände sig bekväma med att repa och ha föreställningar när de är sådan smittorisk – och det respekterar vi absolut! Så vi bestämde i somras att fördröja höstens manus till nästa år och ta ett välförtjänt break… Tills för några veckor sedan. Då fick vår producent abstinens och kom på att han ville göra en omskrivning av en dansbana han gjorde för några år sedan. Han gav mig en synopsis och bad sedan mig skriva repliker – och i helgen blev det klart. I fredags när mensen kom började jag skriva så fingrarna blödde – allt för att distrahera mig från sorgen och ilskan över ännu ett misslyckat försök till ett barn. Jag och Cristian satt hela fredagskvällen och jag fortsatte sedan och skrev på lördagsmorgonen. 10 timmar blev det totalt och sedan var det färdigskrivet! Den gamla dansbanan – till salu!

Så planen är att det blir en föreställning till höst iallafall, men inte ens fars som i vanliga fall. Vi kommer ha en ensemble på 8 personer och kommer att spela upp en föreställning med inkluderad allsång och tid för dans i mitten.
Naturligtvis har vi tagit hänsyn till Corona restriktionerna. Det kommer vara max 50 i publiken, vi kommer att tänka på avståndet genom att publiken får sitta i sina sällskap med bra avstånd emellan. Vi kommer även släppa in publiken ett sällskap åt gången och man kommer bara att få dansa med personer i sitt sällskap. Vi tror att det kommer att bli jätteroligt och lagom underhållning nu i Corona-tider.

Vi kommer att börja repa redan nästa vecka, för att hinna med allt och premiären beräknas att vara lördagen den 31 oktober på Fjärås Bygdegård. Det blir tre föreställningar och vi kommer även bjuda på chokladhjul och ett lotteri.

Mer info kommer när de sista detaljerna är klara!

KÄNSLOR OM DET SOM VARIT OCH DET SOM KOMMA SKALL

Vilken månad det har varit! Den är inte slut än, men JAG är definitivt det! Vi började månaden med att få en sista minuten tid på Sahlgrenska för att få göra en FET. Sedan blev det 2 intensiva veckor med insättning, ruvardagar och ett negativt graviditetstest. Så det är mycket att smälta nu i efterhand när allt lagt sig.

Min första tanke är hur jobbig det var att komma tillbaka till Sahlgrenska. Det är mycket känslor kring det, men mest ilska över hur orättvist livet är. Vi trodde att vi skulle vara hemma och mysa med en 1 månaders bebis, INTE att vara på Sahlgrenska för att göra ännu ett misslyckat försök att bli gravida.

Andra tankar är att jag i nuläget är djupt sårad och mitt hjärta känns som att den har gått i tusen bitar. De tankar som ockuperar min hjärna dagligen är – Varför fick jag inte behålla honom? Vad har jag gjort för att förtjäna den här smärtan? Vad har Cristian gjort för att först få en fru som inte vill ha ett barn och nu fått en fru som inte kan ge honom ett? Vad är meningen med all den här smärta och när kommer den här mardrömmen ta slut?
Som ni hör är det mycket självkritik och självhat just nu. Jag lägger skulden på mig själv, trots att jag vet att det inte var mitt fel. Men att inte veta vad de var som orsakade hans hjärnskador och död får mina känslor och tankar att förstoras och jag försöker finna en anledning till varför han togs ifrån mig – när det egentligen inte finns någon.

Mycket mörka tankar och fokus på mental ohälsa

Hemma försöker vi fokusera på vardagen med jobb, hemsysslor och umgås med vänner. Vi har även lyckats distrahera oss med att skriva manus och möblera om i vardagsrummet och badrummet. Vi har märkt att projekt som dessa får tiden att gå och gör att våra hjärnor ockuperas av annat än sorgen. Men jag har märkt att det är en barriär emellan mig och Cristian, då vi är på helt olika faser i sorgbearbetningen. Sedan är inte Cristian så bra att öppna upp sig och prata om saker, medan jag inte vill lägga min sorg hos honom. Jag kommer på mig själv med att hålla mina känslor inne, tills det tillslut bubblar över, jag bryter ihop och allt kommer ut på en gång. Jag gråter varenda dag, men gör det när ingen hör eller ser för att inte vara en börda för någon.

Jag har även märkt att nu, när det har gått ett halvår sedan han dog så har resterande av världen ”gått vidare” och deras hantering av situationen är färdig. Dom är klara med sin bearbetning av det som hänt och nu förväntar de sig att jag också ska gå vidare… men hur ska jag göra det? Hur kan de förvänta sig att jag ska göra det? För mig är det inte över! Varenda dag påminns jag om sorgen och saknaden av honom, varenda dag ser jag hans kläder och saker som ligger och väntar på att bli använda, varenda dag påminns jag om hur det var att föda ut honom och jag kan idag höra hur han dunsar i metallbäckenet och när barnmorskan bär iväg honom till obduktionen. Jag påminns varenda dag och mardrömmen tar aldrig slut! Jag vill kunna gå vidare men det går inte och jag har flera gånger tänkt tanken att bara ta livet av mig och skapa ett slut på smärtan.
Ni kan vara lugna, jag skulle aldrig göra så mot Cristian. Jag skulle aldrig kunna lämna honom, men tanken dyker upp då och då – och den är lockande.


Så vad är nästa steg? Jo, nästa steg är att det blir en ny IVF i slutet av oktober. Tungt, men sant. Jag ser inte fram emot att göra den proceduren igen, men vad har vi för val? Jag kan ju inte ge upp, så det får helt enkelt bli sprutor och äggplock igen. Jag hoppas kunna dokumentera även denna IVFen och lite mer djupgående än vad jag gjorde sist. Det lär vara enklare nu när jag vet exakt hur allting kommer att gå till och vad vi har att förvänta oss. Det enda som oroar mig i nuläget är att jag troligtvis kommer behöva äggplocket utan Cristian (på grund av Corona) och den tanken är inte så lugnande. Förra gången mådde jag riktigt dåligt efteråt, då jag är överkänslig mot morfin. Jag spydde rejält efteråt, så jag kommer att behöva ha någon med mig och köra hem mig efteråt. Vi får hoppas att Corona-situationen blivit bättre tills dess så att jag slipper göra det här ensam, men jag förbereder mig för att få göra det solo.

Förra IVFen på Sahlgrenska, november 2019
« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2020 Sannilynn

Tema av Anders NorenUpp ↑