Nu var det längesedan jag uppdaterade er. Jag ber hemskt mycket om ursäkt över min frånvaro, men jag behövde ta en paus för att kunna njuta av sommaren men även komma in i rutinerna igen nu när jag är tillbaka på jobbet. Jag ser att jag haft flera som dagligen kollat min blogg efter en uppdatering och det glädjer mig att se att jag inte är bortglömd. Jag vill däremot påminna er att vill ni följa mig på mer regelbunden basis kan hitta mig på Instagram: Sannilynn 

Så hur ser läget ut idag? Privatmässigt håller jag mig sysselsatt med arbete och teatern. Denna hösten är jag med i Fars i Fjärås där jag är regiassistent i deras produktion Titta Inte i Påsen. Som regiassistent är det jag som dokumenterar allt – jag är helt enkelt personen med manus i knät och skriver ner allt som regissören bestämmer och även ser till att skådisarna säger och gör rätt. Det är ett krävande men roligt arbete och det känns skönt att komma in i rutinnen igen. Skolan som jag jobbar på har även kommit igång på allvar nu och även det känns skönt att gå tillbaka till det jag är bra på.  När det gäller vår barnlöshet så är det fortfarande i samma sits som innan sommaren. De senaste tre cyklarna har jag varit utan ägglossning, så det har inte funnits någonting vi kunnat göra för att förändra vår situation. Vi fick däremot tag på Sahlgrenska och de sa att kallelsen lär komma nu i september eller i början av oktober, vilket känns skönt för nu börjar det verkligen närma sig. Planen är att köra ett sista försök med Letrozolen och att vi nu ökar dosen till en trippeldos. Lyckas vi inte på det lär vi inte lyckas alls med enbart medicin, så då får kroppen vila tills dess att det är dags för IVF. 

Så som ni märker har det inte hänt mycket, men tankeprocessen har varit på högsta växel. I dagsläget har jag insett och accepterat att vi inte kommer att lyckas bli gravida på egen hand, utan att IVF är vårt bästa alternativ. Att acceptera detta är bitterljuvt – det är skönt att släppa all press och inse att vi behöver den hjälp vi begärt, men samtidigt är det sorliggt att inse att vi i nuläget inte kommer få den spontanta graviditeten man alltid drömt om utan att allt istället måste planeras och skötas via sjukhus. Men jag tänker att i framtiden spelar det ingen roll hur barnet blivit till, utan det viktigaste är att det faktiskt blir ett barn. 

Väntan fortsätter, helt enkelt.