Dagarna fortsätter att ticka och jag märker att jag sakta försvinner mer och mer i mörker. Läkarna kan ingenting göra. De säger bara åt oss att vänta på IVF som eventuellt sker om ett halvår. Jag fortsätter att ta de tabletter jag har kvar av Letrozolen, men det har sina nackdelar. Innan jag fick min diagnos om Infertilitet hade jag även andra diagnoser. För 2 år sedan fick jag bekräftat att jag lider av depression och ångest, något jag hade misstänkt och självmedicinerat mig för i 12 års tid. Jag lider även av trauma och jag tar sömntabletter då jag drömmer mardrömmar om detta varenda natt… Letrozolen gör att jag inte kan ta dessa mediciner, vilket har funkat bra fram tills för 2 veckor sedan. Då började jag märka att jag börjat gå tillbaka till gammalt beteende såsom undvika människor, isolera mig, tänka mörka tankar, fantisera om att skada mig själv samt att jag har sömnbrist då mardrömmarna har börjat spöka igen. Än så länge har jag lyckats aktivera bort det med teatern, jobb och trädgårdsarbete… men nu tog all energi slut. Jag har även kommit till det stadiet att jag inte längre klarar av mitt jobb. I fredags tog jag därmed beslutet att boka tid med företagsvården för att diskutera eventuell sjukskrivning – vilket får mitt hjärta att brista, då jag bara har 3 månader kvar med de elever som ska börja gymnasiet i höst – men jag klarar inte mer. Till och med eleverna har börjat fråga hur jag mår och då har det gått för långt. 

Privat är det inte ett dugg bättre. Teatern är över, vilket betyder att jag och Cristian måste behöva träffa varandra igen och vi kan knappt titta på varandra längre utan att hjärtat krymps ihop av all ovisshet och smärta. Mina kompisar hör inte av sig längre. De enda som faktiskt hör av sig och umgås med oss är fantastiska, men jag orkar inte prata mer med dom om detta då jag är rädd för att dom ska tröttna på mitt eviga tjat och också dra… och de jag pratar med detta om har inget annat att säga att allt kommer att bli bra, vilket är det enda jag inte vill höra. Jag vill kunna prata om möjligheten att eventuellt aldrig få sin dröm uppfylld – att ge min make de barnen han alltid velat ha och förtjänar, för han kommer bli en fantastisk pappa. 

Ja, vad vill jag ha sagt med allt detta? Jo, att jag är sårad, skadad och otroligt ensam. 

Share:
Written by Sannilynn
Jag heter Sandra, min man heter Cristian och vi är ett gift par från Göteborg. Efter 2 års tid av ofrivillig barnlöshet, infertilitetsutredningar och 1 IVF blev vi hösten 2019 gravida med vårt första barn. Vi fick däremot göra abort i vecka 22 då avvikelser hittades i fostrets hjärna. Följ vår resa till att bli föräldrar, se videos om våran infertilitetsresa och få ta personlig del av vår vardag, våra tankar och rädslor för framtiden.