Kroppen är både fascinerande men konstig på samma gång. Igår var det exakt 54 dagar sedan Sofia föddes och det var 39 dagar sedan jag slutade amma… och mensen har nu kommit tillbaka.

Detta är fascinerande och mycket imponerande för det betyder att min kropp har återhämtat sig från förlossningen, vilket känns väldigt skönt att veta och i ärlighetens namn tycker jag att det är skönt att återgå till det normala. Däremot är det lite konstigt att kroppen 54 dagar efter att ha fött ett barn är redo att genomgå nästa graviditet och skaffa ett syskon. Inte konstigt spontana graviditeter sker!

På tal om syskon så har jag fått många frågor på mina Instagram-lives om hur våra tankar går när det gäller just syskon (också jättekonstigt att ni frågar detta när hon praktiskt taget precis har klämts ut och jag ännu inte vant mig vid nya livet som mamma) och svaret är helt enkelt att vi inte vet. Min infertilitet är fortfarande kvar så vi vet helt enkelt inte om vi kan bli gravida igen. Vi har förvisso ett embryo i frysen som vi kan använda, men sist vi gjorde en frusen insättning så blev det ingenting så jag har inte så höga förhoppningar att det skulle bli annorlunda denna gången. Utöver detta var båda mina graviditeter otroligt påfrestande, både fysiskt och psykiskt. Jag var ju sjukskriven i över ett halvår på grund av extremt gravid-illamående, yrsel, lågt blodtryck och helt enkelt då jag var helt orklös. Sedan så var senaste graviditeten med Sofia ett trauma då jag ständigt påmindes om vad som hände med Gabriel och jag trodde i 20 veckor att historien skulle upprepa sig och att jag skulle förlora även henne. Så jag vet inte om jag klarar av en graviditet till…

Jag har även kommit fram till att jag har en hel del som jag måste bearbeta. Jag har trots allt överlevt 3 års ofrivillig barnlöshet, 1,5 graviditet som nästan fick mig att ta livet av mig själv och utöver det har jag även min sons död att hantera. När vi var mitt i detta kaos har vi bearbetat sorgen och traumat tillfälligt för att helt enkelt överleva dagen, men nu när vi inte längre är i kaoset och vi äntligen har ett levande och friskt barn så kan vi gå in på djupet och bearbeta alltsammans långsiktigt – och vem vet hur lång tid det kommer ta, det kan ta flera år och isåfall så måste det bli så. Nu är det fokus på oss igen och att bli mentalt stabila igen så syskonfrågan får minsann vänta!

 

 

 

Share:
Written by Sannilynn
Jag heter Sandra, min man heter Cristian och vi är ett gift par från Göteborg. Efter 2 års tid av ofrivillig barnlöshet, infertilitetsutredningar och 1 IVF blev vi hösten 2019 gravida med vårt första barn. Vi fick däremot göra abort i vecka 22 då avvikelser hittades i fostrets hjärna. Följ vår resa till att bli föräldrar, se videos om våran infertilitetsresa och få ta personlig del av vår vardag, våra tankar och rädslor för framtiden.