HAT KOMMENTARER

Med följare kommer även hatare. Jupp, det är en sak som verkligen stämmer. Jag har under ett flertal tillfällen under båda mina graviditeter fått hat för att jag är gnällig och gör för mycket gnäll-inlägg.

Alla graviditeter är inte regnbågar och solstrålar! Jag får hur många meddelanden som helst där kvinnor berättar om sina jobbiga och tuffa graviditeter, men av någon anledning så är det inte acceptabelt i dagens samhälle. Nä, vi ska vara tacksamma över att vi är gravida och ska bara hålla käft om våra svårigheter… Men vad fan hjälper det?

Dessa hatare får det att låta som att all min trauma och sorg ska försvinna bara för att jag nu är gravid. Psyket fungerar inte så!! Jag har genomgått 3 års infertilitet med mediciner, sprutor och läkarbesök med de äggplock och insättningar som ingår där. Bara den biten tar på psyket och kommer ta år för mig att bearbeta klart. Utöver det har jag även fått bearbeta döden av min son, vilket är något som jag aldrig kommer att kunna bearbeta klart. Jag tänker på honom dagligen och nu när jag är gravid med hans lillasyster så kämpar jag dagligen med bland annat skuldkänslor över att jag älskar och längtar efter henne och sorg över att dom aldrig kommer att träffas. Och allt detta är UTÖVER de fysiska smärtorna jag haft i båda graviditeterna. Jag har varit gravid 2 gånger under 1 års tid, vilket är alldeles för länge både för min kropp och min mentala hälsa… och båda graviditeterna har på toppen av det även varit hemska med 10 veckors illamående med närings och vätskebrist, lågt blodtryck, flera svimningsanfaller, foglossning, ligimentbesvär och ryggont. Finns det någon kvinna som hade klarat av det utan att bli påverkad?

Tidigare idag gjorde jag en Instastory där jag berättade hur jag mådde och att jag nu är trött på att tysta mig själv på grund av att folk skriver till mig och klagar på mina gnäll-inlägg. Jag sa tydligt att kommentarer om mitt ”gnällande” inte var uppskattande, men trots det fick jag ett DM som gjorde just det. En följare som inte verkar följa mig, men som ändå verkade såpass insatt att hon besöker min Insta eller Youtube. Kontot är även helt anonymt, vilket bara det är patetiskt Hon skrev iallafall att det var uppenbart att denna graviditeten skulle vara jobbig då jag har sån negativ attityd mot allt. Att jag gör mig själv sjuk och att min Insta skriker att jag fejkar mental ohälsa för att folk ska tycka synd om mig. Slutligen var hennes råd att jag ska se mitt liv med nytt perspektiv och då kommer jag inse att jag inte mår så dåligt och att jag ska vara tacksam. Hon var även tvungen att avsluta texten med att tycka synd om mitt barn som får leva i en sån negativ värld.

Alltid underbart med folk som sparkar på en när man redan ligger ner. Folk som tror att ens åsikt är såpass viktig att dom bara måste dela med sig, trots att den inte är välkomnande eller efterfrågad. Trevligt, tack! Men tyvärr så kommer din åsikt inte ändra mig, för du känner inte mig eller vet om min resa. Du vet bara den lilla procent som jag valt att göra offentlig, vilket bara är toppen på isberget. Jag ska längre inte tystas ner, utan nu tänker jag vara 100% transparant med mina älskade följare som följer mig för att de tror på mig och vill mitt bästa! Ni andra kan bara dra, ni är inte längre välkomna!

INTE LÅNGT KVAR NU, KÄNNS DOCK SOM EN EVIGHET

Det var en evighet jag uppdaterade bloggen och jag ber tusen gånger om ursäkt för det. Min ursäkt är som alltid, att jag inte har mått bra. Hela maj månad var jag i sängläge för jag hade så ont i ryggen och ju fler veckorna går desto värre har ryggvärken blivit, så det har varit tufft att orka göra saker. Som tur är så har vi haft några soliga dagar så jag har kunnat njuta av lite sommarvärme.

I skrivandets stund är jag gravid i vecka 35 (34+4) och som ni ser på bilden så är jag riktigt stor, vilket tar kål på min kropp. Utöver ryggvärken så har jag ligimentbesvär, ont i höger ljumske (vilket jag haft sen typ vecka 20, den vägrar försvinna!). Foglossningen har försvunnit, tack och lov… men de smärtor jag har nu gör att jag inte kan vara aktiv, göra några hemsysslor eller träffa folk och det har tärt rejält på min mentala hälsa. Jag har dykt in i depression igen och det enda jag gör om dagarna är att få dagarna att gå, genom att se på tv, sova eller kolla videos på Youtube. Så det enda jag vill nu är att hon kommer, trots att hon inte är helt färdigbakad. På fredag ska jag iallafall till min barnmorska och då ska vi kolla hur hon ligger, om hon är fixerad eller inte och jag ska även ta upp frågan om igångsättning. Jag har känt länge nu att jag inte kommer kunna orka hela vägen och hade vi fått en tid för igångsättning så hade det varit guld.

https://to.cmore.se/t/t?a=1089863193&as=1319083344&t=2&tk=1

OM PREMIÄREN

Igår var det äntligen premiär av tvprogrammet Var Fan Är Storken? och HERREGUD va bra det blev! Vi firade med att Frida kom på besök och vi drack och åt gott medans vi tillsammans tittade på de två första avsnitten. Jag kan säga att det inte fanns ett enda torrt öga under seriens gång och man föll verkligen pladask för de andra underbara paren. Jag hoppas verkligen att alla får sina lyckliga slut, för ni alla förtjänar det.

Tyvärr så var inte jag och Cristian med i de två första avsnitten, men vi surade inte för det. Carina gör ett sånt bra jobb med att intervjua de andra och det var mycket professionellt gjort att kombinera läkare/experter med parens historier, för att allt skulle smälta samman fint. Vi ser så fram emot över att få se våra sekvenser, men efter att ha sätt gårdagens avsnitt så är vi inte längre oroliga. Det ska bara bli kul att få dela med oss av vår resa och se era reaktioner (haha, fast ni vet ju redan hur det kommer sluta för oss).

Men har ni mot förmodan missat att se Var Fan Är Storken så går reprisen på Kanal 5 på lördag klockan 18.05. Avsnitt 2 och de avsnitt som kommer efter kommer att sändas nästa onsdag klockan 21. Har ni däremot Discovery + ligger redan 2 avsnitt uppe som ni redan nu kan titta på.

Trailern till Var Fan Är Storken som går på onsdagar klockan 21 på Kanal 5

VART FAN ÄR STORKEN?

Förra veckan kunde jag äntligen berätta om vårt senaste projekt, så jag hoppas verkligen ni följer mig på mina sociala medier så ni inte missat detta helt.

Kanal 5 och Discovery + har äntligen offentliggjort deras nya tvprogram, som har premiär den 19 maj på båda plattformarna. Programmet heter Vart Fan Är Storken? och kommer handla om ofrivillig barnlöshet och följa flera par (kända som okända) i deras resa mot att bli föräldrar. Par ni kommer att kunna följa är Carina Berg, Kenza (det ryktas även om Charlotte Perelli) och 3 andra par, därbland OSS.

Ja, ni läste rätt!! Ända sedan november 2020 har vi filmat med tvprogrammet och ni kommer att få följa vår oss när bi pratar om förlusten om Gabriel och även vår resa i (vad ni redan vet) denna graviditeten. Spännande va?!

Jag är jättenervös inför premiären! Vi har INTE fått se några förhandsklipp, så vi kommer (precis som ni) se avsnitten för första gången när det sänds på TV. I onsdags såg vi trailern på tvn och det kändes jättebisarrt att se oss på tvskärmen, men vi är så tacksamma att fått medverka och ser fram emot att se vad detta leder oss.

Här är trailern som ni nu kan se på kanal 11, kanal 5 och Discovery +

FINBESÖK AV MIN FAVORITPERSON

Igår överaskades jag av att fosterungen Frida ringde och frågade om hon kunde svänga förbi efter skolan (som om hon behöver fråga, hon är alltid välkommen!) och hon kunde inte gjort mig gladare!

Ni som har följt mig ett tag vet att vi träffade Frida när hon var 13 år gammal. Då var vi alla tre med i samma teatergrupp. På den tiden (5 år sedan) kände inte ens jag och Cristian varandra och jag var förlovad med en annan man. Men Cristian och Frida klickade direkt och dom fann en vänskap som än idag förvånar folk i deras omgivning. Deras vänskap fortsatte efter att teatern var över och de höll ständigt kontakt, så när jag och Cristian blev tillsammans kände jag en press över deras relation och kände en oro om huruvida hon och jag skulle komma överens eller inte. Den oron är skrattretande idag och vi blev överlyckliga när Frida kände sig så bekväm med oss att hon började sova över hos oss någon helg i månaden för att komma hemifrån och ladda om batterierna. Hon blev som vår fosterunge och under åren har hon blivit lite som en dotter för oss. Jag skulle göra precis vad som helst för henne (ja, Frida – VAD SOM HELST) och jag är så stolt över henne och tacksam för att få vara en del i hennes liv.

Däremot fanns det en oro hos mig och Cristian som vi aldrig pratade med Frida om. När vårt arragemang började var hon så ung och behövde oss, men vi insåg under årens gång att ju äldre hon blev desto mindre behövde hon oss och perioderna blev färre och färre. Så vi trodde att vår vänskap skulle glida isär när hon inte längre hade behovet av att komma hemifrån. Till vår stora lättnad hade vi fel och det känns så underbart att få ett meddelande eller telefonsamtal från henne när hon hör av sig och planerar att träffa oss. Det värmer i mitt hjärta!

Så igår var en sådan dag – ett spontant meddelande från henne som ledde till mys i soffan med vår favorit tv-serie Greys Anatomy, kinamat när Cristian kom hem från jobbet och sedan blev det 3 timmar av vårt favorit brädspel Harry Potter, Battle of Hogwarts. En perfekt dag helt enkelt, från början till slut.

AVSTÄNGD FRÅN JOBBET & FÖRBEREDER FÖR ANKOMST

Äntligen en uppdatering, eller hur? Jag är verkligen värdelös på att blogga men nu kommer jag ha möjlighet att skriva oftare, jag lovar!

När jag skriver detta har jag gått in i gravidvecka 27 och det är mycket som har hänt och händer. Det första är att jag avstängd från jobbet. Det är en rekommendation att gravida efter vecka 22 är hemma, för att slippa att bli smittade av Corona och veckan innan lovet blev det helt plötsligt en stor smittspridning på min skola. Detta gjorde att jag tog tillfället i akt och hade ett akutmöte med min arbetsgivare och det slutade med beslutet att jag inte längre får jobba på grund av just smittorisken. Så nu kommer jag vara hemma tills bebis anländer, vilket känns riktigt skönt! Cristian måste däremot fortfarande arbeta på sin skola men vi är inte oroliga där. Hans chefer är så fantastiska så de har sett till så att Cristian har en minskad elevgrupp att ansvara för, så även hans risk för smitta har minskat oerhört.

I fredags var det även exakt ett år sedan vi förlorade Gabriel. Vi har varit väldigt nervösa över den dagen, men det gick faktiskt mycket bättre än vad vi både trodde. Jag fick en mindre panikattack under dagen, men vi lyckades hålla oss sysselsatta – Cristian jobbade och jag umgicks med en väninna och hennes dotter. När han kom hem från jobbet åt vi middag och la oss tidigt.
Att dagen gick såpass smidigt var en stor lättnad och det blev en slags bekräftelse för oss att vi kommit längre i vår sorgprocess än vi trott. Smärtan finns naturligtvis kvar och kommer nog alltid göra, men vi kan prata om honom nu utan att bli ledsna.

Vi har även fyllt år. Både jag och Cristian fyller år den 11 april, så två dagar efter Gabriels dödsdag. Vi gjorde inget speciellt, i år heller utan vi vilade mycket, åt god mat och bara tog det lugnt. Däremot kom mina föräldrar på besök på lördagen för tårta och kaffe och Cristians föräldrar kom på fika i onsdags, vilket var trevligt. Det är inte ofta man ses nu för tiden och det var trevligt att träffa dom igen.

Vi har även börjat fixa och dona här hemma. Cristian har renoverat vårat badrum – innan hade vi ett badkar, men den gick sönder i somras så nu har vi monterat in duschväggar, nytt handfat och spegel samt en tvättmaskin. Så nu har vi plats för ett skötbord till lilltösen, vilket kommer förenkla vardagen oerhört! Jag kommer även börja fixa i sovrummet nästa vecka och organisera hörnet där lilltösen ska sova. Så det händer som sagt mycket här hemma!

I födelsedagspresent fick jag min gamla mosesäng som jag hade när jag var nyfödd, som min mamma hade rustat upp och gjort fin
Här är en bild på badrummet när den är halvfärdig. Nu har vi bytt handfat och har en bänk mellan handfat och över tvättmaskinen. Ovanför bänken har vi även 3 hyllskåp för förvaring.

Sist men inte minst så har vi även bestämt vad hon ska heta. Däremot väntar vi ett tag till med att offentliggöra det, så ni får vänta ett tag till (sorry). Men det känns så skönt att ha ett namn klart, speciellt då vi var så vilse på den fronten och började med NOLL namn. Så ett stort steg för oss!

GRAVID OCH COVID

Förra veckan gick Socialstyrelsen och Försäkringskassan ut med nya rekommendationer att gravida i vecka 22-36 kan få gravidpenning, då smitta kan leda till förtidig födsel och andra komplikationer. Jag fick in i vecka 22 igår och tankarna har gått på helvarv över hur jag vill göra. Jag arbetar på skola som elevassistent i särklass och jag pratade med rektorerna i måndags om mina tankar. Då var jag inte orolig över särskolan, då de är små grupper och 90% av kollegorna redan haft Covid (vi hade vår våg i höstas) men däremot yttrade jag min oro över alla de gemensamma utrymmerna. Särskolan är interagerad med grundskolan, så vi delar korridorer, salar och matsal med årskurs 4-9. Jag och mina kollegor har kommit fram till att jag inte får äta med eleverna längre och jag ska undvika personalrum och använda visir i korridorer, men trots det är jag ju inte garanterad skydd.

Idag hade jag ett möte med min rektor om hur vi skulle lösa tiden som är kvar och det som vi kom fram till är att jag kommer att jobba på som vanligt fram till påsk, och efter det har vi bokat in ett nytt möte med en ny riskbedömning. Däremot kommer åtgärder göras av de orospunkterna jag tidigare nämnt, exempelvis att jag inte längre kommer äta i matsalen med eleverna, jag får inte vara på Fritidsklubben och han skulle prata ihop sig med den andra rektorn och se om de kunde hitta lösningar på problemet med trängseln i korridorerna.
Jag tycker att mötet gick bra. Jag känner i nuläget att jag inte är orolig över smitta och jag har heller ingen lust att vara hemma de 4 månader som är kvar, utan vill jobba så länge jag kan. Förhoppningsvis så biter det inte mig i baken!

Ni andra som är gravida, hur har ni resonerat på er arbetsplats och hur har era tankar gått gällande avstängning eller inte? Jag är jättenyfiken att veta, för än så länge har de bara snackats om avstängning i de gravidgrupper jag är med i på bland annat Facebook, men jag har inte hittat några som resonerar som jag – att försöka vara kvar på jobbet så länge som de går.

DIGITALT GENDER REVEAL

Idag är det dags för vårat gender reveal! Vi hade ju vårt rutinultraljud i tisdags och vi fick då veta könet på vår lilla plupp – och idag ska vi äntligen berätta för våra familjer och vänner!!

Förra året, när vi var gravida med Gabriel skulle vi haft vår gender reveal på min och Cristians födelsedag. Vi skulle slå ihop alltsammans och överaska gästerna med avslöjandet mitt under firandet. Däremot var det just den helgen som vi fick veta att Gabriel inte skulle överleva, så den helgen blev inställd och ersattes istället av sorg, oro och besvikelse.

Då vi blev ”berövade” vår gender reveal förra gången så kändes det extra viktigt att ha en denna graviditeten. Vi vill ju hs möjligheten att skrika ut vår glädje till allesammans och överaska allesammans med den glada nyheten. Men, även i år så berövandes vi ännu en gång, i och med att vi fortfarande är mitt i en pandemi och inte får träffas hur som helst. Däremot så hittade jag och Cristian ett kryphål och fixade så att vi får vår fest iallafall – vi ska ha ett digitalt gender reveal!

Jodå, samma sekund vi kom hem från vårt RUL så fixade jag ett evenemang på Facebook och bjöd in alla våra vänner och våra familjer. Vi har ordnat en Google Meet länk och dår kommer vi ha möjligheten att samlas allesammans och fira vår graviditet. Det är naturligtvis inte samma sak som att ses och fira ansikte mot ansikte, men för vår nuvarande situation fungerar det alldeles utmärkt. Så klockan 15 idag kommer vi samlas och jag och Cristian kommer visa dom en video som vi har spelat in och som visar vad som förväntas komma in i våra liv i juli. Det är även denna video som kommer att publiceras på Youtube kanalen klockan 18 ikväll, så att även mina älskade följare kan få fira med oss. Är ni lika taggade som oss?! 💜💙

Här kan ni se videon som vi visade för familjen vid avslöjandet
och även på Youtube för er följare senare den dagen <3

EN PERFEKT RUL

Idag hade vi vårt rutinultraljud och vi har varit två nervvrak hela helgen. Som vi har längtat och fruktat denna dagen!

Så imorse begav vi oss till Barnmorskehuset och jag kan erkänna att jag bara fick 3 timmar sömn inatt, så orolig var jag OCH dom få timmar sömn jag faktiskt fick gick åt att drömma om penisar. Sjukt, men sant. Cristian sov däremot bra men han rörde sig mer än vanligt, så lite orolig var han nog.

Vi valde att göra ett privat RUL helt enkelt för att Cristian skulle få följa med. Vi valde även samma klinik och barnmorska som förra gången, för att vi var så nöjda med hur de hade hanterat förra årets kaos. Vi tänkte även att hon skulle komma ihåg oss och veta exakt vad hon skulle leta efter. Däremot när vi satt i väntrummet insåg jag hur korkat det var att välja samma som sist, för jag fick rejäla flashbacks och hade svårt att hålla min puls nere. Allt lixom kom tillbaka – Cristian som ligger på golvet heltvit i ansiktet och livrädd över fyndet av avvikelser, barnmorskan som hämtar sin kollega för att verkligen dubbelkolla så hon ser rätt, väntan i väntrummet medan de fixar en remiss till oss och helt enkelt att återuppleva känslan av maktlöshet och ren förtvivlan.

Barnmorskan ropade in oss och hon kom mycket riktigt ihåg oss. Vi pratade kort om vad som hade hänt efter mötet hos dom förra året och om avbrytandet av graviditeten. Sedan satte vi igång och Cristian fick se bebisen för första gången. Det leendet han hade kommer jag aldrig att glömma och han höll mig hårt i handen medan ögonen var helt fästa på varelsen på tvskärmen. Barnmorskan började titta på hjärtat och organen i magen och pratade högt och glatt om hur bra allt såg ut, men jag ville bara se hjärnan och ventriklarna. Hon fortsatte till huvudet och berättade att hon såg hjärnhalvorna bra och även hjärnbalken (vilket aldrig hittade hos Gabriel) men bebisen bestämde sig för att bråka med oss och vände på sig, så jag fick gå på toaletten och sedan hoppa lite för att få den att vända på sig. Allt för att bråka med mamma. När jag kom tillbaka lyckades vi hitta ventriklarna och dom mätte rätt och såg bra ut – tack o lov! Och så fort det var bekräftat så kollapsade jag – all stress och oro som jag haft under denna graviditeten släppte äntligen och jag tror faktiskt att jag somnade (eller iallafall försvann en stund).

Sedan kom vi till den delen vi hade sett fram emot mest – könet! Det krävdes inte någon lång stund för barnmorskan att se vad de var för kön och hon var 100% säker på hennes sak. Vi ska ha en …….

Haha nej, det får ni inte veta än! Jag och Cristian har ordnat så att vi ska ha ett digitalt möte med våra familjer och vänner på söndag och då ska dom få veta könet. Efter det är tanken att vi ska publicera nästa Youtube video där vi berättar för er alla om vad som kommer att komma i juli. Så missa inte det!

Här är vårt underverk!
Vad tror ni – är det en pojke eller en flicka?
« Äldre inlägg

© 2021

Tema av Anders NorenUpp ↑