Månad: januari 2021

IDAG VAR DET KUB

Hela gårdagen lyckades jag sysselsätta mig utan att tänka på det kommande läkarbesöket, men strax innan läggdags bröt jag ihop av nervositet och jag var otröstlig i en hel timme. När jag vaknade morgonen efter var jag fortfarande nervös, så illa så jag fick lägga mig på golvet och hyperventilera när det var dags att åka och detta visar ju tydligt hur traumatiserad jag är efter förra graviditeten med Gabriel. Jag är så traumatiserad att jag helt enkelt inte kan tro att det kommer att bli annorlundare denna gången. Jag förbereder mig ständigt att få dåliga nyheter och att ännu en gång tvingas föda ett dött barn. Och då de både graviditeterna har varit identiska så känns det som att jag återupplever alltigen och att historien ska upprepas även denna gången.

Men tack och lov fick vi inte dåliga nyheter under detta läkarbesöket, vi fick de bästa möjliga! Testerna visade att vi har obefintlig chans till någon av kromosomavvikelserna och ultraljudet visade ett friskt barn som mättes rätt och var väldigt aktivt, vilket var väldigt skönt att se. Jag fick se alltfrån vinkningar till sparkar och kullerbyttor – hur gulligt som helst!

Så med detta läkarbesöket bakom oss kan vi börja slappna av och börja tro att detta barnet kommer att stanna hos oss. Men vi kommer tyvärr inte kunna slappna av helt förrän om 4 veckor då vårt RUL är.
För er som följt oss vet att det var under RULen vi fick veta om avvikelserna med Gabriel, så det är det läkarbesöket vi fruktar mest. Samtidigt är det efter det besöket som vi kan börja slappna av helt, så vi både längtat och fruktar det samtidigt. Vi kommer att göra vårt RUL på Barnmorskehuset även denna gången, dels för att Cristian ska få följa med och då vi tyckte de var så professionella och skickliga förra gången med Gabriel. Tre dagar senare har vi utöver det även erbjudits en specialscreening för att med bättre maskiner noggrannare kan kolla så att allt är okej. Så efter de två läkarbesöken kan vi vara helt säkra på situationen och kunna njuta av graviditeten på riktigt.

SNART KUB

På måndag är det dags för KUB pch jag är hur nervös som helst. Vi kom snabbt överens med min barnmorska om att göra en KUB för att utesluta allt som kopplas till död (trisom 18 och trisom 13). Jag är därmed inte orolig för trisom 21, som är Down Syndrom då både jag och Cristian arbetar med barn med funktionsvariationer. Så den största oron är just dom som klassas som icke livsdugliga. Vill ni läsa mer om de olika så får ni googla för jag orkar inte gå igenom all den skiten igen.

Jag vill förtydliga att jag inte tror att vi kommer få hög risk för någon av kromosomavvikelserna. Däremot är jag så traumatiserad från förra graviditeten att jag är LIVRÄDD att det ska hända igen och jag har sån tur som har en barnmorska som förstår min oro och gör allt för att hjälpa mig att lugna mig och erbjuder mig de undersökningar och ultraljud jag behöver för att få så mycket fakta som möjligt. Det sorgliga är dock att det spelar ingen roll hur många läkarbesök och undersökningar vi än gör – är det något fel även denna gång så finns det inget vi kan göra för att förhindra det och det är ingen lugnande känsla.

VÅRT NYÅR OCH HOPP OM 2021

Nu har vi rullat in i 2021 och det känns skönt med ett nytt år. Vi vet alla att 2020 svek mig och Cristian på alla möjliga sätt och vi är redo att få en ny chans till att få bli en familj på riktigt.

Vår nyår blev riktigt mysig. Vår fosterunge Frida kom över och vi åt trerättersmiddag, spelade brädspel, kollade på Grevinnan & Betjänten och ringade in nya året ute på gården med våra grannar och champagne. Efter midnattsringningen bytte vi om till pyjamas pch hade mysparty i vardagsrummet med Hide and Seek.

Så nyår blev otroligt lyckad och det kändes skönt att inviga det nya året med de jag älskar mest och med ett leende på läpparna. Jag hade även några bra dagar under jul och nyår, så jag hade hopp om att jag äntligen skulle få må bättre. Det höll inte länge för bara några dagar senare började jag spy igen. Så jag ringde min läkare igen och uppdaterade honom om läget. Han bestämde att min sjukskrivning skulle förlängas till den sista januari, vilket kändes mycket skönt. Däremot har jag extremt mycket ångest över att komma tillbaka till jobbet och jag har planer på att börja prata med en psykolog eller kurator igen.

Jag har funderat mycket på vart min oro och ångest kommer ifrån och jag har kommit fram till att det är av flera anledningar.

Nummer 1 är Covid risken – jag är livrädd över att bli smittad nu när jag är gravid och jag vet att min arbetsplats inte är anpassad att klara av en pandemi. Vi jobbar väldigt nära varandra och har ingen tillgång till munskydd eller liknande. Skolan har gjort mycket ändringar, så allt är inte dåligt. Vi håller klasserna separerade nu och alla möten sker digitalt MEN vi har fortfarande dilemmat med korridorerna under rasterna och stor trängsel i skolmatsalen. Så oron är fortfarande kvar.

Nummer 2 är mina elever – de var väldigt engagerade i min förra graviditet och de sårades djupt när jag kom tillbaka och de fick reda på att barnet dog. Så jag är livrädd att berätta för dom att jag är gravid igen, speciellt då jag är orolig över att även detta barnet ska dö. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag får dom att genomgå den skiten igen! Och jag kommer inte göra mitt rutinultraljudet förrän i MARS och det finns ingen chans att jag kan gömma graviditeten tills dess, för det syns redan på mig.

Nummer 3 är som jag skrev ovan, min rädsla över att historien ska upprepa sig och att även detta barnet ska ha livshotande avvikelser. Jag är livrädd över detta och speciellt nu när de båda graviditeterna har varit identiska så gör det att det känns som att jag går igenom det igen. Trots att jag har ett grymt läkarteam bakom mig som gör allt för att hjälpa mig så inser jag att vi kan göra hur många tester som helst, men det finns inget man kan göra för att utesluta det. Sorgligt men sant.

Så för att summera detta inlägg: jag är livrädd och jag kan inte njuta av denna graviditeten. Jag bara längtar tills mars så jag äntligen kan få veta om historien kommer upprepa sig eller om vi faktiskt kan få behålla detta barnet… så väntan fortsätter och tills dess måste jag ta itu med min mentala hälsa, så jag inte går under tills dess.


Snälla stanna hos oss ❤

© 2021

Tema av Anders NorenUpp ↑