Julen närmar sig med stora kliv och jag har svårt att finna julkänslan i år. Huset är fullt dekorerad (tack vare min älskade make som älskar julen lite för mycket) julmaten är köpt och väntar på att få tillagas, de flesta paketen är inköpta och inslagna, granen ska vi köpa nästa helg. Nästa allt är förberett och på sin plats, men mitt hjärta klarar inte av julen i år. Planen var att åka till Eskilstuna och fira julen med Rovans syster och hennes familj. Varannat år brukar hela hans familj åka dit och fira med dom, men i år bestämde vi oss för att stanna hemma. Vi orkar helt enkelt inte… Förra julen blev en jobbig tid för oss. Mitt i julkaoset blev min mens sen och det enda vi ville göra var att åka till apoteket för att skaffa ett graviditetstest, men vi bestämde att vi skulle njuta av julen först och återgå till infertilitetsoron efteråt. Vi ville inte förstöra julen ifall att det var ännu ett falskt alarm. Det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss. På julaftonkvällen, mitt i julätandet och presentutdelningen fick jag en jätteblödning. Det bara rann om mig och jag fick stora smärtor i magen och mitt hjärta sjönk till botten. Så diskret vi kunde tackade vi för oss och åkte hem och i tre dagar blödde jag och levde i fruktansvärda smärtor – jag hade fått ett missfall och den julen blev officiellt den värsta julen i mitt liv. 

Nu, ett år senare påminns jag ännu en gång om missfallet. Trots att det var en hemsk upplevelse, tog vi nyheten med lite hopp då det visade att jag faktiskt hade lyckats blivit gravid. Vi trodde att vi snart skulle få vår önska uppfylld och att vi faktiskt skulle få vårt älskade barn. Men nej, ännu ett år har gått och vi är lika barnlösa som vi var då. Men vi har ännu inte tappat hoppet!

Den 7 januari har vi fått tid hos infertilitetsdoktorn och då ska vi få resultaten på våra blod-och-spermaprover samt att jag ska få mina äggledare spolade. Det är inte kört än, men oron om att få negativa provsvar ligger i luften och vi kan inte slappna av hur mycket vi än vill det.