Nu är det 21 dagar efter aborten och trots hur traumatiskt, sorgligt och hemskt det än har varit så har jag faktiskt haft några riktigt bra dagar på senaste. Jag har mått bra, har lyckats tänka och fokusera på annat och har fått mycket gjort. Bra, ellerhur?Det tycker jag med, men det stora dilemmat under sådana perioder är det dåliga samvetet. Rösten i ens undermedvetna som ger en dåligt samvete över att må bra. Rösten viskar saker i ens öra som skamlägger om jag skrattar eller ler, för HUR kan jag göra något sådant hemskt när jag SKA må så dåligt.  Jag minns den första veckan som ett totalt mörker. Jag kunde inte göra, lysssna eller se någonting utan att påminnas om honom eller händelsen, vilket gav mig ångest, depression, sorg och tårar. Jag slutade titta på vissa filmer eller tvprogram och jag slutade lyssna på musik för varenda låttext eller filmscen fick mig att tänka på honom. Jag slutade gå utanför dörren, för då kunde jag se grannarnas barn och det påminde mig om honom. Jag kunde inte äta eller dricka vissa saker, för det cravade jag under graviditeten. Ja, ni ser ju. Så mycket gav jag upp att göra och uppleva för rädslan att påminnas om honom, min sorg, mitt krossade hjärta och min förlust. Jag kunde inte fortsätta leva så! Så jag började sakta men säkert göra de sakerna jag undvek, för att helt enkelt se om jag kunde överleva det eller inte. Förvånansvärt märkte jag att jag faktiskt överlevde. Det gjorde ont, utan tvekan men smärtan och sorgen var ändå hanterbart. Sångtexterna, grannbarnen, tvprogrammen och maten påminde mig fortfarande om honom, men det gav mig en chans att gråta, minnas, hedra och sörja honom och ju oftare jag gjorde det desto mindre ont gjorde det tillslut. Det är det jag tror alla menar med att tiden läker alla sår. Det läker inte såret bokstavligen, men sakta men säkert gör smärtan mindre och mindre ont och sen blir sakta men säkert traumat och sorgen ett minne istället för en ren ångestattack – och det är ju en stor förbättring! Helt plötsligt lyckades man klämma fram ett skratt eller ett leende och det ska vara acceptabelt, oavsett vad det dåliga samvetet eller andra säger om det. Det betyder inte att han är bortglömd eller att jag fortfarande inte sörjer och har ont – utan det betyder bara att jag kämpar att återfå någonting som kan likna en normal vardag igen. Man kan inte för alltid leva i mörkret, det kommer inte hjälpa varken dig eller din situation – oavsett hur den ser ut. Någon gång måste man våga kravla sig själv till ljuset och ta emot solstrålarna med ett leende på läpparna utan att känna att man inte förtjänar det. Livet går vidare för alla andra, så varför kan det inte få göra det även för mig?  Du kommer föralltid finnas i mitt hjärta och jag tänker på dig varenda dag. Det är fakta och kommer vara så för alltid. Det jag däremot önskar är att minnet av dig en dag kommer att ge mig styrka, värme och acceptans istället för en ångestattack. Du var min son, trots att jag aldrig vågade hålla dig, kyssa dig eller se dig. Du var lika älskad och lika längtad ändå och jag kommer från och med nu kalla mig själv för en mor, för du är min son och jag är din mor. Jag gjorde allt jag kunde för att se till att du skulle överleva och komma till mig i livet och jag vet att du kämpade för att få göra detsamma. Tyvärr gjorde omständigheterna att vi får vara mor och son på avstånd. Men du är som sagt för alltid i mitt hjärta och i mina tankar och jag vet att en dag kommer vi att ses igen. Tills dess älskling, ta hand om dig. Var inte rädd. Jag vet att din farmor Florence och dina gammelmödrar May & Eva kommer att ta väl hand om dig tills du och jag är tillsammans igen. Jag älskar dig! 

Share:
Written by Sannilynn
Jag heter Sandra, min man heter Cristian och vi är ett gift par från Göteborg. Efter 2 års tid av ofrivillig barnlöshet, infertilitetsutredningar och 1 IVF blev vi hösten 2019 gravida med vårt första barn. Vi fick däremot göra abort i vecka 22 då avvikelser hittades i fostrets hjärna. Följ vår resa till att bli föräldrar, se videos om våran infertilitetsresa och få ta personlig del av vår vardag, våra tankar och rädslor för framtiden.