DIGITALT GENDER REVEAL

Idag är det dags för vårat gender reveal! Vi hade ju vårt rutinultraljud i tisdags och vi fick då veta könet på vår lilla plupp – och idag ska vi äntligen berätta för våra familjer och vänner!!

Förra året, när vi var gravida med Gabriel skulle vi haft vår gender reveal på min och Cristians födelsedag. Vi skulle slå ihop alltsammans och överaska gästerna med avslöjandet mitt under firandet. Däremot var det just den helgen som vi fick veta att Gabriel inte skulle överleva, så den helgen blev inställd och ersattes istället av sorg, oro och besvikelse.

Då vi blev ”berövade” vår gender reveal förra gången så kändes det extra viktigt att ha en denna graviditeten. Vi vill ju hs möjligheten att skrika ut vår glädje till allesammans och överaska allesammans med den glada nyheten. Men, även i år så berövandes vi ännu en gång, i och med att vi fortfarande är mitt i en pandemi och inte får träffas hur som helst. Däremot så hittade jag och Cristian ett kryphål och fixade så att vi får vår fest iallafall – vi ska ha ett digitalt gender reveal!

Jodå, samma sekund vi kom hem från vårt RUL så fixade jag ett evenemang på Facebook och bjöd in alla våra vänner och våra familjer. Vi har ordnat en Google Meet länk och dår kommer vi ha möjligheten att samlas allesammans och fira vår graviditet. Det är naturligtvis inte samma sak som att ses och fira ansikte mot ansikte, men för vår nuvarande situation fungerar det alldeles utmärkt. Så klockan 15 idag kommer vi samlas och jag och Cristian kommer visa dom en video som vi har spelat in och som visar vad som förväntas komma in i våra liv i juli. Det är även denna video som kommer att publiceras på Youtube kanalen klockan 18 ikväll, så att även mina älskade följare kan få fira med oss. Är ni lika taggade som oss?! 💜💙

Här kan ni se videon som vi visade för familjen vid avslöjandet
och även på Youtube för er följare senare den dagen <3

EN PERFEKT RUL

Idag hade vi vårt rutinultraljud och vi har varit två nervvrak hela helgen. Som vi har längtat och fruktat denna dagen!

Så imorse begav vi oss till Barnmorskehuset och jag kan erkänna att jag bara fick 3 timmar sömn inatt, så orolig var jag OCH dom få timmar sömn jag faktiskt fick gick åt att drömma om penisar. Sjukt, men sant. Cristian sov däremot bra men han rörde sig mer än vanligt, så lite orolig var han nog.

Vi valde att göra ett privat RUL helt enkelt för att Cristian skulle få följa med. Vi valde även samma klinik och barnmorska som förra gången, för att vi var så nöjda med hur de hade hanterat förra årets kaos. Vi tänkte även att hon skulle komma ihåg oss och veta exakt vad hon skulle leta efter. Däremot när vi satt i väntrummet insåg jag hur korkat det var att välja samma som sist, för jag fick rejäla flashbacks och hade svårt att hålla min puls nere. Allt lixom kom tillbaka – Cristian som ligger på golvet heltvit i ansiktet och livrädd över fyndet av avvikelser, barnmorskan som hämtar sin kollega för att verkligen dubbelkolla så hon ser rätt, väntan i väntrummet medan de fixar en remiss till oss och helt enkelt att återuppleva känslan av maktlöshet och ren förtvivlan.

Barnmorskan ropade in oss och hon kom mycket riktigt ihåg oss. Vi pratade kort om vad som hade hänt efter mötet hos dom förra året och om avbrytandet av graviditeten. Sedan satte vi igång och Cristian fick se bebisen för första gången. Det leendet han hade kommer jag aldrig att glömma och han höll mig hårt i handen medan ögonen var helt fästa på varelsen på tvskärmen. Barnmorskan började titta på hjärtat och organen i magen och pratade högt och glatt om hur bra allt såg ut, men jag ville bara se hjärnan och ventriklarna. Hon fortsatte till huvudet och berättade att hon såg hjärnhalvorna bra och även hjärnbalken (vilket aldrig hittade hos Gabriel) men bebisen bestämde sig för att bråka med oss och vände på sig, så jag fick gå på toaletten och sedan hoppa lite för att få den att vända på sig. Allt för att bråka med mamma. När jag kom tillbaka lyckades vi hitta ventriklarna och dom mätte rätt och såg bra ut – tack o lov! Och så fort det var bekräftat så kollapsade jag – all stress och oro som jag haft under denna graviditeten släppte äntligen och jag tror faktiskt att jag somnade (eller iallafall försvann en stund).

Sedan kom vi till den delen vi hade sett fram emot mest – könet! Det krävdes inte någon lång stund för barnmorskan att se vad de var för kön och hon var 100% säker på hennes sak. Vi ska ha en …….

Haha nej, det får ni inte veta än! Jag och Cristian har ordnat så att vi ska ha ett digitalt möte med våra familjer och vänner på söndag och då ska dom få veta könet. Efter det är tanken att vi ska publicera nästa Youtube video där vi berättar för er alla om vad som kommer att komma i juli. Så missa inte det!

Här är vårt underverk!
Vad tror ni – är det en pojke eller en flicka?

NY YOUTUBE VIDEO – VI TESTAR KÖNSMYTER IGEN

Rutinultraljudet närmar sig med stora kliv, redan på tisdag är det dags och vi är så exalterade! Vår senaste video finns nu uppe på min Youtube kanal och där testar vi ännu en gång könsmyter för att se vad dom säger – kommer vi få en pojke eller en flicka? Kommer det stämma även den här gången eller hur kommer det att bli?

https://youtu.be/F2AvPHG04c0

ÄNTLIGEN LITE RÖRELSER

Just nu är jag i vecka 17 och som ni alla vet vid det här laget så närmar sig rutinultraljudet, vilket är något vi är riktigt nervösa över. Däremot har universum äntligen gett oss ett break, för i några dagar nu har jag känt fosterrörelser – vilket känns helt otroligt! Ni som följde oss under förra graviditeten vet att jag aldrig kände några rörelser med Gabriel och att vi tog det som ett bevis på att han inte var frisk, så att känna fosterrörelser i denna graviditeten känns verkligen som ett tecken från ovan och ger mig ett lugn att allting kommer gå bra denna gången. Hoppas verkligen det! <3


MARDRÖMMAR & PSYKOLOGMÖTE

Denna natten har varit en av de värsta hittills (och då är jag ändå van vid dåliga nätter!) Jag har drömt mardrömmar efter mardrömmar – 6 stycken bara inatt och den ena har varit värre än den andra. Det värsta med min drömmar är även att jag ofta drömmar minnen från mina trauman, vilket var just vad som hände inatt. Jag drömde om när mitt ex slog mig för första gången, jag drömde om min älskade far som älskade att skrika på mig och prata skit om mig när han inte trodde jag kunde höra och jag drömde även att alla jag älskar lämnar mig (inte ett minne, men min värsta farhåga). Natten avslutades även med att jag drömde att jag födde Gabriel på våran toalett här hemma…

Nätter som denna är inget nytt för mig. I ärlighetens namn så är det rätt standard. Det är såhär min kropp har valt att bearbeta all skit jag varit med om, men att ständigt påminnas om ens trauma är knappast ett bra sätt att gå vidare på. Men i vanliga fall brukar jag kunna ta medicin så jag kan lättare somna och få ha drömfria nätter, men den medicinen får jag tyvärr inte ta nu under graviditeten och jag har inte heller fått något substitut… Nätterna blir även inte enklare nu när RULen närmar sig. Det är 13 dagar kvar och ju närmare datumet kommer, desto sämre mår jag. Så idag hade jag ett videosamtal med en psykolog som min barnmorska ordnade en remiss hos. Kan dock inte säga att mötet var särskilt givande. Jag har gått hos psykologer så många gånger nu, så det ger mig inte så mycket längre. Alla säger samma saker och ger samma råd och att prata om mitt liv ger mig ingenting längre. Det jag skulle behöva är ångesttabletter och sömntabletter, men psykologer kan inte ge ut mediciner och hade dom det så hade det nog inte hjälpt, då det säkert hade varit mediciner som man inte kan ta under graviditet. Så jag får helt enkelt fortsätta att sova dåligt, fortsätta få flashbacks och helt enkelt korsa fingrarna att jag inte blir koko fram tills den 15e. Önska mig lycka till!!

PS. Inser nu när jag läser igenom inlägget ännu en gång hur deprimerande och oroande det låter och jag måste förtydliga att jag skrev det här i affekt och att detta inte är en standarddag för mig. Jag har haft många bra dagar på senaste och att detta humöret är helt baserat på noll sömn och en ständig rädsla över framtiden. Men efter att inlägget skrevs gick jag ut i snön och tvättade mattor och efteråt mådde jag mycket bättre och kunde andas igen.

IDAG VAR DET KUB

Hela gårdagen lyckades jag sysselsätta mig utan att tänka på det kommande läkarbesöket, men strax innan läggdags bröt jag ihop av nervositet och jag var otröstlig i en hel timme. När jag vaknade morgonen efter var jag fortfarande nervös, så illa så jag fick lägga mig på golvet och hyperventilera när det var dags att åka och detta visar ju tydligt hur traumatiserad jag är efter förra graviditeten med Gabriel. Jag är så traumatiserad att jag helt enkelt inte kan tro att det kommer att bli annorlundare denna gången. Jag förbereder mig ständigt att få dåliga nyheter och att ännu en gång tvingas föda ett dött barn. Och då de både graviditeterna har varit identiska så känns det som att jag återupplever alltigen och att historien ska upprepas även denna gången.

Men tack och lov fick vi inte dåliga nyheter under detta läkarbesöket, vi fick de bästa möjliga! Testerna visade att vi har obefintlig chans till någon av kromosomavvikelserna och ultraljudet visade ett friskt barn som mättes rätt och var väldigt aktivt, vilket var väldigt skönt att se. Jag fick se alltfrån vinkningar till sparkar och kullerbyttor – hur gulligt som helst!

Så med detta läkarbesöket bakom oss kan vi börja slappna av och börja tro att detta barnet kommer att stanna hos oss. Men vi kommer tyvärr inte kunna slappna av helt förrän om 4 veckor då vårt RUL är.
För er som följt oss vet att det var under RULen vi fick veta om avvikelserna med Gabriel, så det är det läkarbesöket vi fruktar mest. Samtidigt är det efter det besöket som vi kan börja slappna av helt, så vi både längtat och fruktar det samtidigt. Vi kommer att göra vårt RUL på Barnmorskehuset även denna gången, dels för att Cristian ska få följa med och då vi tyckte de var så professionella och skickliga förra gången med Gabriel. Tre dagar senare har vi utöver det även erbjudits en specialscreening för att med bättre maskiner noggrannare kan kolla så att allt är okej. Så efter de två läkarbesöken kan vi vara helt säkra på situationen och kunna njuta av graviditeten på riktigt.

SNART KUB

På måndag är det dags för KUB pch jag är hur nervös som helst. Vi kom snabbt överens med min barnmorska om att göra en KUB för att utesluta allt som kopplas till död (trisom 18 och trisom 13). Jag är därmed inte orolig för trisom 21, som är Down Syndrom då både jag och Cristian arbetar med barn med funktionsvariationer. Så den största oron är just dom som klassas som icke livsdugliga. Vill ni läsa mer om de olika så får ni googla för jag orkar inte gå igenom all den skiten igen.

Jag vill förtydliga att jag inte tror att vi kommer få hög risk för någon av kromosomavvikelserna. Däremot är jag så traumatiserad från förra graviditeten att jag är LIVRÄDD att det ska hända igen och jag har sån tur som har en barnmorska som förstår min oro och gör allt för att hjälpa mig att lugna mig och erbjuder mig de undersökningar och ultraljud jag behöver för att få så mycket fakta som möjligt. Det sorgliga är dock att det spelar ingen roll hur många läkarbesök och undersökningar vi än gör – är det något fel även denna gång så finns det inget vi kan göra för att förhindra det och det är ingen lugnande känsla.

VÅRT NYÅR OCH HOPP OM 2021

Nu har vi rullat in i 2021 och det känns skönt med ett nytt år. Vi vet alla att 2020 svek mig och Cristian på alla möjliga sätt och vi är redo att få en ny chans till att få bli en familj på riktigt.

Vår nyår blev riktigt mysig. Vår fosterunge Frida kom över och vi åt trerättersmiddag, spelade brädspel, kollade på Grevinnan & Betjänten och ringade in nya året ute på gården med våra grannar och champagne. Efter midnattsringningen bytte vi om till pyjamas pch hade mysparty i vardagsrummet med Hide and Seek.

Så nyår blev otroligt lyckad och det kändes skönt att inviga det nya året med de jag älskar mest och med ett leende på läpparna. Jag hade även några bra dagar under jul och nyår, så jag hade hopp om att jag äntligen skulle få må bättre. Det höll inte länge för bara några dagar senare började jag spy igen. Så jag ringde min läkare igen och uppdaterade honom om läget. Han bestämde att min sjukskrivning skulle förlängas till den sista januari, vilket kändes mycket skönt. Däremot har jag extremt mycket ångest över att komma tillbaka till jobbet och jag har planer på att börja prata med en psykolog eller kurator igen.

Jag har funderat mycket på vart min oro och ångest kommer ifrån och jag har kommit fram till att det är av flera anledningar.

Nummer 1 är Covid risken – jag är livrädd över att bli smittad nu när jag är gravid och jag vet att min arbetsplats inte är anpassad att klara av en pandemi. Vi jobbar väldigt nära varandra och har ingen tillgång till munskydd eller liknande. Skolan har gjort mycket ändringar, så allt är inte dåligt. Vi håller klasserna separerade nu och alla möten sker digitalt MEN vi har fortfarande dilemmat med korridorerna under rasterna och stor trängsel i skolmatsalen. Så oron är fortfarande kvar.

Nummer 2 är mina elever – de var väldigt engagerade i min förra graviditet och de sårades djupt när jag kom tillbaka och de fick reda på att barnet dog. Så jag är livrädd att berätta för dom att jag är gravid igen, speciellt då jag är orolig över att även detta barnet ska dö. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag får dom att genomgå den skiten igen! Och jag kommer inte göra mitt rutinultraljudet förrän i MARS och det finns ingen chans att jag kan gömma graviditeten tills dess, för det syns redan på mig.

Nummer 3 är som jag skrev ovan, min rädsla över att historien ska upprepa sig och att även detta barnet ska ha livshotande avvikelser. Jag är livrädd över detta och speciellt nu när de båda graviditeterna har varit identiska så gör det att det känns som att jag går igenom det igen. Trots att jag har ett grymt läkarteam bakom mig som gör allt för att hjälpa mig så inser jag att vi kan göra hur många tester som helst, men det finns inget man kan göra för att utesluta det. Sorgligt men sant.

Så för att summera detta inlägg: jag är livrädd och jag kan inte njuta av denna graviditeten. Jag bara längtar tills mars så jag äntligen kan få veta om historien kommer upprepa sig eller om vi faktiskt kan få behålla detta barnet… så väntan fortsätter och tills dess måste jag ta itu med min mentala hälsa, så jag inte går under tills dess.


Snälla stanna hos oss ❤

TIDIGT ULTRALJUD

Igår åkte jag och maken till min mödravårdcentral för mitt andra möte med barnmorskan. Tyvärr fick inte Cristian följa med men jag fick videochatta med honom under ultraljudet, vilket var riktigt skönt.

Under natten hade jag drömt flera mardrömmar om bebisen. Både om missfall men även att komma till ultraljudet och upptäcka att den slutat växa. Detta gjorde att jag var riktigt nervös, så barnmorskan tyckte vi skulle göra ultraljudet först för att lugna mig. Då vi ringde Cristian och vi fick se pluppen. Hjärtat slog starkt och den mätte som den skulle, så allt såg bra ut.

Efteråt tog jag blodprov och hade ett samtal med barnmorskan om vad vi ska ha för plan för framtiden. I förra graviditeten misstänktes det att han hade kromosomavvikelsen trisom 18, då den oftast hör ihop med de avvikelser som hittades. Det provet visade negativt, men vi bestämde att göra KUB denna gången för att utesluta trisom 13 och trisom 18 (de som kopplas till död). Barnmorskan skickade även min journal till deras specialistläkare för att se om fler åtgärder bör tas och hon ringde mig idag och berättade att specialläkaren tyckte att vi skulle göra en specialscreening istället för RUL för att verkligen gå på djupet och gå igenom alla möjliga avvikelser med en bättre maskin än vad som normalt erbjuds. Det förslaget låter bra men då får inte Cristian följa med, vilket jag inte kommer klara om avvikelser skulle finnas igen. Så vi vill kolla upp möjligheten att göra ett privat RUL innan screeningen så Cristian kan följa med mig. Vi får se om det är en möjighet.


Som ni hör är det mycket oro fortfarande och många beslut som behöver tas. Men i nuläget ser allt bra ut och vi njuter i den mån vi kan. Jag hoppas verkligen att denna vill stanna hos oss ❤
« Äldre inlägg

© 2021

Tema av Anders NorenUpp ↑