Sannilynn

Månad: juli 2019

SOMMARÅNGEST OCH UTAN ÄGG

Nu är semestern snart slut. Jag har bara en vecka kvar innan det är dags att återgå till de vanliga rutinerna. För att summera min semester så har jag gjort INGENTING! För det mesta har jag suttit och kollat serier, filmer och jag har spelat SimCity som en dåre.  Några dagar har vi åkt iväg till havet, sjön i närheten och även gjort några dagsutflykter (exempelvis till We Love the 90s som var en riktig häftigt upplevelse) men i överlag har det varit att sova länge och titta på serier som jag inte haft tid att titta på innan. Jag måste väl erkänna att jag inte är helnöjd med hur jag spenderat min sommar, men då jag tidigt märkte att min kropp behövde sova och vila så fick det bli så. Utöver min i överlag sysslolösa semester blev vi utan ägglossning denna cykeln, vilket suger för det var denna månaden vi tänkte gå all in med fertilitetsglidmedel, progesteronkräm och alla vitaminer vi kunde hitta på marknaden. De senaste cyklarna har visat att äggen troligtvis blev befruktade och att problemet istället ligger på att de inte fäster sig i livmodern. Detta för att progesteronet som jag tar i samband med Letrozol veckan innan äggossning har hunnit sjunka och jag därmed inte har tillräckligt för att ägget ska fästas. Detta tänkte jag lösa (förhoppningsvis) med Progesterolkräm, men när det var dags för ägglossningen att dyka upp så gjorde den inte det. 
Jag började testa vid dag 10 som vanligt och ganska snabbt gick testen upp till hög fertilitet men den kom aldrig upp i maximal fertilitet (aka positivt ägglossningstest). Jag fortsatte att ta testen en vecka men ingenting kom. Detta gjorde oss riktigt nedstämda, då vi verkligen hade gett oss in på att detta skulle vara vår månad. Men vi bestämde att spara på de resterande testen och istället hoppas på att ägglossning dyker upp nästa cykel.   

ORÄTTVISA & ORO FÖR FRAMTIDEN

De senaste veckan har varit extremt jobbig för oss. Först så blev min mens försenad med 4 dagar. När jag tar Letrozolen (vilket jag gjorde även denna gången) har min cykel alltid varit 27 dagar lång. Denna gången blev den 30 dagar lång.  Detta var mycket förvirrande för oss, för trots förseningen fick vi inget plus på stickan. Det resulterade i att min älskade make vid varenda toabesök eller sovstund ivrigt frågade mig om vi fortfarande hade en chans (hans sätt att fråga om mensen kommit eller inte). Det blev mycket känslor under de 4 dagarna men som slutade i tårar när jag vaknade på morgonen och märkte att mensen hade kommit. 

Nu märks det även tydligt att Cristian påverkas negativt av detta. Själv reagerar jag knappt längre och jag kan inte föreställa mig ett plus på stickan då det gått så lång tid utan att det skett. Men Cristian blir ledsen varenda gång mensen kommer och han är den förste som får upp förhoppningarna såfort jag får något symptom. Jag börjar bli riktigt orolig för honom. 

Nu på senaste har jag även fått känslan av att vi inte kommer att kunna bli gravida på egen hand, utan att IVFen är vår enda chans. Ni som följer mig vet att vi fick remissen i maj och efter 3 månader har man rätt till vårdgaranti, så i augusti tänkte jag ringa dom och se om man kan snabba upp processen. Annars blir det runt november eller december som vi kommer ha startat. 
Det är långt dit, men vi försöker att inte tänka på det. Vi fortsätter ta Letrozolen under sommaren och hösten och helt enkelt fortsätta hoppas på ett mirakel.  Utöver allt kaos vi genomgått med försenad mens, oro över IVF och över framtiden så fick jag nyheter som totalt knäckte mig. Jag fick veta att ett av mina ex ska bli pappa, vilket var den sämsta nyheten jag kunde få just nu. Jag ska inte gå in på detaljer om honom men en lång historia kort – vi gick isär för att vi inte ville samma saker (bland annat barnfrågan) och nu fick man då veta att han gjort sin flickvän gravid efter att inte ens varit tillsammans i ett år. De försökte inte ens att bli gravida! Medan jag har försökt bli gravid sedan hans tid och ännu inte lyckats. Så extremt orättvist! Detta är ännu en anledning till varför jag inte tror på Gud! OM det nu fanns en Gud, varför skulle han då göra världen så extremt orättvis?! 

TÄNKER BARA PÅ BARN

Idag är det tredje cykel som jag har fått ägglossning tack vare Letrozolen. Jag kan säga att det är en stor lättnad att veta att medicinen äntligen fungerar, men trots ägglossning har vi ännu inte fått vårt efterlängtande plus. Det är otroligt frustrerande och det skapar mycket oro att någonting mer kan vara fel. Men läkarna fortsätter att försäkra oss att med medicinen har vi stora chanser att bli gravida. 
Jag har försökt att tänka på annat denna cykeln och verkligen distraherat mig själv att tänka på allt annat FÖRUTOM barn och graviditet – speciellt med tanke på hur förra cykeln var och hur känslosam jag blev när mensen kom. Jag trodde verkligen att jag var gravid. Jag hade illamående nästan dagligen, migrän och huvudvärk och jag var otroligt lättirriterad och känslosam. Men istället blev det ännu en cykel som slutade i blod och tårar… 

(Ni glömmer väl inte att kika in min Youtube då och då, där lägger jag upp uppdateringar också! 
Klicka på bilden för att komma dit) 

I lördags kunde jag däremot inte undvika barn och graviditetstankar för då var jag på min allra första baby shower. En av mina bästa vänner är i vecka 34 och vi överaskade henne med en babyshower för henne och hennes efterlängtande son. Enda fram tills den dagen har jag bollat fram och tillbaka om huruvida jag skulle gå eller inte, men det blev att jag tog på fejkleendet och åkte dit. 
Det blev en bra babyshower i överlag. Hon blev överaskad, vi åt gott och det var roligt att träffa alla igen. Jag var även ansvarig för lekarna, så jag hade någonting att lägga mitt fokus på. Däremot bröt jag ihop när det var dags för presentöppning och hon fick en Griffindor body av sin äldsta vän. Då kunde jag inte längre hålla inne tårarna och jag brast totalt. Jag lyckades tack och lov hålla mig under radarn tills presentöppningen var klar, för jag ville verkligen inte ta fokus från henne på sin speciella dag. Men såfort hon var klar tog jag henne åt sidan och berättade att jag inte kunde stanna längre. Hon förstod förstås och gav mig den bästaste kramen. Vi grät ihop en stund och sen tackade jag för mig och åkte hem. 

Enda sedan den dagen har jag inte kunnat sluta fantisera om framtiden och drömma om att få plusset vi så intensivt väntar på. Dagarna börjar gå långsamt igen, men på lördag kommer jag få veta om vi lyckades bli gravida denna cykeln eller om även denna kommer att sluta med blod och tårar. Tack och lov går jag på semester efter denna veckan, så jag har någonting bra att se fram emot ifall att allt skiter sig. 

© 2020 Sannilynn

Tema av Anders NorenUpp ↑