Äntligen en uppdatering, eller hur? Jag är verkligen värdelös på att blogga men nu kommer jag ha möjlighet att skriva oftare, jag lovar!

När jag skriver detta har jag gått in i gravidvecka 27 och det är mycket som har hänt och händer. Det första är att jag avstängd från jobbet. Det är en rekommendation att gravida efter vecka 22 är hemma, för att slippa att bli smittade av Corona och veckan innan lovet blev det helt plötsligt en stor smittspridning på min skola. Detta gjorde att jag tog tillfället i akt och hade ett akutmöte med min arbetsgivare och det slutade med beslutet att jag inte längre får jobba på grund av just smittorisken. Så nu kommer jag vara hemma tills bebis anländer, vilket känns riktigt skönt! Cristian måste däremot fortfarande arbeta på sin skola men vi är inte oroliga där. Hans chefer är så fantastiska så de har sett till så att Cristian har en minskad elevgrupp att ansvara för, så även hans risk för smitta har minskat oerhört.

I fredags var det även exakt ett år sedan vi förlorade Gabriel. Vi har varit väldigt nervösa över den dagen, men det gick faktiskt mycket bättre än vad vi både trodde. Jag fick en mindre panikattack under dagen, men vi lyckades hålla oss sysselsatta – Cristian jobbade och jag umgicks med en väninna och hennes dotter. När han kom hem från jobbet åt vi middag och la oss tidigt.
Att dagen gick såpass smidigt var en stor lättnad och det blev en slags bekräftelse för oss att vi kommit längre i vår sorgprocess än vi trott. Smärtan finns naturligtvis kvar och kommer nog alltid göra, men vi kan prata om honom nu utan att bli ledsna.

Vi har även fyllt år. Både jag och Cristian fyller år den 11 april, så två dagar efter Gabriels dödsdag. Vi gjorde inget speciellt, i år heller utan vi vilade mycket, åt god mat och bara tog det lugnt. Däremot kom mina föräldrar på besök på lördagen för tårta och kaffe och Cristians föräldrar kom på fika i onsdags, vilket var trevligt. Det är inte ofta man ses nu för tiden och det var trevligt att träffa dom igen.

Vi har även börjat fixa och dona här hemma. Cristian har renoverat vårat badrum – innan hade vi ett badkar, men den gick sönder i somras så nu har vi monterat in duschväggar, nytt handfat och spegel samt en tvättmaskin. Så nu har vi plats för ett skötbord till lilltösen, vilket kommer förenkla vardagen oerhört! Jag kommer även börja fixa i sovrummet nästa vecka och organisera hörnet där lilltösen ska sova. Så det händer som sagt mycket här hemma!

I födelsedagspresent fick jag min gamla mosesäng som jag hade när jag var nyfödd, som min mamma hade rustat upp och gjort fin
Här är en bild på badrummet när den är halvfärdig. Nu har vi bytt handfat och har en bänk mellan handfat och över tvättmaskinen. Ovanför bänken har vi även 3 hyllskåp för förvaring.

Sist men inte minst så har vi även bestämt vad hon ska heta. Däremot väntar vi ett tag till med att offentliggöra det, så ni får vänta ett tag till (sorry). Men det känns så skönt att ha ett namn klart, speciellt då vi var så vilse på den fronten och började med NOLL namn. Så ett stort steg för oss!

Share:
Written by Sannilynn
Jag heter Sandra, min man heter Cristian och vi är ett gift par från Göteborg. Efter 2 års tid av ofrivillig barnlöshet, infertilitetsutredningar och 1 IVF blev vi hösten 2019 gravida med vårt första barn. Vi fick däremot göra abort i vecka 22 då avvikelser hittades i fostrets hjärna. Följ vår resa till att bli föräldrar, se videos om våran infertilitetsresa och få ta personlig del av vår vardag, våra tankar och rädslor för framtiden.