Idag är det tredje cykel som jag har fått ägglossning tack vare Letrozolen. Jag kan säga att det är en stor lättnad att veta att medicinen äntligen fungerar, men trots ägglossning har vi ännu inte fått vårt efterlängtande plus. Det är otroligt frustrerande och det skapar mycket oro att någonting mer kan vara fel. Men läkarna fortsätter att försäkra oss att med medicinen har vi stora chanser att bli gravida. 
Jag har försökt att tänka på annat denna cykeln och verkligen distraherat mig själv att tänka på allt annat FÖRUTOM barn och graviditet – speciellt med tanke på hur förra cykeln var och hur känslosam jag blev när mensen kom. Jag trodde verkligen att jag var gravid. Jag hade illamående nästan dagligen, migrän och huvudvärk och jag var otroligt lättirriterad och känslosam. Men istället blev det ännu en cykel som slutade i blod och tårar… 

(Ni glömmer väl inte att kika in min Youtube då och då, där lägger jag upp uppdateringar också! 
Klicka på bilden för att komma dit) 

I lördags kunde jag däremot inte undvika barn och graviditetstankar för då var jag på min allra första baby shower. En av mina bästa vänner är i vecka 34 och vi överaskade henne med en babyshower för henne och hennes efterlängtande son. Enda fram tills den dagen har jag bollat fram och tillbaka om huruvida jag skulle gå eller inte, men det blev att jag tog på fejkleendet och åkte dit. 
Det blev en bra babyshower i överlag. Hon blev överaskad, vi åt gott och det var roligt att träffa alla igen. Jag var även ansvarig för lekarna, så jag hade någonting att lägga mitt fokus på. Däremot bröt jag ihop när det var dags för presentöppning och hon fick en Griffindor body av sin äldsta vän. Då kunde jag inte längre hålla inne tårarna och jag brast totalt. Jag lyckades tack och lov hålla mig under radarn tills presentöppningen var klar, för jag ville verkligen inte ta fokus från henne på sin speciella dag. Men såfort hon var klar tog jag henne åt sidan och berättade att jag inte kunde stanna längre. Hon förstod förstås och gav mig den bästaste kramen. Vi grät ihop en stund och sen tackade jag för mig och åkte hem. 

Enda sedan den dagen har jag inte kunnat sluta fantisera om framtiden och drömma om att få plusset vi så intensivt väntar på. Dagarna börjar gå långsamt igen, men på lördag kommer jag få veta om vi lyckades bli gravida denna cykeln eller om även denna kommer att sluta med blod och tårar. Tack och lov går jag på semester efter denna veckan, så jag har någonting bra att se fram emot ifall att allt skiter sig. 

Share:
Written by Sannilynn
Jag heter Sandra, min man heter Cristian och vi är ett gift par från Göteborg. Efter 2 års tid av ofrivillig barnlöshet, infertilitetsutredningar och 1 IVF blev vi hösten 2019 gravida med vårt första barn. Vi fick däremot göra abort i vecka 22 då avvikelser hittades i fostrets hjärna. Följ vår resa till att bli föräldrar, se videos om våran infertilitetsresa och få ta personlig del av vår vardag, våra tankar och rädslor för framtiden.