Nu är det bara några dagar kvar tills mensen är beräknad att dyka upp, vilket innebär att vi då äntligen kan starta vår IVF. 
Fram tills nu har jag känt mig otroligt lugn och beredd på vad som komma skall, men i torsdags kväll började jag få panikattacker och har haft varenda dag fram tills nu. Mina panikattacker ser ut att jag får hjärtklappning, extrem klaustrofobi och social ångest men jag får även ticks i mån av nagelbitning och nagelrivning samt att det börjar pulsera i mina armar. Mycket obehagligt och i vanliga fall brukar jag ha dessa attacker i några timmar, men denna gången har jag alltså haft dom i flera dagar. 

Under dessa attackar startar även en mängd ohälsosamma och farliga tankar i mitt huvud, såsom självskadebeteende, rädslor över att exempelvis död eller att någon i min närhet ska dö eller lämna mig och dessa tankar är vanliga för mig i dessa perioder. Nu däremot har jag även märkt rejäla rädslor över IVFen. Exempelvis att jag ska få rejäla bieffekter av sprutorna att jag kommer må dåligt, att få missfall, att Cristian ska lämna mig för att han inte längre orkar med denna process och den värsta är att jag ska dö under äggplocket. Majoriteten av dessa rädslor är extrema och är ren paranoia och kan därmed enkelt avledas bort. Däremot är rädslan över äggplocket någonting som faktiskt oroar mig. Jag har aldrig i hela mitt liv gjort en operation (och äggplocket klassas som en operation), vilket innebär att jag aldrig har blivit sövd innan eller fått lugnande så jag har alltså ingen aning om jag är allergisk mot några läkemedel eller inte. Man har ju hört historier av människor som dör under de enklaste operationerna och min brist på denna erfarenhet oroar mig skarpt just nu.  Det som även oroar mig just nu och som är en väldigt ny rädsla är att jag kommer att få göra allt detta själv. Löjlig rädsla egentligen då det är jag själv som bestämt det, men nu när det närmar sig börjar jag faktiskt ångra att jag varit så hård på den punkten. 
För er som missat den detaljen så har min man Cristian svimmat under tre av våra läkarbesök. Han svimmar av bara tanken av sjukhus, blod och sprutor. Första svimningen skedde under ett av våra blodprov (den kan ni läsa mer om på min Instagram: sanniilynn) och den andra gången svimmade han under ett av mina gynekologundersökningar. Då stod han bredvid mig och höll mig i handen och sedan satte han sig ner på golvet och var helt vit i ansiktet. Sista gången han svimmade var under vårt första IVF besök och då svimmade han av att vi enbart pratade om processen. 
På grund av att han svimmar så har han och jag gjort ett deal om att han ENBART får följa med till läkaren i fortsättningen om han klarar av att själv ge mig någon av sprutorna, vilket jag vet han inte kommer att klara av. Jag har därmed förberett mig på att jag ska ta med mig en väninna istället och inte låta Cristian följa med. Låter hemskt, men jag kan inte koncentrera mig på det vi ska göra om jag ständigt ska oroa mig om hur han mår. Jag kommer ha tillräckligt att oroa mig för som det är! 

Ja, som ni märker är det mycket tankar och oroligheter inför nästa vecka. På tisdag är min mens beräknad och jag hoppas verklighen att det inte är sen denna gången utan att vi faktiskt kan få starta så snart som möjligt! Denna väntan tar kål på mig och jag orkar helt enkelt inte mer. Jag vill bara sätta igång, hur orolig och nojig jag än är!