Dagarna tickar och går, men ingenting nytt händer. Nu har jag startat ännu en Letrozol cykel, men denna gången är jag inte ett dugg exalterad över det. Efter en sommar helt utan ägglossning (tre hela cyklar) har jag och maken bestämt att denna gången blir det en TRIPPELDOS av Letrozol och lyckas vi inte denna gången så blir det paus med mediciner tills dess att IVFen startar. 
Det är mycket känslor och tankar som snurrar runt i huvudet nu. Mest är det känslan av totalt misslyckande. I januari när vi fick diagnosen och blev ordinerade att starta med Letrozolen kommer jag ihåg att vi var hur taggade som helst. Nu hade vi äntligen fått hjälp och nu skulle vi minsann lyckas! Men månaderna gick och progesteronet blev inte tillräckligt högt för att skapa en ägglossning. Men hoppet var inte borta än, för dosen ökades till en dubbeldos och ÄNTLIGEN fick vi vårt första positiva ägglossningstest. Nu var det äntligen vår tur, nu skulle vi minsann äntligen få vårt efterlängtade plus. Men icke sa Nicke. Mensen fortsatte att komma och i maj slutade även ägglossningen att komma. En hel sommar med fortsatt misslyckanden och det tog verkligen hårt på mitt psyke. Idag har jag accepterat tanken om att jag inte kommer kunna bli gravid naturlig väg. Min make är inte där än, men jag är där och jag har kommit fram till att det är helt okej. Det är helt okej att inte bli gravid naturligt och det är helt okej att inte bli gravid helt spontant och oplanerat. Det viktigaste är ändå att det blir ett barn, inte hur det blir till.  Så nu är det september. Det har gått 8 månader sedan vi startade vår infertilitetsutredning. Jag har knaprat mer piller än vad jag gjort tillsammans under en hel livstid och jag sitter just nu och inväntar en kallelse från Sahlgrenska som kommer att dyka upp i brevlådan vilken vecka som helst nu. Jag ringde dom i slutet av augusti och då sa dom att kallelsen troligen kommer i slutet av september eller början på oktober, vilket betyder att oktober eller november blir våran tid att få starta den efterlängtade IVFen. Tanken att starta den resan är skrämmande och det är många känslor och tankar kring det, men i överlag känns det skönt att ta nästa steg och få hjälp av läkare som kan göra mer än vad de läkarna jag hade i Borås. Jag är hoppfull för att IVFen ska vara vår räddning till att äntligen få bli den familj vi alltid drömt om. Jag är hoppfull över att det inte är kört än. Jag är hoppfull! 

(Vem försöker jag lura, er eller mig själv? Jag är livrädd!!!)