Sannilynn

Månad: mars 2019

SKRÄMMANDE BLODTAGNING

Idag var det blodprov på schemat! Inför remissen till IVF var vi båda två tvungna att ta nya blodprov. Vi begav oss till Borås sjukhus och allting kändes bra. Cristian har förmågan att bli lite svag efter blodprov, så vi bestämde att han skulle ta blodprovet först så han slapp se mig tömmas på blod. Vi meddelade detta för sjuksköterskan och hon satte igång. Nålen gick i och röret började tömmas och han såg ut att må riktigt bra. Han distraherade sig själv med att räkna, men några sekunder efteråt ändrades allt. Han blev helt tyst, vit i ansiktet och ögonen blev helt tomma – han hade svimmat. Sjuksköterskan tryckte snabbt på larmknappen och tre sjuksköterskor sprang in i rummet för att försöka få liv i honom. En tog tag i hans fötter och höll dom uppe i luften, den andra ställde sig vidhans ansikte och försökte få liv i honom med smärtstimulering och den sista ställde sig hos mig för att kolla hur jag mådde. Cristian började spasma och rycka i hela kroppen och efter de längst 10 sekunderna i mitt liv fick han äntligen färg i ansiktet igen och han öppnade munnen igen och sa förvirrande – Vad många ni blev…
Han skrämde verkligen livet ur mig! I hans förflutna har det hänt att han blivit vit i ansiktet av läkarbesök och fått lågt blodtryck, men jag hade aldrig sett honom bli medvetslös. Men tack och lov för sjuksköterskan som arbetade med honom. Hon var jätteduktig, snabb, behöll lugnet och lyckades få honom på benen igen. I en och en halv timme fick han ligga ner medan vi överöste honom med klubbor, vatten och Coca Cola, men sen var han äntligen redo att ställa sig upp och åka hem. Själv fick jag tagit mitt blodprov och sjuksköterskorna var nervösa över att jag skulle svimma också, men jag lyckades hålla mig vid liv och jag kunde ta hem min älskade make hel och ren. Vi unnade oss med att käka Burger King och nu ligger han i sängen och vilar. 

Jag fick även kontakt med min läkare idag. Vi bestämde att jag ska fortsätta ta Letrozolen tills det är dags för IVF. Vi har fått ett nytt recept och nästa cykel ska vi börja ta dom igen. Jag fick även svar på många av de frågor jag samlat på mig under månaderna, vilket känns skönt! 
Nu blir det att fortsätta ta tabletter,na fortsätta hoppas att progesteronet blir högre och fortsätta önska att det snart är vi som har vår efterlängtade bebis i famnen. Vi ska lyckas!

KÄNNER MIG ENSAM

Dagarna fortsätter att ticka och jag märker att jag sakta försvinner mer och mer i mörker. Läkarna kan ingenting göra. De säger bara åt oss att vänta på IVF som eventuellt sker om ett halvår. Jag fortsätter att ta de tabletter jag har kvar av Letrozolen, men det har sina nackdelar. Innan jag fick min diagnos om Infertilitet hade jag även andra diagnoser. För 2 år sedan fick jag bekräftat att jag lider av depression och ångest, något jag hade misstänkt och självmedicinerat mig för i 12 års tid. Jag lider även av trauma och jag tar sömntabletter då jag drömmer mardrömmar om detta varenda natt… Letrozolen gör att jag inte kan ta dessa mediciner, vilket har funkat bra fram tills för 2 veckor sedan. Då började jag märka att jag börjat gå tillbaka till gammalt beteende såsom undvika människor, isolera mig, tänka mörka tankar, fantisera om att skada mig själv samt att jag har sömnbrist då mardrömmarna har börjat spöka igen. Än så länge har jag lyckats aktivera bort det med teatern, jobb och trädgårdsarbete… men nu tog all energi slut. Jag har även kommit till det stadiet att jag inte längre klarar av mitt jobb. I fredags tog jag därmed beslutet att boka tid med företagsvården för att diskutera eventuell sjukskrivning – vilket får mitt hjärta att brista, då jag bara har 3 månader kvar med de elever som ska börja gymnasiet i höst – men jag klarar inte mer. Till och med eleverna har börjat fråga hur jag mår och då har det gått för långt. 

Privat är det inte ett dugg bättre. Teatern är över, vilket betyder att jag och Cristian måste behöva träffa varandra igen och vi kan knappt titta på varandra längre utan att hjärtat krymps ihop av all ovisshet och smärta. Mina kompisar hör inte av sig längre. De enda som faktiskt hör av sig och umgås med oss är fantastiska, men jag orkar inte prata mer med dom om detta då jag är rädd för att dom ska tröttna på mitt eviga tjat och också dra… och de jag pratar med detta om har inget annat att säga att allt kommer att bli bra, vilket är det enda jag inte vill höra. Jag vill kunna prata om möjligheten att eventuellt aldrig få sin dröm uppfylld – att ge min make de barnen han alltid velat ha och förtjänar, för han kommer bli en fantastisk pappa. 

Ja, vad vill jag ha sagt med allt detta? Jo, att jag är sårad, skadad och otroligt ensam. 

TELEFONSAMTAL MED LÄKARE

Nu fick jag äntligen tag på min läkare. I fredags fick jag min mens, efter att ha fått nyheten att trots dubbeldosen av Letrozol så hade mitt progesteron gått ner till startvärdet av 3. En remiss till Sahlgrenska för en IVF är skickad och att vi ska få papperna vilken dag som helst nu. Fler tester ska tas innan remissen, så det är mycket som skall göras. Dock sa läkaren att det är 6 månaders väntetid till att få göra en IVF och det fick mitt hjärta att brista. Fyfan va länge vi måste vänta! Hon lugnade mig däremot att vi kan ringa dom efter 3 månader för att få processen framskjuten och att det finns andra kommuner med kortare väntetid, men vi måste ändå vänta 3 månader. Läkaren godkände däremot mitt förslag om att ta Letrozol medan vi väntar, då jag har medicin för 2 cyklar till. 

Jag och maken har bestämt att denna cykeln tar vi en paus. Vi fyller båda år i april, så vi vill kunna njuta av den pch fira ordentligt, utan stressen från barnmakeriet. I slutet av april börjar jag med dubbeldosen igen och vi får helt enkelt hoppas att vi lyckas då. Jag har även börjat forska lite på sätt att naturligt öka progestetonet, exempelvis via maten. Har ni några sätt får ni gärna dela med er, för vi är desperata nu! 

MIN LETROZOL-RESA

I dagens stund är jag snart klar med omgång 2 av Letrozol. En kort beskrivning för nya läsare: jag blev diagnotiserad i januari -19 till infertil då jag saknar hormonet progesterol som gör att jag inte får naturlig ägglossning. Efter ett samtal med läkare, blodprover, spermaprover, ultraljud och spolning av äggledare fick jag Letrozol som skulle öka mitt progesteronvärde. 




Vid start hade jag ett värde på 3, vilket är otroligt lågt. Jag skulle börja med en enkeldos på 1 tablett. I den cykeln blev vi sjuka så vi försökte inte hitta ägglossning, men efter ett blodprov kunde läkaren glatt meddela oss att värdet hade ökats till 17. Hon sa det att om vi ökar till en dubbeldos så skulle ägglossningen säkerligen dyka upp. 
Så nu är det bara några dagar kvar av omgång 2 och jag är jätteförvirrad. Blodprovet visade att mitt progesteronvärde nu ligger på 3.5 – alltså tillbaka till startvärdet! Jag använder även Natural Cycles för att ha koll på min menscykel och då tar jag tempraturen varje morgon. En naturlig cykel ser ut som så att tempraturen sjunker när ägglossning närmar sig för att sedam stiga drastiskt när ägget släppts. Tempraturen ska sedan hålla sig högt för att indikera graviditet, men är det istället mensen som kommer så ska den sjunka lite. Min har INTE sett ut så. Det så bra ut i början – tempraturen sjönk och jag började ta ägglossningstest. Jag fick ett starkt test, men inte tillräckligt starkt för att det skulle vara ett positivt. Tempraturen gick upp efter det, så jag hoppades på att jag hade fått ägglossning trots allt… men NU sjunker den drastiskt igen, som om det är dags för ännu ett försök till ägglossning. Detta har jag ALDRIG varit med om innan! Min kropp ska förbereda för mens eller graviditet – INTE en ägglossning! Jag är förvirrad!
 

NU FINNS JAG PÅ YOUTUBE

Idag tog jag det stora steget att lägga till ännu en plattform i mitt CV. Från och med idag är jag en Youtuber och i min allra första video pratar jag om min infertilitet och resan fram till vårt läkarbesök. Det var riktigt svårt och ett jobbigt ämne att sitta och prata om, men i överlag är jag nöjd och taggad över framtida videor.  

 

ÄNNU ETT BLODPROV

Just nu sitter jag på Borås Sjukhus och ska ännu en gång ta ett blodprov för att se om progesteronet har ökat i värde. För att sammanfatta kort så är jag nu i andra omgången av Letrozol då mitt progesteron är för lågt och jag därmed inte får ägglossning. Första omgången körde vi på en enkeldos och då ökade värdet från 3 till 17. Då bestämde sig läkaren att jag skulle köra en dubbeldos och det har jag nu gjort under denna cykeln. Denna cykeln har jag även testat stenhårt med ägglossningsstickor och dom visade en stegring i cd 15 men det var däremot inte starkt nog för att tolkas som ett positivt. På min instagram blev det en diskussion om att de kan vara att RFSU testen är dåliga och ofta inte visar rätt. Däremot tror jag idag starkt att mitt värde ännu inte är högt nog och att jag även denna månad inte hade ägglossning. Mina symptom tyder på att mens snart kommer och detta blodprov kommer troligen bekräfta min hypotes. 

TICK TOCK…

Dagarma fortsätter att ticka på. Denna cykeln har gått bra. Jag tar tempen varenda morgon och förra veckan gick tempraturen ner precis som den ska och jag började ta ägglossningstester. I söndags fick jag ett starkt streck, men jag tyckte inte att den var stark nog för att symbolisera en ägglossning. Jag la upp en bild på min Insta-story och några tyckte att den var stark nog, andra var osäkra. Min tempratur gick upp direkt kraftigt morgonen efter, så antingen så fick jag ägglossning då eller så är mina progesteronvärden inte tillräckliga höga. På måndag ska jag till sjukhuset och ta blodprov, så det är nog tyvärr bara att vänta på beräknad mens och hålla tummarna. 


Kroppsmässigt har de senaste 2 veckorna varit märkliga. Jag har varit på bra humör, men har haft svårt att sova (trots att jag har receptbelagd sömnmedicin) och jag har haft problem med illamående, acne och ömma bröst. Kan det vara ett tecken på att ägglossning ägde rum…? Kanske, kanske inte. Jag orkar inte spekulera mer. 

EN FÖRÄNDRING I SIKTE

Jag är i chocktillstånd just nu! Jag har på senaste tiden tagit avstånd från bloggen och istället prioriterat min Instagram, då jag får mer respons där. Det kommer däremot att bli en ändring på det för idag fick jag ett mail som kommer att ändra saker och ting. Jag hoppas verkligen inte att jag får smäll på fingrarna som berättar detta, men det stod ingenting i mailet om att detta skulle hållas hemligt. Jag har blivit utvald att medverka i blogg.se nya segment om familjelivet, eller mammabloggar som de även kallar det. 
Jag kan inte riktigt greppa detta, jag och min lilla blogg ska få vara del av någonting så stort som att bli mammabloggare. Jag ansökte för 3 veckor sedan i tron om att jag ALDRIG skulle bli utvald. Hur skulle jag kunna bli det, jag är ju inte ens en mamma?! Däremot skrev jag i min ansökan att resan till att bli mamma är exakt lika viktig som efter man fått plusset… och de verkade gilla den idén – och mitt koncept tydligen!

Detta är verkligen en dröm för mig. Jag har alltid haft bloggar, men aldrig hittat något ämne som inspirerat mig tillräckligt mycket för att fortsätta. Jag har även alltid drömt om att starta en Youtube-kanal och just nu känns det som att jag är ett steg närmre dessa drömmar. Men är jag redo för det? Det krävs mycket arbete att hålla en blogg igång och med ett heltidsjobb, teatern, ett socialliv och ett äktenskap kommer det säkert bli tufft att bolla allt på en gång. Men jag är taggad och maken min står stolt vid min sida och stöttar mig igenom allt. Nu ska jag bara smälta allt detta och invänta instruktioner från blogg.se. 

I VÄNTAN PÅ ÄGGLOSSNING, IGEN

Dagarna fortsätter att ticka och ännu har inte ägglossningen kommit. För vår del är det bra, för maken är iväg på teater hela helgen så vi kommer inte ses någonting, men samtidigt börjar det bli frustrerande med denna väntan. För er som inte vet så får jag inte ägglossning naturligt. Jag tar idag Letrozol för att framtvinga ägglossning, men då värderna inte är perfekta så vi vet ännu inte om den kommer eller inte. 

Jag tog beslutet idag att INTE vara fortsatt anonym på min Instagram. Jag vill fortsätta ha en ärlig dialog med er följare och då det har kommit fler följare på senaste som jag inte känner, så kändes det att det var dags för en riktig presentation. Tanken har även slagit mig att starta en Youtube kanal. Det har alltid varit en dröm för mig, men jag trodde aldrig att innehållet skulle bli om infertilitet. Flera av mina följare har kommenterat att de är imponerade att jag öppet delar med min av vår resa. Många andra instagram-konton om infertilitet hålls privata, men jag tycker inte att det är något att hålla hemligt. Infertilitet är vanligt och massvis med kvinnor är i exakt samma sits som mig och min erfarenhet har visat mig att det är enklare att klara av livets motgångar om man är ärlig och öppen om det. Jag hade aldrig klarat av att hålla god min med mina vänner, familjen eller på jobbet när jag är fysiskt, psykiskt och känslomässigt utmattad. Det är även skönt att slippa svara på samma fråga miljoner gånger, för dom som är genuint intresserade av vår resa följer mitt konto och ser exakt hur läget ligger till. Kan jag även hjälpa och stötta kvinnor som är i samma sits som mig, så är det bara ett plus och där är Youtube en passande plattform. Jag får fundera vidare på detta, vad tycker ni?

© 2020 Sannilynn

Tema av Anders NorenUpp ↑